Att ta sig vatten över huvudet

Jag tror att det var mitt sista sommarlov, den som-maren som jag fyllde 17 år — sommaren innan jag började tolvan — som min kusin och jag bodde ett par veckor i vår stuga. En stuga som byggdes 1947, på den tiden det kallades sportstuga — en mycket liten stuga utan vatten och avlopp. Pumpen ligger 200 meter från huset och man får en liten aning om hur det är för kvinnor i andra länder som får bära hem allt vat-ten som behövs.
Redan första da'n vi var där gick handtaget sönder på plasthink nummer ett — och dagen därpå på plast-hink nummer två. Men vatten är som bekant en livs-nödvändigt, ett par trasiga hinkar fick inte hindra vattenhämtningen. Vi insåg att enda sättet att få hem vattnet på var att bära hinkarna på huvudet. Efter att ha skvalpat vatten över oss själva lärde vi oss att inte fylla hinkarna till brädden.
Se'n dess bär jag alltid tunga saker på huvudet eftersom det spar ryggen.

Ett minne som gjorde sig påmint när jag läste Mariannes inlägg om hur kvinnor i Egypten bär det mesta på huvudet.

En present, choklart

Här är mor på väg till dansskolan — fullt så- "volangig" var hon inte till vardags.
Redan för bortåt 90 år se'n knåpade barnen på kindergarten ihop presenter till föräldrarna.
Säger man åt en femåring att boken ska "din mamma" få — så är det rätt naturligt att barnet skriver "till din mamma" på titelbladet. För övrigt är jag imponerad av skrivstilen hos en så ung skribent.

Det lilla recepthäftet med Jean-Étienne Liotards välkända målning "La Belle Chocolatière" är i för-vånansvärt gott skick efter alla år.

Ända se'n jag var barn har jag med jämna mellanrum bläddrat i häftet och dreglat över bilderna — men jag har faktiskt aldrig provat några av recepten. Kanske är det på tiden. Den som är nyfiken på receptsam-lingen kan se den hos Gutenberg. Det förefaller vara en annan upplaga för omslagsbilden är inte det samma, men såvitt jag kan se är innehållet det samma.

Sett i dag

Sett i dag

Språkförbistring

På den här bilden är min mamma förmodligen knappt ett år. Ett par år äldre var hon när hon besökte Sverige och släkten första gången.
Hennes gotländska morfar skulle vara barnvakt åt henne en kväll — han talade inte engelska och mor talade inte svenska. Vid läggdags uppstod meningsskiljaktigheter och mor upprepade envist "I don't want to sleep".
Varpå den gotländske patriarken genmälde, "slipe mig hit, och slipe mig dit, nu ska du sove!"

Sett i dag

Artighet

The Old Soldier, 1869

George Adolphus Storey

1834-1919

.

Hur buffliga vi svenskar är, och hur artig man är i andra länder är ett ofta återkommande tema i bloggvärlden. Jag håller inte med — jag har träffat alla sorter i alla länder — men visst kan jag hålla med om att man kan höra mer tomma fraser i en del andra länder.
Jag hade en gång en mycket skicklig lärare i engelska, en mycket uppriktig man, inga inlindade artigheter där inte. I en fikapaus kom han och jag att sitta vid samma bord som en elev vid namn Lisa. Lisa började genast berätta om sin tid i England, och hur god engelska hon talde, alla trodde att hon var engelska. När hon äntligen tystnade sa läraren lakoniskt: "ja engelsmän är så artiga".

Sett i dag

Urringat

Portrait of Madame Henriot

Pierre Renoir

Hade ett ärende till apoteket i dag. Ett rätt litet apotek med trevlig personal som jag känner väl — så väl som man känner personal i affärer där man ofta handlar. Den yppiga farmaceuten hade sin vita rock öppen och som så ofta förr förundrades jag över modet. De senaste åren har dekolltagen varit minst sagt frikostiga när det gäller att framhäva vad som finns därunder.
Det är ju långt ifrån nytt att framhålla sina behag, men nog har det blivit vanligare att man gör det till vardags?

Jag kom att tänka på en episod från min skoltid — jag tror att vi gick i sjätte klass, och de flesta av oss var nog rätt barnsliga. Men det fanns ett par tjejer som börjat prova på att sminka sig — med mer eller mindre lyckat resultat. Den här dagen hade en av flickorna knallröda naglar. Vår klasslärare, en mycket amper dam, halade upp sin portmonnä och gav en sedel åt Anna och sa': "gå till apoteket och köp aceton. När man åker motorcykel, klär man sig inte i afton-kläder och när man går i sjätte klass i skolan har man inte nagellack!"

