tisdag 18 maj 2010

Strutspolitik

eller möjligtvis kattpolitik.

Ser inte jag dig, så ser inte du mig.
Ser jag inte dammtussar, ogräs, räkningar och trettionitton andra saker som borde åtgärdas NU — så finns de inte.
Så har jag resonerat på sistone, och nu senast angå-ende gräsklipparen. Jag satte kontakten i väggen för att ladda den, men se'n vågade jag inte prova om den startade. Korkat, jag vet — men att behöva ta' itu med en trilskande gräsklippare var mer än jag orkade tän-ka på. Egentligen är jag inte ointresserad av teknik, men tekniska prylar har en tendens att lägga av samtidigt, och SÅ stort är mitt intresse inte, att jag kan meka med flera saker samtidigt — särskilt inte som livet rusar framåt i full karriär.
Älsklingens sändare behöver justeras — teoretiskt sett är det är inte svårt, kruxet är jag inte klarar av det. Så nu är den postad till Followit, där jag köpt den. Om alla firmor hade lika god service som de har, skulle vi bloggare inte ha något gnälla över i våra kontakter med olika företag.
Är det något jag tycker illa om så är det att ringa till olika instanser för att få hjälp att lösa tekniska prob-lem. Dels för att det för det mesta ta'r halva dagen att komma fram till en levande människa, och dels för att den levande människan och jag oftast inte talar samma språk.
Därför blev jag så glad när min pump kom tillbaka från sin årliga service häromdagen, och hade samma inställning som när jag lämnade den i från mig. (Kan det ha berott på att det var en tjej som servade den?) Det har aldrig hänt förut — jag brukar få sitta med manualen och pilla på knapparna tills jag får till det, vilket för det mesta tycks vara en ren slump eftersom jag aldrig kan göra om konststycket.
Men nu var det gräsklipparen jag skulle tala om — den startade! Så nu har jag shinglat valda delar av (den så kallade) gräsmattan. Jag har inget emot att klippa gräs, det är en meditativ sysselsättning som inte är alltför ansträngande. Det går utmärkt att filosofera över livet och skriva mentala brev och blogginlägg medan man går efter klipparen och njuter av vårens dofter. Mitt problem är att när jag väl sätter mig ned, så minns jag inte ens hälften av allt jag tänkt skriva.

7 kommentarer:

  1. Känner igen mig väldigt mycket! Struts är mitt mellannamn. Jag provade inte ens om gräsklipparn fungerade. Nu blir det att ta fram lien nästa gång vi far till landet.

    SvaraRadera
  2. Karin på FOX,
    Bara jag kunde lära mig att skilja på det som blir värre av att skjutas upp, och det som försvinner i ett svart hål om man låter det vara.
    Jag kan inte ens slå med lie, så jag får se till att klippa i tid - eller låta det vara till ett annat år...
    Margaretha
    uppskjutarexpert

    SvaraRadera
  3. Ack ja, vad man känner igen sig.
    Men inte kan det vara så farligt att göra som Åskar, alltså låta bli att finnas ett tag,eller nästan, för svansen syns ju..
    Jag tror jag gör detsamma med en gång och jag har ju ingen lång svans längre...
    Karin

    SvaraRadera
  4. Karin,
    Det var onekligen enklare för min Manxkatt att gömma sig.
    Du behöver nog gömma dig och pusta ut en stund - det låter lite hektiskt där borta i öster!
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Jag tror Åskar sitter ner och väntar på sin själ - det är jättenyttigt. Din sista mening i inlägget är på pricken som jag har det...

    SvaraRadera
  6. Mira,
    Tur att man kan fnissa åt det mesta - det underlättar!

    Olgakatt,
    Ja, vi har mycket att lära av katterna: "regel nummer ett, det är aldrig fel att tvätta sig". Har du läst den söta barnboken Jennie av Paul Gallico? http://www.paulgallico.info/jennie.html
    Tror att citatet ur boken är tämligen korrekt.
    Vi får kanske lov att börja bära runt på en liten bandspelare för att våra spirituella tankar inte ska gå förlorade!

    Margaretha

    SvaraRadera