Överexponerad

 Det är gott att få sätta sig med en kopp te, den överexponerade kakan och Grönköpings Veckoblad, efter att i ett par timmar ha lyssnat till historien om en trasig höft och de komplicerade turerna kring en 15 år gammal lunginflammation. Två medelålders damer lyckades få oss andra tre närvarande personer, i det närmaste helt tysta. Vi tre gjorde vårt bästa för att leda in samtalet på andra vägar — vi prövade allt från väder, barnbarn och böcker — men efter fem minuter hade de två sjukdomsälskande damerna styrt tillbaka samtalet i den sjuka fåran. Vi andra gav upp, utbytte blickar och förde diskret ett eget samtal kortare stunder.

Inte så att jag inte kan prata om mina och andras krämpor, men inte hur länge som helst, och då bara med nära vänner.

Hur som helst slank kakan ned trots det lite väl välgräddade toppskiktet. Jag petade bort det brända, men en av gästerna frågade om han fick det, eftersom han tyckte det var så gott!

Och nu när jag svalt den avbildade biten är kakan, tack och lov, slut, och jag ägnar mig åt tidningen som helt oförklarligt börjat komma. När första numret kom trodde jag att det var ett försök att värva mig som prenumerant — men nu när det andra numret damp ned i lådan har jag börjat undra om det är en gåva från någon vän som känner till min svaghet för grönköpingshumor. Hur det än hänger ihop, tänker jag njuta av vartenda ord så länge tidningen kommer.