Patria est, ubicumque est bene

Fäderneslandet är överallt där det är gott att vara.
.............................................................. Cicero

Patriotism is your conviction that this country is superior to all other countries because you were born in it.
...................................... George Bernard Shaw

Det var en självständighets dag i en småstad i Georgia, och det var ännu varmare då, än vad det är nu. Vi satt på campingstolar på den lilla stadens Main Street, och tittade på paraden. Brandbilar, blåsor-kester, flickor som viftade med sina stavar (bara några tappade sina), scouter och en lastbil full med småtjejer som deltog i en skönhetstävling. Inte en enda av flickorna såg glad ut — inte ens den patetiska tösen med 1 kg makeup, som vunnit titeln. Patetiskt att se flickor i förskoleålder utspökade som fnask.
När paraden var över, var det vår avsikt att åka hem och göra glass i skuggan på verandan, tillsammans med mina vänners bästa vänner. Men det blev inte så, vi stötte på andra vänner som insisterade på att vi skulle följa med dem hem. Det var alltså vänner till Lynn och Stan som vi gästade, så jag kände bara mitt värdfolk och deras vänner Trudy och Gary. Det var säkert ett tjugotal vuxna och nästan lika många barn. Det såg ut som en Norman Rockwell målning — mycket amerikanskt. Men en liten späd kille avvek från de robusta amerikanska ungarna. Det var en mörklockig vacker pojke med stora mörka ögon, jag fick aldrig klart för mig vem han var och hur han hamnat där — men jag fick den uppfattningen att han var där med sin äldre syster och att de kom från Egypten. Han talade perfekt brittisk engelska. Eftersom jag varken gillar värme eller den här sortens tillställningar, hade jag gjort det bekvämt för mig i ett skuggigt hörn av trädgården — ett hörn där jag kunde vara ifred och iakttaga det uppsluppna sällskapet.
Så blev jag medveten om att ett gräl var på gång, strax bakom mig, vänder mig om och ser att det är den egyptiske pojken och en nästan dubbelt så stor amerikansk kille som grälar om vems land som är bäst. Eftersom frågan inte gick att avgöra verbalt, så kom nävarna till användning. Jag såg att flera vuxna uppmärksammat händelsen, och var glad att slippa ingripa — men blev förvånad, arg och upprörd när jag förstod att den stora killens pappa hejade på sin son. Men så kom värden i huset, en jätte till karl, och lyfte isär kombattanterna
Den patriotiske fadern, dunkade sin son i ryggen och de egyptiska syskonen försvann.
Senare slog sig fadern ner bredvid mig och försökte få mitt gillande — men han tyckte nog att jag var konstig, jag åt ju inte den maten som han tyckte var så god, och inte höll jag med honom när han tyckte att man skulle asfaltera hela Mellanöstern och bygga ett köpcenter för amerikaner. Inte heller höll jag med om att att skandinaverna var livsfarligt vänstervridna och borde sättas under förmyndare. När samtalet blev direkt rasistiskt, ursäktade jag mig och gick därifrån. Det var för varmt för att diskutera med en person som vägrade att lyssna på mina argument.