En smaksak

Ett vackert dukat bord stämmer till glädje och sin-nesjämnvikt, och det är enligt läkarvetenskapen en viktig faktor för vårt välbefinnande.
Men liksom måltiden i sig själv bör vara måttlig, så böra även de yttre anordningarna följa denna gyllene regel. Ett festligt dukat bord är icke det samma som ett överdekorerat, det må nu gälla servis, glas och silver eller andra dekorationsdetaljer.
Allt vad överdrift och överlastning heter är ett brott mot den goda smaken, även om varje detalj i och för sig är aldrig så vacker och detta gäller naturligtvis i ännu högre grad om enklare föremål av billigt ma-terial.
När man tänker på alla dessa bordsdekorationer som bjudas ut t. ex. vid högtiderna, blir man sannerligen allt annat än högtidligt stämd. På julborden prasslar det av pappersgrannlåt, där stjärnor, grisar, klockor och bockar i grälla färger och förgyllning vimla om varandra, och lyfter man på locket till gröt- eller pota-tiskarotten, kan man vara säker på att få tag om näsan på en tomtegubbe, såvida han inte traskar omkring i träskor med säck och allt annat "mojs" på tallrikar och fat.

Eller våra kräftbord:
— Gräsligt, övermåttan gräsligt! skulle man ha lust att utbrista, när man i skyltfönstren ser, hur det krälar av kräftor på dukar, servetter, lyktor glas och porslin! De riktiga kräftorna med tillsatsen av skira dillkronor, som ju dock borde vara huvudsaken, ser man ju knappast. Hur längtar man inte efter en grov linn-eduk, som ger en idealisk bakgrund, och som kan bykas ordentligt!
Ständigt syndas det mot den fundamentala regeln att dekoren icke får upphöjas till huvudsak, utan den bör i stället endast tjäna till att förhöja ett föremåls egen karaktär och skönhet.
En vacker duk t. ex. bör själv få verka genom ytans glans och mönstrets skiftningar, vilket icke får plottras bort med för mycket smådetaljer, som bordlöpare, band, blommor och "grönsaker". Vilket naturligtvis inte hindrar att blommorna äro oumbärliga på ett vackert bord, och rätt ordnade, äro som pricken över i.
Det vackra duktyget har alltid varit husmoderns stolthet. Ute på den stora hemslöjdsutsällningen hos Liljevalchs finns allt vad ett husmodershjärta kan önska sig i den vägen från och med det ståtliga sidenglänsande damastdukarna av handspunnet lin, vilka böra vårdas som kosteligt arvegods, till de oömma, rejäla drälldukarna i hel-eller halvlinne för vardagligt bruk.
För att verkligen komma till sin rätt, måste emellertid varje sak ses i sin användning. Därför demonstreras också en hel rad med dukade bord för olika tillfällen.

Som nr 1 förekommer ett festbord med en ståtlig damastduk från Södra Kalmar Hemslöjdsförening. Det halvblekta, geometriska mönstret går väl ihop med en gråblå servis — "Aristokrat" — från Gustavs-berg, handsmitt silver från Ateljé Borgila samt det förnämliga guldtonade glaset från Eda. Ett stort skimrande glasfat från det unga glasbruket "Ström-bershyttan" har som enda blomsterarrangemang en gråaktig sedumrosett och en simmande gladiolus. Här ser man hur få blommor, som behövas för att ändå få fram en anslående effekt av såväl blommor som glas.
Om det är något, som kan kallas svenskt till sin ka-raktär, så är det väl ett trevligt dukat kaffebord. Här visas ett sådant med en linneduk, som är prydd med hålsömmar och spetsar. Den graciösa duken från Östergötland utgör en fin bakgrund för Guldsunds-bolagets vackra kaffeservis. Det hela är ett sådant där bord, som väninnorna kallar "förtjusande"!
De kulörta dukarna äro av jämförelsevis sent datum i Sverige. men som färgeffekt äro de utomordentliga, och för de moderna rum- och kokvrå-besittarna ett fynd. Tvättning i badrummet, torkning på elementet och sedan strykning och duken är färdig att användas på nytt! En odekorerad servis eller någon färgglad keramik är en överkomlig sak. Och så har man ett trevligt lunch- eller frukostbord. Det bästa är, att en hel del av våra anmödrars bomullshanddukar med sina färgfriska rutningar äro som skapade förebilder för dylika nutidsdukar.
Små linnetabletter under tallrikar och fat är ett annat modernt inslag. En väl vårdad bordskiva är emellertid förutsättningen, men finnes denna är effekten given. Även i detta fall är det praktiska skäl, som givit upp-hovet till dessa miniatyrdukar.
Allt detta och dessutom mycket annat visar den svenska hemslöjdens mångskiftande karaktär och anpassningsförmåga. Över allt, där ett bord dukas, ett hem inredes eller andra textilföremål behövas, är den handvävda varan av största värde ur såväl använd-nings- som skönhetssynpunkt. Den svenska hemslöj-den har blott att vaket följa en nutidsutveckling och dess rangplats är given!
Mattis Hörlin

Senast i går bläddrade jag i en bokkatalog och förundrades över alla böcker som handlar om dukning - dukning till fest, dukning till vardags, dukning på stranden, dukning som sticker ut och jag vet inte allt, vad för slags dukningar man kan få förslag på. Bara böcker om mat tycks uppta' fler sidor.
Så råkar jag få ögonen på den här artikeln i Svenska Journalen från 1933. Vågar jag erkänna att jag i mångt och mycket håller med skribenten? Fast då vill jag tillägga att jag inte skulle drömma om att gå ut och meddela hela världen att min smak är den enda rätta. Vill folk sitta med tomtar på tallrikskanten, änglar i lampan och kottar i håret, så må de göra det.
Jag vet att trivseln inte beror på tomtarna - jag har varit i bostäder som varit smakfullt inredda, och ändå saknat den där odefinierbara trivsamma hemkänslan. Samtidigt har jag tillbringat många trevliga stunder hos vänner som bor i, från min synpunkt sett, rena skräckkabinett.