En sak, som inte fick försummas, var att sätta upp julkärven i tid, alltså före klockan tolv, ty då gick helgen in. Man lade vikt vid att småfåglarna fick äta sig mätta, innan de satte sig till vila för natten, ty julen förpliktade till barmhärtighet. Det gängse namnet på julkärven var fuglaneka (fågelneken) eller spervaneka (sparvneken), ty det var först och främst sparvarna, som ägnade sig åt densamma. Neken sattes upp på en stång i någon apel eller över dynghögen. En del hade för sed att sätta upp den på skateskrecken, alltså högst upp på ladugårdsgaveln. Någon bestämd regel för var julkärven skulle placeras fanns ej. Den ene följde den seden, den andre en annan, huvudsaken var att kärven kom upp i rätt tid, ty man trodde, att den hade en viss betydelse för det kommande årets gröda.
ur Bygd, by och gård II, av Linnar Linnarsson
Linnar Linnarsson var folkskollärare (denna nu utdöda yrkesgrupp av synnerligen allmänbildade, och ofta entusiastiska människor) och folklivsforskare. Hans skrifter kom huvudsakligen att handla om seder och bruk i Värmland och Västergötland.
Intressant! Såg att det fanns fler böcker av Linnar. Har aldrig hört det namnet förut, är det vanligt?
SvaraRaderalove, Debbie