torsdag 21 februari 2013

Ack, så frestande





Lyssnar på radion med ett halvt öra, och hör något om en förskolelärare som blivit anmäld för att hon låst in barn i torkskåpet. Naturligtvis är det helt förkastligt, men jag måste medge att det inte är utan att jag förstår henne. Det finns ungar som kan driva en till nästan vad som helst.
Allan var en sådan unge. Jag hade honom i textilslöjd när han gick i femman — eller var det kanske sexan. En av hans favoritsysselsättningar var att sätta sig vid en symaskin och köra den tills det började ryka om den. Eller så gick han runt och satte saxen i kamraternas arbeten, om han inte klev runt på bänkarna, och arbeten. Behöver jag säga att både lärare och elever var hjärtligt trötta på honom?
Det fanns gott om skåp och garderober i slöjdsalen, och en dag klev Allan in i en av garderoberna och satte sig — snabbt som ögat var jag där och låste dörren. Klasskamraterna jublade, och vad Allan sa, är inte lämpligt att skriva här. Bra, skrek kompisarna, låt honom sitta där tills det ringer ut. Visst var det frestande, men jag såg för mitt inre öga kvällstidningarnas feta rubriker: ”Lärare låser in elev i garderob”, vilket fick mig att mot min vilja låsa upp dörren.

4 kommentarer:

  1. :D, undrar hur Allan var när han kom ut igen. Timidare kanske?
    Ibland känns det precis så där, fastän den känslan är snudd på förbjuden att tala om eller känna, men även små människor kan driva andra till snudd på vanvett.

    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Jag tvivlar på att den gossen någonsin förändrade sig. Han hade det nog inte för roligt hemma, jag misstänkte alltid att han var född med alkoholskador. Tragiskt - men icke desto mindre jobbigt att ha honom i en vanlig klass, utan extra resurser. Mor hade honom i sin klinik, då var de på tu man hand, och det var en aning, men bara ena aning, bättre.
      Ja, jag undrar alltid vad som föregått alla hemskheter lärare begått - sådant som får stora rubriker i kvällspressen.
      Margaretha

      Radera
  2. Synd att sådana barn som Allan inte längre kan tas ifrån klassen och komma till en liten grupp med en speciellt utvald lärare som ser och ägnar sig åt honom hela tiden. Det har man ju som vanlig lärare inte en chans till när man har 25 andra barn att ta hänsyn till.

    Inte heller får man något stöd från föräldrarna. Ringde hem en gång och klagade på en elev som roade sig med att klippa sönder de andra elevernas teckningar och fick en utskällning av mamman som inte förstod att jag inte kunde hålla ordning på klassen. Jag ringde aldrig mer...
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid,
      Ja, jag har förstått att mycket förändrats inom specialundervisningen. De små liven får inte känna sig utpekade, och iväg skickade - jag vet att många kände sig utvalda när de fick gå till "läsfröken".
      Det finns föräldrar som kan driva en till vansinne - då finns nog bara din lösning, att låta bli att kontakta dem.

      Det har alltid varit synd om ungar med problem - men det verkar som det blir mer synd om dem för varje år som går, och skolan sviker dem.
      Margaretha

      Radera