Sett i dag

Eiffeltornet

La Tour Eiffel, 1926
Sonia Delaunay

1885-1979

.

This article traces the evolution

of the powered passenger elevator

from its initial development in the

mid-19th century to the installation

of the three separate elevator systems

in the Eiffel Tower in 1889. The design

of the Tower’s elevators involved

problems of capacity, length of rise,

and safety far greater than any

previously encountered in the field;

and the equipment that resulted was

the first capable of meeting the

conditions of vertical transportation

found in the just

emerging skyscraper.

The Author: Robert M. Vogel is

associate curator of mechanical

and civil engineering,

United States National Museum,

Smithsonian Institution.

.

Förordet från "Elevator Systems of the

Eiffel Tower", 1889 av Robeert M. Vogel

Visst har ni alla legat vakna och funderat på hur Eiffeltornets hissar fungerar? Nu har du, tack vare Project Gutenberg, möjlighet att lära allt du inte tidigare visste om Eiffeltornets vertikala transportsystem.

.

Ett par av mina andra lördagsfynd hittar du på grannbloggen.

Seine Rive and Eiffel Tower - Paris

Jean Pierre Dubord

La Tour Eiffel
Marc Chagall
1887-1985


Eiffel Tower
Robert Delaunay
1885-1941

La Tour Eiffel, 1935
Raoul Dufy

Herman Talvik

Sett i dag

Sett i dag

Sett i dag

Så har jag sårat en människa

Le Malade Imaginaire, ca. 1857
Honoré Daumier

Jag har just lagt mig för att vila när telefonen ringer. Det är Ulla, en kvinna i min egen ålder, som ringer — vi är inte nära vänner men har känt varandra i många år. Jag överväger att be att få ringa senare, men Ulla är en långpratare och jag vill ha samtalet överstökat. Nu kan jag helt sanningsenligt säga att jag måste börja med middagen om en halvtimme.
Jag är osäker på om det beror på att jag nästan sov, och är lite yrvaken, eller om hon börjar samtalet mitt i en tankegång som jag inte känner till, för jag fattar inte vad hon talar om. Så jag frågar, "vilket ord har jag skrivit om?"
"C-ordet".
"Se ordet" säger jag, och fattar ingenting eftersom jag aldrig skrivit om något som heter "Se ordet".
Jag är irriterad, och det hörs förmodligen för Ulla låter aggressiv när hon säger att det har jag visst, hon har nyss varit hos Anna och läst vad jag har skrivit.
Långsamt börjar jag fatta vad hon menar — egentligen är det ett lustigt missförstånd, men det inser jag inte förrän efteråt.
"Menar du att jag skrivit om cancer?" frågar jag.
Ulla drar efter andan, blir tyst och så rinner orden ur henne. Jag låter det rinna — har inte en chans att stänga av.
Det hela går ut på att jag är okänslig som inte låter en kvinna sörja sina förlorade bröst.
Jag vill inte såra henne, eller vara oförskämd, på det här stadiet misstänker jag att hon fått reda på att hon fått cancer — men om hon så totalt har missförstått vad jag skrivit, kommer det inte att bli lätt att få henne att höra vad jag egentligen sagt. Men jag letar snabbt fram den aktuella texten och läser innantill:
"Visst FÅR man sörja sitt bröst — men man MÅSTE inte göra det!" det är vad jag en gång skrivit på tal om bröstcancer.
Det är ingen idé att läsa vidare, hon lyssnar inte så jag frågar om hon fått cancer.
Av hennes långa osammanhängande svar förstår jag att hon varit på mammografi — fått svaret att det inte syns något onormalt, men att hon inte tror på det.
Det finns minst tio saker jag är frestad att svara — men inget av dessa tio svar är lämpliga att säga till en människa som inte ens kan ta' ordet cancer i sin mun. Jag kommer med något lamt om att mammografin är så bra nu för tiden att man gör klokast i att lita på den. Men naturligtvis har Ulla hört om massor av fall där cancern inte upptäckts i tid.
Vad har då jag att komma med? Jag frågar om hon inte kan diskutera det med sin husläkare, eftersom jag knappast kan ge varken råd eller tröst. Nehej, husläkaren är en kallsinnig typ (underförstått, precis som jag) som inte förstår hennes våndor.
Hjälp, vad ska jag säga? "Gick du inte hos en prattant, och diskuterade sån't här för några år se'n?" försöker jag. FEL, fel, fel, svar!
Jaså, jag tror också att hon inbillar sig saker. Det gör jag ju, men är för feg för att säga det — så jag säger något ännu "feligare": "Men herregud människa, nånting ska man ju dö av!"
Så har jag sårat en människa.

