om oss tonåringar på 60-talet — och oj, så vi fastnade i tröjor, strumpor och varandra. Vi bar nämligen armband med berlocker. Särskilt snyggt var det inte, men det gjorde det enkelt att ge varandra presenter. En berlock kostade omkring tio kronor, vilket var överkomligt för de flesta av oss (10:- 1967, motsvarar 87:- i dagens penningvärde), och det var lätt, och billigt att skicka över hela världen.
berlock [-åk´] subst. ~en ~er
ORDLED: berlock-en
• litet hängsmycke som används som extra prydnad t.ex. på armband el. i urkedja; ofta i form av ngn liten figur
HIST.: sedan ca 1760; av fra. berloque med samma bet.; av okänt urspr.
• litet hängsmycke som används som extra prydnad t.ex. på armband el. i urkedja; ofta i form av ngn liten figur
HIST.: sedan ca 1760; av fra. berloque med samma bet.; av okänt urspr.
Jag var med då! Åh, vad vi beundrade varandras berlocker och räknade och jämförde... För ganska många år sen, efter många trasiga strumpor, lät jag ta bort de flesta. Tror att jag har tre kvar, men använder aldrig armbandet.
SvaraRaderaOch du, du hade många fler än jag. Respekt!
Bloggblad,
RaderaMan kan ju undra vad jag ska med armband till, jag som inte använt smycken på de senaste 40 åren. Kanske för att sätta mig i respekt - jag tycks ha lyckats med dig...
Margaretha
Jorå, så många fina....
RaderaJag har i säkert trettio års tid alltid haft dinglande örhängen av olika slag. Men sen jag fick hörapparater (som inte syns) könns det som tårta på tårta.
Halsband och halskedjor kör jag vidare på. Armband är ofta i vägen.
Bloggblad,
RaderaNär jag var 19 år, var jag dam - men det var så jobbigt att jag la av tämligen snabbt. Nu känner jag mig bara utklädd, med höga klackar, mascara och smycken.
Skulle kunna tänka mig att ha örhängen, men det tar bara tio minuter innan örsnibbarna svullnar och kliar...
Det finns ju tjusiga hörapparater, som är som smycken.
Margaretha
Ja vilken minnesframkallare – berlocker! Något så spännande, så världsvant, så åtråvärt. I vårt lilla brukssamhälle fanns fanns visserligen en guldsmedsaffär, men berlockutbudet var magert. Likaså i de närbelägna städerna, som ju egentligen var förvuxna bruksorter de också. Så ibland, när någons storstadskusin kom och hälsade på och dinglade med sina berlocker tänkte jag: Ååååh! När jag blir stor... Då ska jag också! Men sedan glömde jag visst bort det i alla fall.
SvaraRaderaKarin,
RaderaBlogger tycks ha satt en berlock i halsen, somliga kommentarer försvinner, andra kommer inte till min brevlåda - så ett fanns mer eller mindre är en baggis, jämfört med kommentarer som inte längre finns.
Jag köpte berlocker när jag reste, nästan alla andra har jag fått av vänner.
Du har kanske inte blivit tillräckligt stor?
Vill du fortfarande ha regn, är du välkommen att hämta här!
Margaretha
med 16°
och regn,
regn, regn
NUUUU kom regnet! Väldigt välkommet efter oräkneliga torrveckor. Och i Salatrakten jublar man!
RaderaKunde jag nu bara fösa iväg mitt regn österut, så skulle ni inte behöva frukta uppblossande bränder. Och vår planerade picknick på onsdag, vara räddad.
RaderaMargaretha
Hoppsan! Fanns lite väl många fanns där. Ta bort om det går. Eller stå ut med det!
SvaraRaderaJa Mette, jag såg din kommentar innan den gick upp i rök.
SvaraRaderaVisst var det kul kust då - men det var nog inte så kul att vara lärare när tjejerna ägnade mer tid åt sina berlocker än åt dem.
Den flaskan du tänker på, lät jag aldrig sätta fast - mest för att jäklas.
Margaretha
vicken kust?
RaderaJag hade/har ett litet armband med berlocker. Min farmor gav mig de olika berlockerna. Själva kedjan var oäkta men berlockerna var äkta guld och några mindre värda stenar. Det är ett fint minne.
SvaraRaderaAnne-Marie,
RaderaDet är roligt med den sortens minnen.
Margaretha