fredag 3 februari 2012

Synden straffar sig själv


Kris och Erik bor  i ett gammalt villaområde, där tomterna är relativt stora och trädgårdarna uppvuxna. Det betyder att man inte kan se in till varandra, vill man visa vad man äter till frukost eller hur renoveringen framskrider måste man blogga om det.
Grannen på ena sidan är en ensamstående kvinna med en katt. En översvallande och aningen vimsig medelålders dam, som talar först och tänker sen. Erik brukar hjälpa henne när hennes dator strejkar, skruvar behöver skruvas i och dörrar går i baklås (bland mycket annat). För ett par år sen ville hon börja blogga och Erik hjälpte henne även med det. Han gav henne samtidigt en del grundläggande råd om att inte lägga ut för mycket personliga uppgifter och bilder — vilket hon glömde bort efter en vecka. 
För en tid se’n hade hon problem med blogger, hon kunde inte lägga ut bilder, så hon ringde till Erik som lovade att titta in på hennes blog (han har hennes lösenord). Han hittade inga problem, men han och Kris passade på att läsa bloggen, vilket de inte gör särskilt ofta. 
Där berättade grannen om reparationerna av husets badrum och gästrum, och att hon var glad att dottern, som bodde där tillfälligt, hade fått en lägenhet och snart skulle flytta — därför att när hon duschade så blötte hon ned kattsanden. Några da’r senare talade Kris med henne, och föreslog att eftersom badrummet var så stort, så skulle det kanske vara smart att flytta kattlådan från duschens omedelbara närheten. Det tyckte grannen var ett genialt förslag, så hon gick genast hem och gjorde det.

Sent en kväll en vecka senare kommer en upprörd granne springande och säger att det ligger en död man i hennes källare. Erik klädde på sig och följde med grannen hem. Redan när de kommer innanför ytterdörren hörs hur katten upprört jamar i källa-ren. (Badrum och gästrum ligger i källarvåningen, men har stora fönster i marknivå.) Väl nere i badrummet ser han en, inte död, men avsvimmad yngling, som håller på att komma till sig, och husets jättestora Maine coon katt som med pälsen på ända och svansen som en lampborste, svär och attackerar inkräktaren.
Grannen hade ju inte kunnat avhålla sig från att visa hur tjusigt hennes nya handfat var och vilket exklusivt kakel hon hade på väggarna — och naturligtvis före-under-tiden-och efter-bilder av vartenda moment av renoveringen. Vad som hänt var tydligen att gossen (19 år, bara) sett på bloggen att det bara var plast uppspänt framför fönstren. Grannen hade till och med upplyst hela världen om att fönsterleveransen var försenad, och när den skulle komma. Vad som inte framgått av bilderna, var att kattlådan blivit flyttad och nu stod under fönstret, så när han i mörkret hoppade ned i badrummet, landade han förmodligen på katten som höll på att förrätta sitt tarv. (Gossen hade kattbajs på fötterna, och katten sand på ryggen.) Det måste ha fått honom att tappa balansen, och han föll så illa att han spräckte käken mot toalettstolen.

Just när jag ska lägga ut det här, läser jag en blogg där det berättas om en liga som opererat i blog-garens bostadsområde. Obehagligt minst sagt, särskilt som de tog sig in i husen på nätterna när familjen sov på övre våningen. Det var uppenbart att de studerat familjernas bloggar med bilder av husen och i somliga fall snudd på anvisningar om var värdeföremålen fanns.
Nu var uppenbarligen inte de här killarna så värst smarta — de blev nämligen fast när en i gänget började blogga om bravaderna!




6 kommentarer:

  1. Balans, var ordet!

    En arg Maine Coon är inte att leka med, dom kan vara så stora som maken en gång kom och berättade: han hade sett en St Bernhardskatt.

    SvaraRadera
  2. Olgakatt,
    En träffande beskrivning av en Maine coon!
    Jag hälsade en gång på i en familj där de hade en enorm och kärvänlig sådan - han envisades med att sitta i mitt knä, och skymde totalt alla andra i rummet. Försökte jag böja mig åt ena sidan för att se den jag talade med, så böjde sig katten åt samma håll.

    Man får väl hoppas att den här unge mannen för ett mer balanserat liv i framtiden, när hans käke har läkt.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Vilken sorts katt är Åskar?
    Jag håller tummarna för att du svarar: bondkatt! Det är min favorit, alla kategorier.

    SvaraRadera
  4. Jag fick en stund för mig att det här var självbiografiskt ;)

    SvaraRadera
  5. Lisette,
    Åskar är en synnerligen nobel bondkatt - fast om hans ursprung vet vi ingenting eftersom han är en löskekatt.
    Nej, inte självbiografiskt - jag har hört det från Kris som är min kompis.
    Margaretha

    SvaraRadera