Sett i dag

Berta vilar ut

och jag gör henne sällskap.

Det finns inget som lyfter livsandarna som en trevlig försändelse i brevlådan. Särskilt på den sortens dagar som man gott skulle kunna klara sig utan.

Tyvärr är det för kyligt för att vila ute, som jag hade tänkt mig, men den blå fåtöljen duger gott. Här sitter jag och studerar "östergetska" — det målet som talas på Östergeta. En del ord är de samma eller liknar de jag hört i andra dialekter — andra betraktar jag som rikssvenska, om än ålderdomliga.

.

Snavade nyligen över något som heter "the world's healthiest foods" — och det är inte en vegetarisk sida — det lilla jag sett av den tycker jag verkar intressant, så om du liksom jag ibland våndas över vad du ska laga för mat, gör ett besök där. Visserligen kommer det upp ett fiskrecept, när jag klickar på en kikärtssallad men jag hittade salladen när jag skrev in 5-Minute Greek Garbanzo Bean Salad i sökrutan vilket påminde mig om att jag hade kikärtor i frysen så jag gjorde något liknande till dagens quiche.

Sett i dag

Sötpotatis

Bild från Wikipedia

Nästan svårt att fatta att sötpotatisen är släkt med vår åkervinda. Vacker god och nyttig — vad kan man mer begära av en växt? Den har ungefär lika många kalo-rier, kolhydrater, protein och fibrer, som vanlig pota-tis (som den inte är släkt med). Men den ger dubbelt så mycket C vitamin, dessutom är den rik på vitamin A och betakaroten.
Jag tycker den är godast att rosta, oskalad, i ugnen, det går lite snabbare än vanlig potatis.
Amerikanerna gör i regel sitt bästa för att förstöra denna delikatess med socker(!), massor med socker och fett. Många äter bara sötpotatis till Tacksägelse-dagen då "Sweet Potato Casserole" är en av de tra-ditionella rätterna. Som om det inte vore nog att häva på socker så kröner man ofta verket med marshmal-lows! Kikade just nu på några recept — till 3 koppar mosad sötpotatis har man 1 kopp vitt socker och en kopp farinsocker!

Jag hade helt tanklöst svarat att jag älskade sötpota-tis, när jag blev tillfrågad om jag åt sötpotatis. Vad jag inte räknat med var att man skulle förstöra råva-ran så grundligt. Så när middagen stod på bordet, visste jag inte hur jag skulle bete mig för att inte vara alltför oartig. Till slut karvade jag ut en pytteliten bit och skyllde på att marshmallows ju inte är något för vegetarianer. Värdinnan var förkrossad — men till nästa måltid visade hon stolt upp en "casserole" utan marshmallows på toppen, och jag åt och led.
Jag vet inte om det är fler än jag som får "socker-baksmälla" — varje gång jag äter för mycket socker, så får jag en fasansfull huvudvärk nästa dag. Om det beror på att jag är extra känslig, eller på att jag inte är van vid stora sockermängder vet jag inte. Men jag mådde inte bra nästföljande dag.
Nu vill jag påpeka att jag inte är någon sockerpuritan- — jag kan njuta av något litet och sött, men här talar jag om den amerikanska sockerkonsumtionen som är enorm. Doughnuts till frukost, brownies till mellan-mål och i stort sett socker i alla maträtter. Att vara gäst i en sockerberoende familj kan vara problema-tiskt.

The First Thanksgiving

Jean Leon Jerom Ferris

Sockerminnen och en del andra artighetsminnen ramlade över mig i går när jag rostade sötpotatis, men då gjorde jag så här:

Jag skalade och och skar sötpotatisen i klyftor.
Hällde en gnutta olivolja i en långpanna, och kryddade oljan med cayennepeppar, svartpeppar och kryddpeppar.
Hällde i potatisklyftorna och rörde om så att de blev täckta av den kryddiga oljan. (Var snål med oljan, det kan lätt bli för mycket).
Rosta i 260° i 15-20 minuter och rör om i halvtid.

Sett i dag

Rödlönnen som blommar en vecka före den inhemska.