söndag 17 oktober 2010

Gränslös vänskap

The language of friendship is not words, but
meanings. It is an intelligence above language.
............................................Henry David Thoreau

Thoughts of Friendship
Sylvia Goebel
.

Anne-Marie hade tidigare i veckan ett par listor över vad hon gillar och vad hon tycker är svårt att begripa sig på i det amerikanska samhället.
Det var intressant läsning och jag kunde konstatera att listan på det som var svårt att förstå mest rörde sig kring företeelser, medan det positiva mer hade att göra med attityder.

En hel del på båda listorna, håller jag med om, medan jag funderat kring andra punkter.
Jag blev förvånad över att så många (av de som kom-menterade) höll med om att det är svårt att etablera vänskapsförhållanden med amerikaner. Därför har jag talat om saken med flera vänner som har bott i båda länderna under lång tid. En av dem, en ame-rikanska, tyckte att det var knepigt att få vänner i Sverige och ännu svårare i Danmark, där hon bor nu. Ingen av de andra tyckte att det var någon skillnad. Vi har stött och blött frågan, definierat begreppet vän-skap, varit djupsinniga och ytliga — men egentligen inte kommit fram till hur man kan tycka så olika.
Något som många upplever — och som är svårt att klä i ord — är att vi förändrar oss beroende på vilket språk vi talar. Det är inte fråga om stora förändringar men man blir svenskare på svenska och mer amerikansk eller brittisk när man talar engelska. Q som talar en himla massa språk, säger att hon blir mer känslosam när hon talar polska och mer organiserad på tyska. Vi funderade på om det har något med saken att göra, om de som känner så möjligtvis inte tänker på mot-parten som någon av en annan nationalitet, och därmed har lättare att acceptera de skillnader som naturligtvis finns.
Vi nordbor som inte alltid visar känslorna tror, innan vi lärt oss bättre, att om någon säger "let's keep in touch", så betyder det början till något som kan utvecklas till en vänskap. Då känner vi oss kanske försmådda när vi aldrig får svar på våra brev — men när vi lärt oss att sålla agnarna från vetet så hittar man alltid de potentiella vännerna, var i världen vi än befinner oss.

Vi har också talat om det faktum att många ameri-kaner har lätt för att uttrycka sig eftersom man tidigt uppmuntrar barnen att göra det. Fast det gäller långt ifrån alla — det spelar ingen roll i hur många år man tvingats stå framför klassen och berätta om sin hobby eller älskingsdjur — är man blyg så är man. Och det finns rätt många osäkra och blyga amerikaner, fast de kanske kommer i skymundan av sina mer framåt landsmän. Jag känner en amerikansk kvinna som i sitt arbete måste tala inför mindre grupper, rätt ofta. Hon får diarré varje gång. Hennes syster är bland de mest utåtriktade och frejdiga personer som jag känner.
Efter ett antal konferenser och föredrag i USA har jag insett att det inte är någon skillnad på de goda föredragshållarna — men så usla föredragshållare som "över där" har jag aldrig stött på i Sverige. Minns en kvinna som visade skitiga diabilder och alla fakta drunknade i "hoppsan, den bilden har jag bestämt visat förr eller oj, den kom upp och ned eller nej men, den skulle ju inte vara med". Ibland kanske vår nordiska självkritik är av godo.

Anne-Marie tog även upp, det för oss märkliga feno-menet, att många hus och lägenheter inte har någon hall eller tambur. Jag har mentalt besökt alla bostä-der jag kan dra mig till minnes, och till min stora förvåning insåg jag att jag nog besökt lika många hus med som utan hall. Kanske trodde jag att de hall-lösa var i majoritet eftersom det är de husen som sticker ut för oss som är vana vid tambur med klädhängare. Så slog det mig att i många hem i Storbritannien lägger man fortfarande ytterkläderna på värdparets sängar.



När det gäller affärernas öppettider, så har ju vårt facket alltid stretat emot för mycket kvälls och helg arbete. Kanske är det priset vi betalar för ett starkt fack — att vi inte kan handla dygnet runt?
Visst var det trevlig när mjölkbudet knallade in i min tants kök, ställde in mjölkflaskan i hennes kylskåp under det att vi småpratade med honom — bland annat om hans och hans fru reumatism. Jag kan inte tänka mig att den både branta och långa trappan upp till köket kändes bra i hans gamla knän. Och jag tror inte längre att den sortens trogna bud längre finns ens i USA. Här har vi aldrig haft den servicen, så något fack för mjölkbud har väl aldrig funnits, men våra brevbärare slipper, tack vare facket, mer och mer ifrån liknande trappspring.

