På slaget åtta lådan framme är.
”Hvart skall jag bära lådan hän den?” frågar drängen.
”Ja, käre Mats, den uppför trappan bär.
Och ställ den in i barnens rum vid sängen!”
Hurra, hurra! nu ropa båda två
De största syskonen, och i det samma
De andra skynda till att ock se på,
Och med Ninett på armen kommer mamma.
I andlös spänning alla fyra stå,
Då Pappa varsamt lockets skrufvar, lossar.
Nu några spikar fästa blott:» Seså,
Hjälp till Mari och ni två starka gossar!» Ett, två och tre! Nu locket aflyft är,
Och Sten på stunden ned i halmen dyker. »Nå vackert, Sten, du får husera här:
Se, huru dammet högt mot taket ryker!
Ja, jag vet att jag skrivit om jullådor förr, men när jag nu hittade den här lilla boken, av en anonym författare, och illustratör, kan jag inte låta bli att visa upp den.
Den har bara 16 sidor, så hur stressad du än är, så ta dig tid att njuta av bilderna och de taffliga verserna.
På den andra bilden står en domestik, en kvinna i vitt förkläde och nåt brodyraktigt i håret. Vilket kastar mig tillbaka i tiden till 60-talet då jag var au pair i Paris. "Herrskapet" som jag jobbade åt skulle ha fin middag och tillhöll mig att ha på mig min svarta klänning och langade fram ett litet vitt förkläde och ett sånt där brodyrhårband. Jag protesterade. Klänningen var min för privat bruk, men jag kunde tänka mig att använda den om jag slapp den där fåniga hårgrejen. Det blev kompromissen.
SvaraRaderaKarin,
SvaraRaderaVilken rikedom det är att kunna bära med sig den sortens minnen.
Jag har aldrig serverat i svart och vitt - bara ryckt in som lillbärdinna, på fjällhotell, när de ordinarie var sjuka.
Men jag minns att det var lite chockartat att bli insläppt av en tjänsteande i svart och vitt när jag, i 11-12års åldern hälsade på en klasskamrat.
Margaretha