På tal om resor

Travellers on the Way

Jan Brueghel d.ä.

.
Det ser ju pittoreskt ut, men att resa på 1600-talet var säkert inget för veklingar. Den bussresa som jag minns som förfärlig var säkert ingenting emot hur det var då.
Min väninna Lynn körde mig till flygplatsen i Atlanta varifrån jag flög till Washington DC. Så långt var det inga problem — inte ens att ta' sig från flygplatsen till bussterminalen var särskilt besvärligt. Och första delen av bussresan gick utan problem, minns jag rätt slumrade jag större delen av tiden. Jag var på väg till min väninna Naomi som då bodde strax utanför Lancaster i Pennsylavania. Problemen började när jag skulle byta buss i York. Vi var fler som klev av och skulle vidare med samma buss — kruxet var att bussen inte kom. Vi väntade en timme och vi väntade två timmar — på busstationen visste de inget annat än att bussen var försenad. Det känns ju försmädligt att vara flera timmar försenad när man ska hälsa på en människa första gången — en väninna som ska möta vid bussen med häst och vagn. Inte kunde jag ringa heller eftersom Amishfolket inte har telefon. Så det var bara att vänta — jag tror att bussen kom efter närmare tre timmar. Det hade småregnat i York, men bussen hade kört igenom flera oväder — och taket läckte. För att suga upp allt vatten hade man vräkt på prol. (Minns ni när man städade med prol, jag tror att det stavades så, sågspån indränkt med en petrolium produkt). Den starka lukten som framkallade både huvudvärk och astma var nästan outhärdlig. Och nu började det regna igen, och vi passagerare fick flytta på oss för att inte bli våta. Nu talar jag om skyfall — den sortens skyfall som jag aldrig upplevt i Sverige. Visserligen körde vi på motorvägen, men regnet och mörkret gjorde att det gick långsamt — ända tills det stod helt stilla. En trafikolycka gjorde att vi stod där vi stod, efter en halvtimme suckade chauffören och sa' att hade han vetat hur dagen skulle bli skulle han inte ha lämnat sin säng på morgonen. Vi stod rätt nära en avfart, så med lite trixande körde chauffören av motorvägen för att leta sig fram på småvägar. Det var nu han körde vilse.
Jag minns inte längre hur många timmar försenade vi var, men vi kom ju fram så småningom.

Och när jag berättar det här så minns jag ännu en bok "The wayward bus" av John Steinbeck — som jag inte läst på så länge att det kanske är dags för en omläsning. Den boken var min reselektyr på en resa i Polen — men det är en annan historia.
På tal om böcker som handlar om resor, så bad någon mig att lägga ut en text, egentligen ett brev, jag skrivit för länge se'n. En text om boken "En flicka får åka med". Nu har jag hittat brevet på en diskett och undrar vem som ville läsa den. Hör av dig och jag kan mejla det direkt till dig.

Tidigare inlägg om resor med Greyhoundbuss:
Konsten att ta' sig in i U.S.A. utan visum
Hands up!
Minnen från en bussresa
Ressällskap

Fler som fått problem med att klistra in text? Nu måste jag ändra till "Redigera HTML" för att göra det.