I mitt städprojekt utan slut, hittar jag ännu en låda med tidningsklipp, och inser att detta rivande och klippande måste vara genetiskt. Äldre släktingar gjorde det, mor gjorde det — så varför skulle just jag sluta göra det?
Ibland undrar jag varför i all världen har jag (eller någon annan) sparat detta, men i dag gjorde jag ett fynd. För fem år sedanbloggade jag om människans skaparlust, och ondgjorde mig över allt jag inte minns. Bloggkollegor, som har bättre reda på sig än jag, kunde då fylla i mina minnesluckor, utom på en punkt nämligen den om namnet på den konstnär som med enkla medel som bland annat vit färg och klädhängare förvandlat en vanlig lägenhet till något utöver det vanliga.
I dag hittade jag några sidor som jag rivit ur en tidning som handlar om Einar Hylander, konstnären vars namn jag glömt.
Den som bor, eller besöker, Stockholm kan besöka lägenheten som Moderna Museet bevarat. Bilderna nedan har jag snott från museets hemsida.
Det är lättare att säga vad och vem jag inte är. — jag är inte mitt yrke — jag är inte min inkomst — eller eventuell avsaknad därav — jag är inte min ålder — jag är inte min sjukdom Så vem är jag då? — en lagom tjock tant i min bästa år — en slarvig pedant — en konservativ radikal — en vänlig stropp Och vad gör jag då? — läser — väver — lyssnar på musik, företrädesvis klassisk — gärna barockmusik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar