För sent ute,

nu igen.

"Wäxer allmänt i skogstrakter och wid gärdesgårdar, stenhögar o. s. st. och ökar sig oförtrutit genom sina långa krypande rötter. Busken är sjelf til intet nyttig, utan at gifwa fruckt, hwarföre den ock mycket planteras i Trägårdar i små häckar, utmed wäggar och gärdesgårdar...

...Bären hafwa en för de fläste angenäm Kryddsmak, och hafwa ifrån äldsta tider warit på hwarjehanda sätt anwände i hushållet til Saft, Sirap, Gelée, Mos, Bakwerk, Mjöd, Win, Öl o. s. w."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)

 Det var hallonets dag i går — men eftersom våra hallon inte är ätfärdiga än på ett tag, så tyckte jag inte att det var så mycket att fira. 

Men det hör till mina favoritbär, och nog kan det vara på sin plats att tala om hur nyttiga de är — om nu någon inte redan vet det.

Per 100 gram, innehåller hallon

26 mikrogram folacin

0,1 milligram järn

150 milligram kalcium

150 milligram kalium

4,4 gram kolhydrater

3,7 gram kostfibrer

25 milligram magnesium

27 milligram vitamin C

1,4 milligram vitamin E

0,3 milligram zink

Man tror att det fanns hallon redan på antiken, och att de förmodligen växte på berget Ida (vilket det latinska namnet, Rubus ideaus,) tyder på.

Hur hallonen tog sig till Norden, lär vi väl aldrig få reda på — men man tror sig veta att de funnits här ända sedan medeltiden. Kanske var det munkar som hade med sig några plantor, eftersom man använt hallon både till föda och medicinalväxt.