söndag 4 juli 2010

Patria est, ubicumque est bene

Fäderneslandet är överallt där det är gott att vara.
.............................................................. Cicero





Patriotism is your conviction that this country is superior to all other countries because you were born in it.
...................................... George Bernard Shaw

Det var en självständighets dag i en småstad i Georgia, och det var ännu varmare då, än vad det är nu. Vi satt på campingstolar på den lilla stadens Main Street, och tittade på paraden. Brandbilar, blåsor-kester, flickor som viftade med sina stavar (bara några tappade sina), scouter och en lastbil full med småtjejer som deltog i en skönhetstävling. Inte en enda av flickorna såg glad ut — inte ens den patetiska tösen med 1 kg makeup, som vunnit titeln. Patetiskt att se flickor i förskoleålder utspökade som fnask.
När paraden var över, var det vår avsikt att åka hem och göra glass i skuggan på verandan, tillsammans med mina vänners bästa vänner. Men det blev inte så, vi stötte på andra vänner som insisterade på att vi skulle följa med dem hem. Det var alltså vänner till Lynn och Stan som vi gästade, så jag kände bara mitt värdfolk och deras vänner Trudy och Gary. Det var säkert ett tjugotal vuxna och nästan lika många barn. Det såg ut som en Norman Rockwell målning — mycket amerikanskt. Men en liten späd kille avvek från de robusta amerikanska ungarna. Det var en mörklockig vacker pojke med stora mörka ögon, jag fick aldrig klart för mig vem han var och hur han hamnat där — men jag fick den uppfattningen att han var där med sin äldre syster och att de kom från Egypten. Han talade perfekt brittisk engelska. Eftersom jag varken gillar värme eller den här sortens tillställningar, hade jag gjort det bekvämt för mig i ett skuggigt hörn av trädgården — ett hörn där jag kunde vara ifred och iakttaga det uppsluppna sällskapet.
Så blev jag medveten om att ett gräl var på gång, strax bakom mig, vänder mig om och ser att det är den egyptiske pojken och en nästan dubbelt så stor amerikansk kille som grälar om vems land som är bäst. Eftersom frågan inte gick att avgöra verbalt, så kom nävarna till användning. Jag såg att flera vuxna uppmärksammat händelsen, och var glad att slippa ingripa — men blev förvånad, arg och upprörd när jag förstod att den stora killens pappa hejade på sin son. Men så kom värden i huset, en jätte till karl, och lyfte isär kombattanterna
Den patriotiske fadern, dunkade sin son i ryggen och de egyptiska syskonen försvann.
Senare slog sig fadern ner bredvid mig och försökte få mitt gillande — men han tyckte nog att jag var konstig, jag åt ju inte den maten som han tyckte var så god, och inte höll jag med honom när han tyckte att man skulle asfaltera hela Mellanöstern och bygga ett köpcenter för amerikaner. Inte heller höll jag med om att att skandinaverna var livsfarligt vänstervridna och borde sättas under förmyndare. När samtalet blev direkt rasistiskt, ursäktade jag mig och gick därifrån. Det var för varmt för att diskutera med en person som vägrade att lyssna på mina argument.

9 kommentarer:

  1. Och tänk, det händer titt och tätt, att man hittar den typen av rasister litet varstans, i vår s.k. upplysta demokratiska värld. Pratade med maken härom kvällen, när jag dristade mig till att slå ner min bak i stolen bredvid hans framför tv-n och pågående fotbollsmatch; om hur i all världen olika hudfärg kan få människor att gå i spagat och bli elaka. På planen fanns många hudfärger representerade.
    Där fanns ingen rasism, men den finns.
    Mitt lilla förstånd förstår inte.
    Karin
    som tog paus från ugnarna medan grönsakspajerna gräddar färdigt

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Nej, det är obegripligt.
    Jag har också sett hur svarta killar blivit accepterade - men enbart för att de är bra att ha i laget. Utanför fotbollsplan är de ensamma igen.
    Den öppna rasismen är förfärlig, men den dolda ändå värre. "Jag har inget emot svarta - men..."
    Jag har mött det så ofta, och det går inte att resonera med dessa människor, det sitter så djupt i dem - mamma, pappa och alla förfäder har tyckt likadant i generationer. Och då måste det vara rätt!
    Å, så trött jag blir! Och ledsen.
    Margaretha
    på trappen, brödet nyss uttaget ur ugnen
    och blogger som inte vill låta mig svara på kommentarer

    SvaraRadera
  3. Så vidrigt det är med pageants för småtjejer. Fattar inte hur mammorna tänker. Jag skulle aldrig kunna göra så mot mina döttrar!!!

