Den människan glömmer jag aldrig

Bild från nätet

När jag i går tittade på videoklippet med de handi-kappade människorna, kom jag att tänka på en handikappad kvinna vår familj mötte för länge sen.
Vi var i Schweiz, vänner hade rekommenderat oss att fara till Val di Poschiavo — vänner som visste att vi tyckte om att vandra i bergen. De hade gett oss namnet på ett litet pensionat högt upp i bergen.

Det var sent lidet på eftermiddagen innan vi kom till Poschiavo och började leta oss fram till avtags-vägen som ledde till pensionatet. Vägen blev smalare och smalare, och till sist körde vi i ett par hjulspår på den branta bergssluttningen. Inte ett hus i sikte — ingenting utom den vackra schweiz-iska naturen, och den anade vi mer än såg eftersom det var gråväder och dessutom började skymma. Det var en märklig känsla att köra uppför alpslutt-ningen, och gissa var ”vägen” fanns. Just när vi började fundera på om vi inte skulle vända innan det blev nedmörkt, mötte vi ett par män, som kom gående. Jo då, sa’ den ena mannen, det var bara att fortsätta uppför — det var hans kusin som hade stället. Så vi fortsatte, och kom så småningom fram till ett hus — inte det här, men både huset och naturen såg ut ungefär så. 

Att kalla det ett pensionat, var nog att ta’ i — ett mycket enkelt vandrarhem var nog en bättre benämning. Man kom rakt in i familjens privata kök, vilket var det enda utrymme vi var inne i, förutom ett enkelt kök  en trappa upp, och något som var mest att likna vid en sovsal — ett antal sängar uppställda på loftet. Det fanns varken elektricitet eller vatten och avlopp, dasset låg även det en trappa upp, rakt över gödselsta’n. När vi lagt oss hörde vi mansröster, och trodde först att det var i vårt rum, men det visade sig att de kom från andra sidan av brädväggen — en brädvägg, som var mer att likna vid ett spjälstaket, med cirka fem centi-meter mellan brädorna.
Någon mat hade vi naturligtvis inte med oss, vi hade ju räknat med att hitta ett pensionat, men vi fick köpa grovt bröd, smör och ställets egen ost.

Där i köket där allt umgänge med ägarna försiggick, där satt en äldre kvinna i en skrinda, moster till frun i huset. Hade hon ben, så var de mycket förkrympta, och vi fick veta att hon hade tillbringat hela sitt liv i en skrinda. Det var den sötaste och gladaste lilla gumma man kan tänka sig — tyvärr talade hon bara rätoromanska, vilket ingen i vår familj gör. Men min språkbegåvade mor, kastade sig glatt in i ett samtal på hemmagjord interlingua — en blandning av latin, italienska, spanska och en gnutta franska.  Den lilla tanten blev så lycklig över att kunna tala med mor att rätoromanskan bara forsade ur munnen på henne — vi förstod förvån-ansvärt mycket av vad hon sa’. 

Jag glömmer henne aldrig — men jag tänker också att det inte kan ha varit lätt att sköta henne under de extremt primitiva förhållandena.