USA är ökänt för sina usla tvättmaskiner, och efter-som det är ett känt faktum kan man undra varför ingen gör något åt det. I synnerhet som amerikaner tvättar stup i kvarten — många anser ju att man inte kan ha samma kläder på sig två da'r i rad i skolan eller på arbetet. Och man kan inte lägga en använd tröja i byrån.
Nu har vi inte det klimatet som de har på många håll i Staterna, ibland behöver kläderna faktiskt tvättas efter bara en dag i hög luftfuktighet och bastuvärme.
Kanske är det en av orsakerna till amerikanarnas besatthet av våtservetter, luftrenare och bakterie-dödare. Vilket inte betyder att det berättigar överanvändningen av kemiska rengöringsmedel.

Oj, så ordrik jag blev — bara en sak till. Om alla håller med om att svenskarna i gemen är avundsjuka på varandra, de själva undantagna, så borde det ju inte finnas så många avundsjuka människor kvar?

12 kommentarer:

  1. Vad intressant att läsa - tack för detta tillägg till "debatten". :) Jag var nog litet blåögd i början att tro på folk när de sade "let's keep in touch". Nu vet jag att det kanske kan bli något av det hela men lika väl kanske det inte blir något alls. Det där med språk och att man förändras när man pratar t ex svenska resp. engelska är något jag funderat mycket över. Jag blir till viss del en annan person när jag pratar svenska och på samma sätt när jag pratar engelska. Exakt hur jag ändras har jag litet svårt att veta men att det är en förändring det är klart. Mycket intressant med dessa kulturella skillnader och man kan nog prata om det här hur mycket som helst.

    SvaraRadera
  2. Jag avskydde show and tell hela tiden jag gick i skolan! Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att tala framför människor och talar nästan aldrig med folk på gatan och bussen. Inte för att jag inte vill men för att jag inte vågar.
    Jag tror att svenskar som bor i Staterna bara känner till deras medelklassliv i förorten och dom har alla försäkringar man behöver. Dom kan köpa det dom vill och har bil och kan resa som dom vill. Dom är nog rätt blåögda, är inte alla svenskar det ;) Hur det VERKLKIGEN är vet dom inte mycke.
    Jag är inte Wendy S som du känner.

    SvaraRadera
  3. Väldigt mycket av det vi diskuterar är nog "in the eye of the beholder", det vi ser utgår från oss själva hela tiden. Hur man själv beter sig har stor betydelse för responsen man får var än i världen man kommer. Wendy Mae har rätt, som svensk resenär eller boende i USA kommer man mest i kontakt med ett väldigt litet utvalt skikt i samhället och det är inte hela historien alls.

    SvaraRadera
  4. Verkligen intressant läsning. Jag kikade in hos Anne-Marie, och tycker precis som em att det är fascinerande att se hur olika man tänker och tycker. Jag har ju aldrig bott i USA, så jag kan inte uttala mig varken om det ena eller andra. Men tror som Olgakatt att Wendy Mae slår huvudet på spiken.
    Att du em har många amerikanska vänner förvånar mig inte ett dugg, jag vet nog ingen som har så lätt för att få nya vänner som du!
    Jag tror förresten att vi ska vara glada för att vi har den starka fackföreningen vi har i Sverige, vad jag förstår är det stor skillnad på arbetsförhållanden och t.ex. semestrar här och där.
    Ska bli spännande att följa den här debatten.
    kram från Mette

    SvaraRadera
  5. Naturligtvis är det så som Wendy Mae säger!
    Och som Mette säger, em har en speciell vänskaps gen :)! Dessutom är du, även om jag inte vet om du tycker om det em, väldigt amerikansk när du talar engelska och det gör att du inte skrämmer amerikaner som ofta inte tycker att utlänningar är lika bra som de själva.
    Måste rusa, kanske kan jag skriva mer senare i dag.
    love,
    Q

    SvaraRadera
  6. jag kom hem nyss från jobbet, 6 timmar senare än vanligt bara för att jag träffade så spännande människor på bussen. vi gick ut och åt tillsammans och har bestämt att träffas igen. vanliga tråkiga blyga oartiga svenskar!
    hjälp så trött jag är!
    jättebra skrivet!

