onsdag 14 april 2010

Vårtankar

"Borde jag veta vad det är för särskilt med den 13 april?" frågade mor igår.
Jag blev tvungen att grunna lite, men så kom jag ihåg att det var den 13 april, för många år se'n, som jag följde med föräldrarna för att titta på det hus vi nu bor i. Det blev kärlek vid första ögonkastet, de be-stämde sig samma dag för att flytta hit. Jag däremot, hade inga som helst planer på att lämna Roslagen, men när ett hus vid samma väg blev till salu, slog jag till. Eftersom jag alltid haft mina vänner utspridda över hela världen, spelade det ju inge roll varifrån jag skrev till dem, eller varifrån jag påbörjade en resa.


Helt naturligt virvlar tankarna iväg på dessa privata märkesdagar — i alla fall mina tankar — tankar på allt som hänt se'n dess. På allt som inte skulle ha inträffat om jag inte flyttat.
Den dagen vi var här första gången, var det lika soligt och våren ungefär lika långt hunnen.
Nu skriker trädgården — den trädgården min far gjorde underverk med, och som nu förfaller — efter uppmärk-samhet. Den är i lika stort behov av vårstädning som huset. Men med min väl uppövade förmåga att döva tanken på vad som måste göras, så kommer snart den barmhärtiga grönskan att dölja vad jag inte gör. Det vill säga, trädgårdsfantaster får något plågat i blicken när de ser mina igenvuxna rabatter — men det har ju inte jag något ont av.
Värre är det inomhus — där har även jag en en gräns för vad som är acceptabelt, även om den ligger ljusår från den konventionella gränsen. I dag hade jag faktiskt tänk göra en miniinsats med skurhinken — men tröskel-pojkarna räddade mig. De snickare som skulle byta ut trösklarna dök upp lika plötsligt som de försvann före påsk, och jag vill absolut inte springa ivägen för dem!
Kanske, kanske kan jag, när pojkarne åkt, flytta ut en del saker från garaget så att jag kan sätta batteriern i skotern och ringa efter gossen som ska sparka igång den för ögonblicket avsomnade åkklipparen.
Men se'n landar jag nog på kökstrappen med "För-fattarinnan Runa" av Maja Beskow och Jacqueline Winspears senaste bok "The Mapping of Love and Death". Jag som sällan läser varken deckare eller samtida litteratur, är förtjust i den här serien.

9 kommentarer:

  1. Margaretha,
    det är inte illa att ta sig tid att läsa.Det finns blommor på flere ställen än enbart i trädgårdar. Böckerna är ju också som blommor. Det som inte hinns med i trädgården, hinns inte med och trädgården sköter sig själv. Allt har sin tid.
    Karin

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Det är så jag försöker att resonera - fast jag måste medge att det skär i hjärtat när naturen ta'r över allt som far slet med.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Jag visste inte att det är en ny Winspear ute. Hennes böcker är fantastisk.
    Jag älskar att läsa om dina dagliga tankar och titta på de fina bilder.
    Nu bor jag i Albany N.Y. men jag bodde i tre år i Uppsala och älskar Sverige, jag hoppas kunna flytta till Sverige igen, det är ett vackert land!
    Förlåt om jag är nyfiken men jag undrar om du är svensk eller amerikansk och vilket som är ditt modersmål. Jag har läst överallt men inte hittat att du säger det någonstans.

    SvaraRadera
  4. Margaretha,
    din far slet antagligen av sitt hjärtas lust och glädje och knappast för att du skulle känna otillräcklighet och ha dåligt samvete.(det vetet duger ju inte ens att äta). Njut av alla vackra ogräs och tänk vackra tankar, påta litet med en spade/hacka här och där, i förbi farten, så kommer latentliggande frön att gro och bli vackra blommor, som en hälsning någonstans ifrån.
    Kram
    Karin

    SvaraRadera
  5. Välkommen hit Wendy,
    Sverige är vackert, men up-state New York är också vackert - påminner en hel del om Sverige.
    Den senaste boken av Winspear kom för några veckor se'n, och verkar lika bra som de tidigare böckerna i serien.
    Jag är svenska, och jag har inte brytt mig om att söka amerikanskt medborgarskap, se'n det blev möjligt att ha dubbelt sådant.
    jag klarar mig bra på engelska men svenska är mitt första språk.
    Jag hälsade på en väninna på universitetet i Albany en gång för många år sedan - det kanske jag bloggar om framöver.

    Karin,
    Prydnadssamvete?
    Det är bara ibland som jag får en akut släng av - egentligen inte av dåligt samvete, utan mer av saknad över den trädgården som var. För det mesta sitter mitt bland ogräsen och fånler.
    Minns du de där dockorna som fanns förr, som hade bly nedtill - hur man än petade på dem så reste de sig igen? Så'n är jag.

    Margaretha

    SvaraRadera
  6. Det är alltså JAG som sitter bland ogräsen - och fånler, vilket ser fånigt ut, både i verkligheten och skrift!
    kram,
    M

    SvaraRadera
  7. Det viktigaste är att du sköter om dig själv!
    love,
    Q

    SvaraRadera
  8. Ibland är man glad att naturen tar över men självklart förstår jag att det känns hårt att se din fars verk sakta försvinna in bland det vilda.
    Men nog har du NÅN liten grej du fredar och då kan njuta extra av och tänka på din far!

    SvaraRadera
  9. Q,
    Du anar inte hur skötsam jag är!

    Olgakatt,
    Jo, visst har jag några skötebarn, de helleborus som han aldrig själv fick se till exempel. Än så länge anar jag bara deras huvuden på vär upp ur jorden.

    Margaretha

    SvaraRadera