    SvaraRadera
  4. Christie,
    De mammorna tänker förmodligen inte alls.
    Jag blev smått chockad när jag hamnade på ett forum där man diskuterade skönhetstävlingar för barn. Man börjar att färga håret och lägga makeup på ungarna när de fortfarande är spädbarn! Med den påföljden att deras hår och hy är förstörda innan de börjar skolan.
    I flera av inläggen var det fler ord som var felstavade än korrekt stavade!
    Skrämmande - och deras argument för tävlingarna var rent förfärliga.
    Margaretha
    som inte fattar hur man kommer på tanken att ställa ut barn

    SvaraRadera
  5. Ditt inledande citat kom mig att tänka på en polsk väninna. Hon, hennes man och deras då små döttrar kom till Sverige på den tiden det var undantagstillstånd i Polen och sökte asyl, vilket de fick. De var aktiva i den akademiska grenen av Solidaritet och riskerade fängslas. De kom i sin gamla skruttbil med turistvisum och nästan inget bagage och hade inte vågat tala om för barnen att de inte skulle komma hem igen till kompisar och leksaker. När dom gjorde det svarade den största flickan: "Det gör ingenting var vi är, så länge vi är tillsammans!" Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det och jag minns precis hur deras pappa såg ut när han berättade det för mig. Då hade dom ju heller ingen aning om att det faktiskt skulle gå att resa till Polen igen efter ett antal år.
    Vad gäller amerikaner som tror att det är det enda landet i världen, så har jag träffat dom också; urjobbiga!

    SvaraRadera
  6. När jag gick i gymnasiet hade vi en amerikansk utbytesstudent ett tag i klassen. Vietnamkriget pågick för fullt och i Sverige hade opinionen mot USA-inblandningen i kriget börjat bli stark. När vi diskuterade det med den här tjejen var det som om hon faktiskt inte förstod att det var någon som kunde vara kritisk mot USAs politik. "Det förstår ni väl att vår underbare president Johnson inte tänker överge de stackars vietnameserna, ni behöver inte vara oroliga".
    Hon satte verkligen myror i huvudet på mig. Jag tror faktiskt att hon aldrig uppfattade vår kritik.

    SvaraRadera
  7. Olgakatt,
    Var i världen man trivs, och vad man har för inställning till andra länder och folkslag är väl mest en fråga om hur man är fostrad. Är man trygg i sig själv kan man nog slå ned sina bopålar var som helst - och trivas. Jag har träffat så många som säger att de ALDRIG kan bo där eller där - och har man bestämt sig i förväg så får man naturligtvis problem.

    Karin på FOX,
    Den sortens amerikaner finns överallt. Det trista är att det är de som märks, medan vi inte alltid lägger märke till alla de andra, med en mer nyanserad världsbild.
    Men med tanke på hur det uppväxande släktet drillas till att bli goda amerikaner, är det inte konstigt att det har blivit så här.
    Jag förlorade flera vänner i Vietnamkriget - och det märkliga är att flera av deras anhöriga är stolta (detta hemska ord som jag bara citerar här) över insatsen deras söner gjorde. Att en av killarna tog livet av sig, när han förstod vad som pågick, påverkade inte hans familj det minsta. OK, några har efteråt sagt att med facit i hand, så har de insett hur fel kriget var.

    Margaretha

    SvaraRadera
  8. man blir ju hjärntvättad i skolan. en gång fick jag gå till rektorn för att jag fnittrade när flaggan ramlade ner mitt under morgonsamlingen.

    SvaraRadera
  9. Debbie,
    Jag hade nog också fnittrat.
    Du artade dig ju bra trots hjärntvätten!
    M

    SvaraRadera