    SvaraRadera
  7. Anne-Marie,
    Ämnet tycks outtömligt - förmodligen därför att det inte finns bara ett svar.
    Intressant att du också känner att du förändras beroende på vilket språk du talar - det är svårt att precisera, förmodligen måste man ha upplevt det för att förstå det.

    Wendy Mae,
    Roligt att lära känna dig Wendy Mae! Och bra att du lägger till ditt andra namn så att vi kan skilja dig från Wendy S.
    Du har så rätt i att varken svenskarna i förorten - eller för den delen deras amerikanska grannar - vet särskilt mycket om det som försiggår utanför deras skyddade tillvaro.
    Även om du inte tycker om att tala inför andra människor är jag jätteglad att du vill dela med dig av dina erfarenheter i skrift här. Hoppas att du fortsätter med det!

    Är jag trött så undviker jag ögonkontakt med mina medmänniskor på bussar och tåg, eftersom min erfarenhet, i motsats till många andras, är den att det inte går att få stopp en pratsjuk medpassagerare - och det är inte alltid jag vill veta deras livs historia!

    Olgakatt,
    Just det! Jag håller med om allt du säger.
    Ibland har jag undrat över hur de människorna som beklagar sig över dålig service uppträder själva. Jag har en väninna som är servitris i USA, hon älskar sitt jobb, men beklagar sig rätt ofta över nedlåtande och krävande kunder.

    Mette,
    Jag tror som du att vi ska vara tacksamma över fackets omtanke om sina medlemmar.
    Jag som bor på landet där man fortfarande har lunchstängt - dessutom har affärerna olika tider för lunch - vet att man kan anpassa sig till öppettiderna. Och det ger ju dem som arbetar en möjlighet att handla på sin lunch. Fast det är klart att man blir irriterad just när man står och rycker i en låst dörr!!!

    Q,
    Oj, jag vet inte riktigt hur jag ska ta' det där med att jag blir amerikansk - min strävan är ju att varken vara det ena eller det andra.
    Vad genen beträffar så tänker jag tro på dig när du får Nobelpriset för din upptäckt av en ny gen!

    Debbie, Debbie,
    Vilket nattsudd! Låter jättekul att få nya oväntade vänner - berätta mer!

    Margaretha

    SvaraRadera
  8. Som du möter andra, blir du bemött själv. I stort sett är det väl ganska enkelt? Det handlar ju till syvende och sist väldigt mycket om vilken bild man själv visar utåt. Precis som du skriver, när man inte vill ha kontakt blir man kontaktlös, fastän det inte hjälper alla gånger men nästans...

    Karin
    som gillade inlägget:)

    SvaraRadera
  9. Top of the morning!
    Här är en underbar höstdag, så vacker som den bara kan vara så här års i N.E.
    Jag är SÅ glad att du inte undvek mig den där dagen på bussen för länge sen!
    love,
    Q

    SvaraRadera
  10. Karin,
    Jag håller naturligtvis med - men vad säger alla de som tycker att de blir illa bemötta?
    Nej, det hjälper inte alla gånger att låtsas sova eller läsa eller titta ut genom fönstret - somliga har ett sådant enormt behov av att lätta på trycket att de pyser över så snart en levande varelse kommer i närheten av dem.

    Q,
    De som ser trevliga ut, blundar jag aldrig för. Dessutom hade det varit rysligt oartigt att inte prata med den man nästan sprungit omkull!

    Margaretha

    SvaraRadera
  11. Är det ofint att fråga hur du och Q träffades? Det låter som det fanns en historia bakom.

    Jag har aldrig varit i Amerika och kan inte bidraga till diskussionen. Jag antar att jag har de vanliga fördomarna om amerikaner.

    SvaraRadera
  12. Annkatrin,
    Nej då, det är inte ett dugg ofint. Funderar på att göra ett inlägg om det eftersom det passar som del av av det här med vänskap.
    Margaretha

    SvaraRadera