Vid djupa sorger är arbete, förströende läsning och musik nog bra. Men det finnes något som är bättre. Försök sätta den skapande fantasin i gång, och du ska känna hur själen reser sig som en stålfjäder.
........................................... Hugo Hamilton
Nu tror jag förstås inte att det behövs en djup sorg för att sätta sprätt på skaparkraften. Men hos som-liga ligger den ytligare än hos andra.
Naturligtvis borde jag ha nämnt Tasha Tudor i går, när jag talade om människor som gjort alvar av sina drömmar.
Och tack Olgakatt för att du talade om att brev-bäraren hetter Ferdinand Cheval!
Tyvärr kan jag inte komma på vad mannen som målade sin lägenhet vit hette. Senast jag läste om honom var nog en artikel i DN, någon som minns hans namn?
Jag blev en gång hembjuden till en kvinna som gått från tanke till handling och skapat en liten oas på en karg klippa.
Nancy blev änka som ung efter ett mycket kort äktenskap. För att försörja sig tog hon ett arbete som receptionist på en barnläkarmottagning. Ungarna älskade henne, hon blev snart mycket mer än receptionist, när ledsna, arga eller rädda barn inte lät läkaren komma i närheten, så var det Nancy som alltid lyckades få den lilla patienten att gå med på både undersökningar och provtagning.
Utanför arbetet levde Nancy i självvald isolering, i ett litet hus på en karg klippa med utsikt över havet. Runt huset växte i stort sett bara vindpinade tallar — men på husets entrésida (som inte vette mot havet) hade hon byggt en mur, som omgärdade en liten trädgård. Den var kanske fem gånger fem meter, och där växte allt som inte borde kunna växa där.
Innan vi gick därifrån, visade hon oss leksaker hon tillverkat, små välgjorda bilar av trä och lika söta, små och välgjorda trasdockor. Allt avsett för de små patienterna.
Hur hon klarade av både hantverk och trädgårdsar-bete vet jag inte, hon haltade rejält och ena armen var kortare än den andra och det föreföll som hon hade svårt att använda den.
Jag föreställer mig att det sitter djupt det där, skaparglädjen. Från tiden på savannen, från vandringar när vi sökte efter bättre boplatser, mer föda. Och så kom någon på en fiffig förbättring. Och en till. Och en utsmyckning eller försköning av vardagen. Lite vackrare, lite bekvämare. Och så håller det på.
SvaraRaderaMin pappa slängde aldrig något som tillverkats av en mänsklig hand. Och han hittade oftast på någon fiffig användning för allt också.
Karin,
RaderaMan har nog skapat i alla tider - både skapande som förenklar och förbättrar vardagslivet, men också det rent dekorativa skapandet är nog lika gammalt som mänskligheten. Det visar väl grottmålningar och arkeologiska fynd.
Jag har svårt att slänga sådant som kanske kan komma till användning - men ibland får jag ett ryck, när valet står emellan att själv få rum i huset, eller få rum med alla pryttlar.
Margaretha