lördag 23 oktober 2010

Eta kan


Byt ut namnet, och alla som har haft med barn att göra känner igen orden. Om ni inte som jag, rent av minns det från er egen barndom.

Jag blev varm om hjärtat när jag nyligen var på byn för att hämta ett paket. Där var en mamma med sin lilla kille, han var kanske fyra år och skulle nödvän-digtvis bära paketet som de hämtat. Ett paket som nästan var lika stort som han själv, kanske inte så tungt, men svårmanövrerat. Mamman bara visade honom bästa sättet att hålla i paketet — se'n väntade hon, och väntade, för grabben behövde massor med tid att baxa paketet till dörren och se'n ut till bilen. Det var många pauser, och mycket stånkande — men hela killen sken av lycka när han hade klarat det.

Då kom jag att tänka på den gången jag skulle bära en bricka. Skulle tro att jag då var i samma ålder som den här pojken med paketet.
Mor och jag skulle fika, och hon gjorde i ordning en bricka i köket. Exakt vad som fanns på den minns jag inte, kan tänka mig att det var en kaffekopp, ett saftglas och ett par assietter med något att äta. Bric-kan var en hiskeligt stor grön sak av någon slags me-tall, och tung var den. Och den skulle jag naturligtvis bära. Mor försökte avstyra det, men jag visste ju att jag skulle klara det. Då lyfte mor av en del saker från brickan — och jag blev naturligtvis arg. Jag kunde ju bära brickan med allting på den!
Jag kom ut i serveringsrummet innan brickan började luta betänkligt, innan jag tappade den. Naturligtvis gick någonting sönder, jag minns inte längre vad. Men jag minns hur ledsen jag blev.

9 kommentarer:

  1. Tänk om man som förälder kan fatta hur oerhört stor påverkan små incidenter har på ett barn och hur det etsar sig fast i minnet. Behagligt eller obehagligt men man minns tills man dör. Kanske att det är dom obehagliga som gnager mest.

    SvaraRadera
  2. Renée,
    Det är lätt att glömma - eller förtränga, när man är stressad.
    Tror nog att jag har väl så många roliga minnen som obehagliga. Ibland förundras jag över detaljrikedomen i minnena.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Det är så viktigt, i en viss ålder att visa för sig själv att man kan göra både det ena och det andra. Så härligt att läsa om den lille pojken som fick bära ut paketet av egen kraft; att mamman gav sig tid.
    Det är så lätt som vuxen att bara ta över, för att det skall gå snabbare.

    Den där känslan känner jag också igen, när man tror att man klarar av att lyfta minst elefanter och så går det inte i varje fall. Du tog fram barnet i mig för en stund:).

    Karin

    SvaraRadera
  4. Karin,
    Det är lätt att att ta' över inte bara när det gäller barn! åtmistone jag, får ständigt lov att tänka mig för så att jag inte gör mina medmänniskor ledsna.
    Oh ja, den besvikelsen man känner när man inte klarar något som man föresatt sig - den finns nog kvar ho oss alla i hela livet.
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Vilken fantastisk mamma! Mirren (dottern) är expert på detta - hennes Casimir som är tre nu, har fått vara med och laga mat sedan han kunde gå. Jag hade ALDRIG haft det tålamodet. Men han vet redan hur man gör en pannkakssmet!

    Fick alltid göra sockerkaka när jag var ganska liten och det är väl nästan det enda jag är riktigt bra på numera :-)

    SvaraRadera
  6. Musikanta-Ingrid,
    Det är nog så att en del är utrustade med mer tålamod än andra av naturen.

    Jag som är barnkrubbebarn har många glada minnen av att kärna smör och liknande husliga aktiviteter. Dessutom var det en väldigt pedagogisk inrättning med mycket tålamod!
    Margaretha

    SvaraRadera
  7. Du har så rätt, Margaretha.
    Det var säkert bara så att jag upptäckte den känslan när jag var ett litet barn. Den är i det närmaste beständig.

    Vi är nog alla, mera eller mindre, benägna att ta över, men som ett litet barn är det ändå väldigt viktigt att man får lära sig av egen kraft, för att få ryggraden stärkt, självförtroendet att växa.
    Då klarar man alla dem som tar över där de inte skall ta över:),som vuxen.
    Karin
    som antagligen är "råddig" nu p.g.a sömnanfall.
    Godnatt:)

    SvaraRadera
  8. Det är det där med gränser igen - barn testar dem, inte minst sina egna. Gissar att din mamma, Margaretha, valde att låta något vara på brickan som kunde få lov att gå sönder. Men skulle kanske hellre bett dig bära bara bullfatet, med tanke på att du blev så ledsen att minnet sitter kvar ännu.

    SvaraRadera
  9. Godmorgon Karin,
    Hoppas du nu är "oråddig" efter en natts sömn!
    Det kan vara en verklig balansgång att uppmuntra barn, samtidigt som man försöker få dem att inse sin begränsning - för att de inte ska bli alltför besvikna. Fast visst måste man få misslyckas redan som barn, lära sig att kravla sig tillbaka på spåret och krypa, gå eller springa, alltefter bästa förmåga.

    Olgakatt,
    Jag tror att mor verkligen försökte att få mig att bara bära något mindre - eller brickan med bara en sak på. Men jag nödgas erkänna att jag alltid varit envis intill dumhet. Tror att hon till slut tyckte att det var lika bra att jag fick lära mig den hårda vägen. Och det vete 17 om jag tog någon lärdom av episoden - jag tror fortfaande att jag kan klara vad som helst (fast nu för tiden har jag kanske börjat ana att jag har en fysisk begränsning).
    Margaretha
    som är som en så'n där docka med bly i gumpen, som alltid reser sig hur mycket man än försöker att peta omkull den

    SvaraRadera