Det finns mycket jag är tacksam över — bland annat för att jag inte längre arbetar i skolan, och för att jag inte har barn som går i dagens skola.
Nu diskuterar man betyg — igen. Och jag borde nog hålla mun eftersom det är så länge se'n jag både gick i skolan och arbetade där. Men naturligtvis kan jag inte låta bli att upphäva min stämma, även om jag är medveten om att allt är så förändrat inom skol-världen att mina tankar i ämnet kanske inte är relevanta.
I den skolan jag gick hade vi inte betyg — vi hade utförliga omdömen. Det var alltså inga standardi-serade fraser, utan en detaljerad beskrivning av hur eleven klarade sig i skolan, både kunskapsmässigt och socialt.
Det kräver naturligtvis en hel del av lärarna att skriva den sortens personliga och utförliga omdömen, och hur omdömena i dagens skola ser ut vet jag inte, men jag vet att med den sortens omdömen jag talar om, kan det inte råda något tvivel om vad eleven kan. Därför har jag svårt att förstå dagens betygsdebatt.
När jag lämnade skolans trygga famn och började min utbildning var jag förfärligt blåögd, och hade ingen aning om hur man skulle bete sig för att få höga betyg. För mig var det kunskapen och inte betygen som var väsentliga — strategier och intriger för högre betyg var mig helt främmande. Att det var så, gick upp för mig när jag kom tillbaka till skolan efter att ha varit sjuk och min kompis Anna sa' "Å, så skönt att du är tillbaka de andra i klassen vill inte hjälpa mig."
Vi brukade nämligen sitta bredvida varandra och när Anna inte fattade, så förklarade jag. Ändå trodde jag inte på Annas förklaring, att det var för att det var för det var lättare att få bra betyg om det fanns några som Anna, som inte var så duktiga. Men jag fick det bekräftat senare när en av tjejerna sa' till mig att jag var korkad som hjälpte Anna så mycket — eftersom det kunde sänka mitt betyg om Anna presterade lika bra som jag!
Då mindes jag hur jag hade fått hjälp av en klasskam-rat, när jag skolkat så mycket från skolan att jag höll på att köra i kemi. Anders stannade inne varenda frukostrast i ett par veckor för att plugga kemi med mig — och när dagen för min tenta kom, stannade han kvar efter skolan tills jag var färdig, för att höra hur det hade gått (jag klarde mig).
Alla visste att Anders hjälpte mig, alla tyckte att det var bussigt — men ingen tyckte att det var konstigt eller ens märkvärdigt.
