Upp flyger tanken — och försvinner

 Innan jag kommer till slutet på en tanke, har jag glömt början av den. Som nu, det jag tänkte skriva, är bortfluget.

Eller när jag ska hämta något, och halvvägs glömmer bort vad. 

Funderar över vart alla förlupna tankar ta’r vägen. Snurrar de runt i rymden tillsammans med försvunna mejl och Shakespears ord. I det senare fallet kan man ju tycka sig vara i gott sällskap — även om orden aldrig når himlen. Då blir ju nästa fråga om himlen ligger bortom rymden, och var hittar jag bloggosfären — över, under eller bredvid rymden?

Tyvärr kan jag nog inte skylla det på snön, eller kan jag det. Har tankarna förlorat sig i snön, och kommer fram igen när det våras. I vilket skick i så fall — förfrusna och leriga tankar, gör väl ingen människa glad. 

Kanske får jag invänta våren innan jag berättar vad jag läser. Med tanke på att jag inte hittat så mycket intressant hos Gutenberg, så är det kanske lika bra. Fast om jag anstränger mig för att fullfölja denna tankegång, så är det nog snarare så att jag inte riktigt ids läsa ordentligt — och än mindre redogöra för vad jag läst.

”Dynamic Thought or The Law of Vibrant Energy” av William Walker Atkinson, låter onekligen som passande lektyr för tillfället.  Men jag får nog vänta på att mina tankar ska vibrera lika häftigt som Walker Atkinsons, innan jag förstår vad han menar. Det insåg jag redan på sidan 13, där jag blev tvungen att göra ett tankeuppehåll, för att fördjupa mig i följande:  

”This book is not intended to run along metaphysical or theological lines—its field is different. And so, while it recognizes the importance of these branches of human thought, still, it finds that its own particular field is sufficient to engross its entire attention, for the moment, and, consequently the aforesaid subjects shall not be touched upon except incidentally, in connection with the subject matter of the book.”

”Idle Hour Stories”, by Eugenia Dunlap Potts, låter kanske mer passande — korta berättelser mer anpassade för en hjärna i viloläge.

Eller bilder, bilder kan man (nästan) alltid titta på utan att det ta’r för mycket på krafterna. Men när jag tittar på bilderna i ”Blackboard Drawing, av Frederick Whitney, blir jag så fascinerad att jag stundtals glömmer min trötthet och läser alla goda råd.  

 Det går väl knappast att uppbåda en svart tavla i dag - förmodligen är det lika bra, kritdammet som man andades in var ingen hälsokost. Jag prövade aldrig att äta krita för att bli hes, det behövdes inte om man tillbringade hela dagarna i klassrummet, och dessutom talade mycket.

 Men jag misstänker starkt att de här beskrivna teknikerna inte går att omsätta på dagens vita tavlor. Jag har ingen större erfarenhet av dem — men går det överhuvud taget att rita vackra bilder på dem? Som man gjorde till examen, eller när någon i klassen fyllde år.
k
Jag fortsätter nog att umgås med min älskling, som inte ställer några intellektuella krav på mig — mat och kärlek räcker. 

Och vilken god läromästare han är i sovandets ädla konst.