söndag 26 februari 2012

Olika tankesätt

När jag läser Anne-Maries inlägg om den amerikanska byråkratin i samband med deklarationen, så slår det mig att det inte bara är jobbigt att ha med myndig-heter att göra i Amerika. Arbetsplatser och olika organisationer har också en annan uppbyggnad än vad vi skandinaver är vana vid. Jag har hospiterat i skolor, både i Kanada och U.S.A., och i en del fall har det varit en veri-tabel hinderlöpning innan jag slutligen släppts in. 
Hos Wikepedia kan man läsa om uttrycket "red tape" och dess något dunkla ursprung.


 Under min tid i Kanada var jag aktiv som scout-ledare, och insåg snabbt att man aldrig framförde idéer eller önskemål, direkt till den person som bestämde. Nej, jag skulle vända mig till personen närmast över mig i rang, som vände sig till personen närmast över sig, som vände sig till….
Att träffa personer högt upp i hierkin anses som hedrande, något man gärna berättar — och visar foton på, för naturligtvis avfotograferas tillfället!
I både Kanada och U.S.A., liksom i många andra länder, är det vattentäta skott mellan flickscouter och pojkscouter — något som många svenskar tycker är horribelt, och aldrig underlåter att framhålla, så snart de träffar scouter i andra länder. Man må tycka vad man vill, det kommer att förbli så tills tiden (läs högdjuren) är mogen för en förändring. Personligen har jag haft lika roligt tillsammans med bara flickor och kvinnor som i blandade sammanhang, men visst har jag synpunkter på hur strikt man är.

En helg var jag tillsammans med sju seniorscouter och en medelålders ledare, på en övernattning en bit utanför staden. Det var ett ställe iordninggjort för övernattningar, med plattformar för tälten och lägerbålsplats — praktiskt, men en aning för civiliserat och tråkigt. Så när vi träffade på ett gäng pojkscouter som bjöd in oss till lägerbål ungefär en kilometer därifrån, tackade vi ja. Deras plats nere vid floden var mycket vackrare än vår. Så där satt vi, flickorna på ena sidan med en ledare på var sida om sig, och pojkarna på andra sidan, också de med skyddande pojkscoutledare. Vi sjöng, pratade och grillade naturligtvis ”s’mores”, dessa läskiga vid lägerbål obligatoriska (god)saker. Det var en jättetrevlig kväll, men jag blev milt sagt förvånad när flickorna, på hemvägen, sa’ att de vågade inte berätta för sina föräldrar att vi haft lägerbål tillsammans med pojkarna, för då skulle de aldrig mer få deltaga i några övernattningar!


5 kommentarer:

  1. Byråkratin kommer mig att tänka på The Circumlocution Office i Dickens Little Dorrit. Det är ett helt underbart kapitel och inte ett dugg överspelat; man kan bara tänka på alla företags sk kundtjänst.

    Uppdelningen av pojkar och flickor inom scouterna bekräftar bara min uppfattning om amerikansk dubbelmoral som jag upplevde den i amerikansk skola på 1960-talet. Hoppas det ändrat sig numera!

    SvaraRadera
  2. jag är inte förvånad, även om inte mina föräldrar var såna. jag var a camp fire girl och tyckte aldrig att det var konstigt att vi bara var flickor. och vi hade jätteroligt, saknade aldrig killar. men i skolans klubbar var vi ju alltid blandade, men man tänkte aldrig på skillnaden. det var lika roligt på båda ställena.
    Men jag håller med om att byråkratin är mycket, mycket, mycket värre i staterna. fast jag varit tvungen att ha mycket kontakt med myndigheterna i sverige har jag aldrig tyckt att det varit byråkratiskt. fast ok, jag möter det ibland i jobbet.

    SvaraRadera
  3. Olgakatt,
    Oj, nu måste jag plocka fram Lilla Dorrit, den har jag inte läst se'n jag var femton eller sexton år. Minns nästan ingenting av den. Finns förresten på Gutenberg, så det vore kanske trevligt att läsa den i original.
    Jag tycker naturligtvis att blandade grupper är det enda raka, men jag har kan förstå den engelska scouten som berättade att de enda gånger hon kände sig trygg var tillsammans med scouterna - hon hade blivit sexuellt utnyttjad av sina kusiner, och kan inte tänka sig att vara med i en blandad grupp.
    Och jag minns när vi började med blandade grupper i Sverige, då hörde jag en liten vargunge säga: "fan, kommer tjejer hit så slutar jag", vilket han inte gjorde. Men det var inte populärt bland ungarna.
    Så jag kan tänka mig att det ta'r många år innan det är naturligt i hela världen.

    Debbie,
    Jag vet nästan ingenting om "Camp Fire Girls", annat än att de samlade på pärlor. Min kusin visade sin väst, som hon sydde fast pärlorna på. Men det är en av de kusiner jag känner minst, så det blev inte så mycket mer sagt om det. Men har det inte blivit bara "Camp Fire USA" nu, och blandat?

    Jo tack, krångelsverige är rena paradiset mot byråkratin i Staterna! Vi klagar nog mest för att det ska så vara.

    Margaretha

    SvaraRadera
  4. Tack för omnämnadet och länken. :) Jag tror att få svenskar riktigt förstår hur byråkratiskt USA är. Var scout en mycket kort tid i Sverige. Var inte riktigt "my cup of tea" av någon anledning. Och Snobben är ju bara för härlig.

    SvaraRadera
  5. Anne-Marie,
    U.S.A. är ju kontrasternas land - kanske är det förståeligt att så många inte kan tänka sig hur byråkratiskt det är. Med allt snack om frihet och rättvisa - och rätten att göra vad man vill, så är det nog lätt att få den uppfattningen.

    Om man trivs i scouterna eller ej, beror nog till största delen på var man råkar hamna. Det är stor skillnad på scoutkårer och scoutkårer. Även om programmet är det samma så sätter ju ledarna sin prägel på verksamheten.

    Snobben är ljuvlig!
    Margaretha

    SvaraRadera