tisdag 14 februari 2012

Fattig på riktigt

The Pinch of Poverty, 1891
Thomas Benjamin Kennington

För inte så länge se’n talade jag med Vera, en ensamstående trebarnsmamma, vars liv är en kamp för att få pengarna att räcka till.
Hon berättade att en annan mamma i grannskapet föreslagit att de båda familjerna skulle åka till badhuset tillsammans, äta på McDonalds och sen gå på bio. 
Vera, sa’ att inte ens en av sakerna skulle hon och hennes flickor ha råd med — att tänka på att lägga ut pengar för resan till sta’n, och se’n kosta på sig ytterligare tre saker som kostade pengar, det var nästan skrattretande.  Så även om det tog emot, var hon uppriktig och sa’ som det var, att det skulle vara roligt, men hennes ekonomi tillät inte det. 
“Men man måste ju unna sig något roligt ibland” fick hon till svar.
Hur många gånger har jag inte hört det. Folk som säger att “kvalitet lönar sig”, “men ekologisk mat måste få kosta” eller “det är det väl värt för att bli frisk”. Har man inte pengar, så har man inte — då spelar det ingen roll hur hälsosamt, trevligt eller bra något är. Det är utom räckhåll. Ändå fortsätter dessa aningslösa människor att framhärda med sina påtryckningar om hur trevligt, bra och nyttigt sådant är som mindre bemedlade familjer inte ens kommer på tanken att drömma om.

13 kommentarer:

  1. Det är som med allting annat. Man måste ha prövat på själv för att förstå hur det är.


    Karin

    SvaraRadera
  2. Det talas väldigt litet om de pensionärer som har det sämst - de som endast har sin folkpension att leva på. De som får äta havregrynsgröt till middag ibland för att överleva.

    Har man tre barn och är ensamstående har man barnbidrag, bidragsförskott från fadern (som i mitt fall) och bostadsbidrag. De flesta ensamstående mödrar jobbar väl också. Felet är kanske många gånger att barnen har så stora krav på både kläder och grejor att pengarna inte räcker till till något annat.

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Det är nog sant, men det som upprör mig är att folk som inte fattar, inte kan hålla käften.

    Ingrid,
    jo, jag känner sådan pensionärer - som får ta' banklån för att ha råd att gå till veterinären med katten.

    Jag ville inte gå närmare in på Veras situation, men eftersom hon är änka, finns inga pengar från fadern att hämta. Han lämnade för övrigt bara studielån efter sig. Det ärvda huset äger hon, vilket kostar en bra slant i underhåll och uppvärmning - men så länge hon har tillgångar (huset!) kan hon inte få bidrag.
    Jag vet att många barn har stora krav - men just de här flickorna är otroligt solidariska och ber aldrig om någonting. Den äldsta som just har fyllt tretton, har börjat sy sina egna kläder för att inte belasta ekonomin. De har ingen dator inga mobiltelefoner. Till Veras stora sorg har de inte råd med musikundervisning, vilket förutom dyra avgifter skulle innebära resor, som inte heller är gratis.
    Vera har ett halvtidsjobb, vilket inte ger så mycket eftersom det är ett låglönejobb - hon vill inget hellre än få fler timmar.

    Margaretha

    SvaraRadera
  4. Jag förstår mycket väl att det är just den biten som upprör allra mest. Det finns en myckenhet av naiv "flathet" i samhället som kan få en att gå upp i limningarna, samt förutfattade meningar om andra människors situation som man ofta jämför med sin egen. Alla har det inte lätt, så är det bara, bidragssamhället till trots. Det finns så många lagar som talar emot varandra och utesluter det som är givet för en person, en annan helt. Så länge var och en avoss endast utgår från våra egna förutsättningar, erfarenheter och räknar med att alla andra har det likadant, så finns inte den förståelsen som behövs. Nu dravlar jag på som bara den, men jag vet att du förstår vad jag menar

    Karin

    SvaraRadera
  5. Jag har som ett mantra ett citat från en klok person som stödde mig i en svår situation:
    Var klar över att det kommer uttalanden med den tvärsäkerhet som endast den totala okunnigheten ger!

    SvaraRadera
  6. Karin,
    Kunde inte ha sagt det bättre själv!

    Olgakatt,
    Uppenbarligen en mycket klok och erfaren person.

    Margaretha

    SvaraRadera
  7. På den tiden jag var ensamstående med två barn kunde jag inte ens drömma om att få bo i ett hus...

    Olgakatt har nog inte upplevt hur det är att få gå till socialen och be om hjälp när studielånet var slut. (Med anledning av tvärsäkra uttalanden...)Jag läste nämligen på studielån efter min skilsmässa när jag hade HELA vårdnaden om mina barn. Jag blev nekad bidrag eftersom "mina föräldrar hade det gott ställt". Att de hade brutit med mig ville jag inte tala om.

    Följden blev att jag fick jobba hela den sommaren på dagis där jag fick ta med mig min lille son (inte på samma avdelning dock!) och min dotter som var tolv fick klara sig själv. Så helt okunnig om vad fattigdom innebär är jag inte...

    SvaraRadera
  8. Nej, man vet inte hur det är innan man varit i en viss situation. Och att sedan uttala sig om något är arrogant. Alltför vanligt tyvärr. Har varit med om en del sådant sedan jag kom till USA.

    SvaraRadera
  9. precis som pettas säger, det är inte lätt fast det finns bidrag. jag vet en kvinna som bott över 50 år i sitt hus, men har så lite pengar att hon är undernärd, hon kan inte få bidrag för hon äger huset. ändå skulle det bli billigare för kommunen om hon fick ett par tusenlappar till mat varje månad än om de skulle betala bostadsbidrag + mat varje månad, om hon sålde huset.
    jag håller med pettas om att man inte kan utgå från sina egna förutsättningar. och absolut inte döma någon innan vi vet hur det VERKLIGEN är.
    artikeln om jagrup brar är mycket intressant!

    SvaraRadera
  10. Debbie: Har man inga skulder på sitt hus går det bra att ta ut en inteckning då och då och leva på det. Men många gamla är livrädda för att betala räntor...

    SvaraRadera
  11. musikanta: den här kvinnan är min klient, så jag tänker inte berätta några detaljer, men fullt så enkelt är det inte.

    SvaraRadera
  12. Debbie: Nej,jag vet naturligtvis ingenting. Bara att jag själv inte skulle ha någon möjlighet med min lilla pension att bo kvar i vårt hus om jag blev ensam.

    Kanske jag möjligen skulle kunna få pengar över till en liten bostadsrättslägenhet med billig hyra. Här i vårt område är det ju inga stockholmspriser på sådana än så länge...

    SvaraRadera
  13. Ingrid,
    De flesta som hunnit till vår aktningsvärda ålder har nog gått igenom allehanda faser och fasor i livet.
    Förhoppningsvis är det erfarenheter vi kan ha nytta och glädje av när vi väl kommit igenom dem.

    Anne-Marie,
    Man ska nog akta sig för att dra’ förhastade slutsatser - och framförallt inte tro att man är normgivande. Jag skulle tro att det är vanligt i alla kulturer - i alla tider.

    Debbie,
    Det finns alltför många människor i situationer som liknar din klients och Veras.

    Margaretha

    SvaraRadera