Skanstull

Skanstull med tullhuset (den vita byggnaden), vy mot norr, 1907.

Mitt förra inlägg fick Annika att fundera över när man upphörde att utkräva tull vid Stockholms tullar. En sökning på Skanstull ger omedelbar utdelning:
Namnet Skanstull härrör från Södra skans, en befästningsanläggning som uppfördes 1643-45. Skanstull var ursprungligen en av de tullstationer som fanns vid infarterna till Stockholm fram till mitten av 1850-talet. Ordet skans kommer från de försvarsanläggningar/murar som fanns uppe på berget vid Söderstadion och fortfarande finns den senaste byggda muren (1859) kvar uppe vid Gullmarsplan, nu inbyggd i ett av de nya husen vid Söderstadion. Den ursprungliga tullen vid Stockholms södra utfart hette Grinds tull och låg vid nuvarande korsningen Östgötagatan/Bondegatan. Omkring 1660 flyttades tullen till det smala näs som förbinder Södermalm med områdena söder om Årstaviken och Hammarby sjö. Gatan som ledde fram till tullen hette Postmästarebacken. Idag finns här Hammarby sluss och Skansbron. Tullstationen drogs in 1857 och idag finns inget kvar av de gamla tullhusen.  Enligt de beskrivningar som finns var det en rätt trist plats med leriga vägar, dåliga träkojor och olika handelsbodar där man gjorde sina inköp. I närheten fanns Galgbacken och kolerakyrkogården.

Bilden ovan är ju tagen nästan hundra senare än öppningsscenen i "Familjen H***", men det kan väl knappast ha sett trevligare ut den februaridagen då husrådinnan Beata Hvardagslag kommer farande till Skans-tull i sin släda. 
Jag som har et svagt minne av gamla tullhus, både vid Roslags- och Norrtull, borde ju ha insett att det var så här det såg i Sverige på den tiden — ändå såg jag för mitt inre öga något mer i stil med Burgtor, där jag arbetade en gång för länge sedan. Så tack Annika för att du fick mig att "slå upp" både Skanstull och andra tullar — det gjorde visserligen att jag blev sittandes med all intressant läsning, istället för att ta hand om min deg. 
Till degen!

"Scantz Tull" och "Söder Scantz" på Petrus 

Tillaeus karta från 1733 (norr är till höger).

Stenarne där barn jag lekt

Den här bilden har Slottsträdgårdsmästaren varit vänlig nog
att låna ut. Det röda huset till vänster i bild är nämligen det
hus jag bodde i som barn. Adressen var Södermannagatan 31,
bilden är tagen från Katarina Bangata som gör en knyck just
här och viker av mot sydost. Gatan rakt fram är Sofiagatan,
och kyrkan i fonden är Sofia kyrka. Utsikt norrut från vår lägenhet, med Katarina
kyrkas torn i fonden. I det lilla låga rucklet mitt i
bilden fanns en pantbank. Ettans spårvagn hade
hållplats där.
.

Trogna läsare vet att det inte behövs mycket för att jag ska ramla ned i en minnesgrop — och bli kvar där. Den här gången var det bland annat Karin på Fox som fick mig att göra en resa i tid och rum och åter-vända till kvarteren där jag bodde som barn. Jag har nämligen förstått att om jag bott kvar där — eller Karin funnits där på min tid så hade jag kunnat stå med en kikare i ett av mina fönster och se vad hon ritade.
På min tid var det en hemtrevlig del av Stockholm, en småstad i staden. Eftersom min mamma var lärare, och övervakare i många familjer, fick jag se mycket av arbetarsöder. Rejäla familjer som höll sina ungar i Herrans tukt och förmaning, pengar var det minsta man hade — men man satte en ära i att vara hel och ren. Så många glada minnen jag har från besök i dessa hem, där stora familjer trängde ihop sig i ett rum och kök. Ofta utan badrum, och ibland med dass på gården — ja, ända in på 60-talet.
Har jag förstått det rätt har det förvandlats till en tjusig stadsdel, där det är fint att bo — så fint att man måste låtsas att det är en del av New York City och kallar mina gamla kvarter för SoFo, vilket uttyds South of Folkungagatan och inte söder om Folkungagatan som ju känns mer naturligt.

När vi tänker tillbaka på åren på Södermannagatan, förundras vi alltid över utbudet av småbutiker, man klarade sig gott även om man aldrig avlägsnade sig mer ett kvarter eller två från bostaden. Jag har roat mig med att skriva upp de affärer jag minns. Det är säkert trist läsning för dem som inte var med då, men här kommer listan. Jag börjar med affärerna i kvarteret Kålroten, där jag bodde.

