Grattis Helen!

Helene Dore Boylston

4 april 1895 - 30 september 1984

Välkänd för de äldre medelålders kvinnor som läste allt de kom över i sin barn- och ungdom — och, om de kvinnorna sparade sina böcker, kanske också  för en och annan dotter till dem (eller rent av några barnbarn). 

Alltsedan jag läste böckerna om sjuksköterskan Sue Barton (Ann i svensk översättning), och teaterstudenten Carol Page, har jag velat veta mer om författaren. Men först nu, med nätet för mina fötter, har jag kunnat pussla ihop de små skärvor av kunskap, jag fått ihop, till en samlad bild. Precis som jag misstänkte låg delar av hennes liv till grund för en del av böckerna. Kanske är det anledningen till att böckerna om Sue (Ann) stått sig relativt väl i jämförelse med andra böcker om sjuksköterskeelever, och deras första år som sjuksköterskor.

Kalenderbitare och kartfantast som jag är, har jag alltid gillat böcker där de geografiska platserna faktiskt finns i verkligheten — i synnerhet om det är orter som jag känner till. Handlingen i både böckerna om Sue och Carol utspelar sig till stor del i New England — Helen själv var född i den söta hamnstaden Portsmouth, som säkerligen var mycket sötare då 1895, än vad den är i idag.

Nitton år gammal började Helen som sjuksköterskeelev Massachussetts General Hospital (MGH) i Boston. I en artikel Helen skrev 1967, säger hon: “Every single incident in the first two ‘Sue’s’ – nursing incident, I mean – actually happened, either to me or to some of my classmates. Kit and Connie were real, and those are their real names. Same goes for Bill. Francesca and Hilda were also taken from life, though those are not their real names. Hilda, in fact, was my room-mate when I was in probe.” 

Trots försök har man inte lyckats identifiera annat än Helens väninna Kit (Katharine (Kitty) Vanbuskirk). Däremot vet man vilka instruktionssköterskor som fått stå model för bokens Miss Cameron och Miss Matthews — båda stränga men rättvisa. 

I verkligheten hette Miss Cameron Annabella McCrae, och i sin  artikel 1967 skrev Helen om henne:

“Miss Cameron was so real she scares me yet, though I loved her dearly. She was greatly amused to find herself in a book and wrote me a charming letter about it.“

Först 1934 började Helen skriva böckerna om Sue och de andra sjuksköterskeeleverna, hur mycket livet på ett sjukhus hade förändrats på de tjugo åren, vet jag inte — men säkert är att det hänt mycket på den fronten sedan dess. Här lär de sig att bereda, och lägga grötomslag, ge varmluftsbad och ge isvattenbad till en tyfoidpatient. 

Men när Kit tappar en flaska sublimat blev jag tvungen att googla: Kvicksilver(II)klorid är en kemisk förening av kvicksilver och klor med formeln HgCl2. 

Före penicillinets genombrott användes kvicksilver(II)klorid som medicin mot syfilis under namnet Sublimat. Förgiftningssymptomen var så vanliga att de misstogs som symptomen på sjukdomen.

När hon sedan tappar flaskan i golvet, hämtar hon en trasa för att torka upp eländet — jag hoppas att hon hade handskar på sig!

Helen blir färdig sjuksköterska 1917, och i augusti samma år resor hon och Kitty till Europa där de arbeta på olika fältsjukhus i Frankrike tills kriget var över, varefter de tillbringade flera år på resande fot både i Amerika och i Europa. Under en av sina resor lärde de känna Rose Wilder Lane (dotter till Laura Ingalls Wilder, som då ännu inte var känd), en vänskap som kom att bestå, även om det knakade i fogarna ibland.

Precis som i Sverige hade en del sjukhus sina egna sjuksköterskeskolor. Jag har träffat flera, numera pensionerade amerikanska sjuksköterskor, som tyckte det var förfärligt när de avskaffades — för de hade ju så roligt under sin utbildning! 

Och liksom i Sverige hade de olika skolorna olika mössor — hett eftertraktade mössor, eftersom de bevisade att man var utbildad sjuksköterska. Men mig veterligt hade ingen svensk sjuksköterskeskola så "piffiga" mössor som jag sett både i England och U.S.A. — jag kan inte komma på ett bättre ord än piffig, för de ibland rätt absurda mössorna. 

"Det är underligt, hur mycket det där små mössorna betyder för en, sa Connie. De ser ju så löjliga ut och något mer missklädsamt kan man väl inte sätta på huvudet, och ändå längtar man efter dem av hela sin själ.

Kit och Ann nickade. Det var alldeles sant. Den lilla veckade, vita komiska tingesten var klimax och belöning för tre månaders desperat strävanden. Att få bära en sådan var viktigare än någonting annat i världen."

Oj, att begränsa sig är en dygd jag inte behärskar — jag tror jag får återkomma en annan dag till böckerna om Carol Page, teaterelev, och kanske lite mer i allmänhet om sjuksköterskorna i ungdomslitteraturen.

Helst skulle jag väl läsa igenom böckerna innan jag skriver mer, men jag har dem inte på engelska, fast jag såg att de kommit i nyutgåva — men tyvärr hittar jag dem inte i Sverige, och jag har blivit bränd när jag skicka efter böcker från Staterna, eftersom det kostar multum i skatt.