Så har jag sårat en människa

Le Malade Imaginaire, ca. 1857
Honoré Daumier

Jag har just lagt mig för att vila när telefonen ringer. Det är Ulla, en kvinna i min egen ålder, som ringer — vi är inte nära vänner men har känt varandra i många år. Jag överväger att be att få ringa senare, men Ulla är en långpratare och jag vill ha samtalet överstökat. Nu kan jag helt sanningsenligt säga att jag måste börja med middagen om en halvtimme.
Jag är osäker på om det beror på att jag nästan sov, och är lite yrvaken, eller om hon börjar samtalet mitt i en tankegång som jag inte känner till, för jag fattar inte vad hon talar om. Så jag frågar, "vilket ord har jag skrivit om?"
"C-ordet".
"Se ordet" säger jag, och fattar ingenting eftersom jag aldrig skrivit om något som heter "Se ordet".
Jag är irriterad, och det hörs förmodligen för Ulla låter aggressiv när hon säger att det har jag visst, hon har nyss varit hos Anna och läst vad jag har skrivit.
Långsamt börjar jag fatta vad hon menar — egentligen är det ett lustigt missförstånd, men det inser jag inte förrän efteråt.
"Menar du att jag skrivit om cancer?" frågar jag.
Ulla drar efter andan, blir tyst och så rinner orden ur henne. Jag låter det rinna — har inte en chans att stänga av.
Det hela går ut på att jag är okänslig som inte låter en kvinna sörja sina förlorade bröst.
Jag vill inte såra henne, eller vara oförskämd, på det här stadiet misstänker jag att hon fått reda på att hon fått cancer — men om hon så totalt har missförstått vad jag skrivit, kommer det inte att bli lätt att få henne att höra vad jag egentligen sagt. Men jag letar snabbt fram den aktuella texten och läser innantill:
"Visst FÅR man sörja sitt bröst — men man MÅSTE inte göra det!" det är vad jag en gång skrivit på tal om bröstcancer.
Det är ingen idé att läsa vidare, hon lyssnar inte så jag frågar om hon fått cancer.
Av hennes långa osammanhängande svar förstår jag att hon varit på mammografi — fått svaret att det inte syns något onormalt, men att hon inte tror på det.
Det finns minst tio saker jag är frestad att svara — men inget av dessa tio svar är lämpliga att säga till en människa som inte ens kan ta' ordet cancer i sin mun. Jag kommer med något lamt om att mammografin är så bra nu för tiden att man gör klokast i att lita på den. Men naturligtvis har Ulla hört om massor av fall där cancern inte upptäckts i tid.
Vad har då jag att komma med? Jag frågar om hon inte kan diskutera det med sin husläkare, eftersom jag knappast kan ge varken råd eller tröst. Nehej, husläkaren är en kallsinnig typ (underförstått, precis som jag) som inte förstår hennes våndor.
Hjälp, vad ska jag säga? "Gick du inte hos en prattant, och diskuterade sån't här för några år se'n?" försöker jag. FEL, fel, fel, svar!
Jaså, jag tror också att hon inbillar sig saker. Det gör jag ju, men är för feg för att säga det — så jag säger något ännu "feligare": "Men herregud människa, nånting ska man ju dö av!"
Så har jag sårat en människa.