På Sofiagatan, en av Stockholms kortaste gator, fanns

en möbelaffär
en fiskaffär
Fredholms konditori
ett åkeri
Majas pepparkakor
biografen RIRI

På Nytorgsgatan minns jag bara
en gottaffär
en mjölkaffär
en tobakshandel
och vidare fanns en hårfrisörska i en lägenhet mot Södermannagatan

I kvarteret norr om oss, mot Södermannagatan fanns
Fridas handarbete
Norrs konfekt
en blomsterhandel — med en expedit från Österrike
ett parfymeri
och i hörnet mot Skånegatan kafé Skåningen — som på den tiden var ett ölschapp

vek man om hörnet och gick österut på Skånegatan fanns bland annat
en hårfrisörska
en butik med reseeffekter

Mitt emot oss på Södermannagatan fanns
en damekipering — i hörnet mot Katarina Bangata
en tobaksaffär — ägaren Axelsson bodde i vårt hus
en mjölkaffär
Ture Anderssons chark och speceriaffär
skomakaren Ville Söder
Modesmycket — en dansk guldsmed och hans fru drev den butiken

Vidare fanns på Skånegatan västerut
en skoaffär
en djuraffär
Nils Adamsson

I samma kvarter fast på Katarina Bangata fanns en radda butiker, av vilka jag bara minns
fotgraf Bogren
en tvättinrättning
27:ans kaffehandel

På Södermannagatan söder om Katarina Bangata fanns många fler affärer, men jag minns bara några få
Två färghandlar, med samma ägare
Baltzar Andersson — en porslinsaffär där de flesta ungar, till skolavslutningen köpte skräckfigurer åt sina lärare
en järnhandel
en tygaffär
en fabrik där man gjorde konfektmarmelad — ibland lekte jag med dottern i fabriken, då stack alltid någon ut lite konfekt genom fönstret
Eklunds barnkläder
och så fanns ju frälsis bredvid en tvättinrättning

. Katarina Bangata mot Götgatan och skatteskrapan.

När den höll på attbyggas hörde min mor ett samtal

mellan två springschasar, den ena

tittade kritiskt på bygget och sa':

"Det e´ju bara en jala massa funster-

bågar".
.

Visst är det otroligt att så många butiker överlevde år efter år, att det fanns plats för två mjölkaffärer och två tobaksaffärer i kvarteren bredvid varandra.
På Skånegatan mittemot Nytorget fanns Vivis frukt och konfekt, dessutom hade samma Vivi en affär med färdiglagad mat närmare Renstiernasgatan.
Så småningom öppnades en snabbköpsbutik i hörnet av Skånegatan och Nytorgsgatan. Men jag tror inte att den var något större hot mot de mindre affärerna. De flesta trivdes nog med att handla i de små butikerna där man inte bara handlade utan diskuterade allt som går att diskutera. Fanns det någon nackdel, så var det väl att det tog lång tid att handla eftersom den sociala delen tog väl så lång tid som handlingen.
Jag minns att en av mjölkaffärens expediter var uppe hos oss och drack kaffe — mor tyckte väl att de kände varandra väl och föreslog att de skulle lägga bort titlarna. Men det gick inte för sig, vi var herrskap och hon "bara" expedit.
Ture Anderson och hans fru däremot var vi du med — men jag tror aldrig att vi var hemma hos varandra. Ändå gick de i borgen för oss när vi köpte hus och flyttade från sta'n.

Stockholms godaste glass kunde man då köpa i en kiosk på Skånegatan, i hörnet mot Nytorget.

Till forna dagar återgår min tanke än så gärna

På den rätt skraltiga bussen hem från sta'n i går började vi tala om barndomens och ungdomens fortskaffningsmedel.
De gamla hederliga spårvagnarna som jag kunde på mina fem fingrar. Om platsen alldeles bakom förarhytten var ledig satt jag alltid där. Det var den enda platsen där man inte hade en bänkgranne. Och jag minns faktiskt tiden när det fanns konduktörer både på bussar och spårvagnar. I rusningstid hann man inte alltid fram till konduktören innan det var dags att stiga av — så hade man tjänat 50 öre.

Tunnelbanestationen vid Slussen låg visserligen där den fortfarande ligger — men den var inte övertäckt så man kunde kika ned på stationen.
Och Katarina hissen kostade 5 öre, man köpte en pollett i en automat innan man klev in i hissen.

Vi konstaterade att det var roligt att ha varit med då — under uppbyggnaden. Roligare än att uppleva avvecklingen.