Älvdans på älven

 

Tjugotvå grader kallt, men älvorna trotsar kylan och ger sig ut på älven för att dansa i vintersolen.

Jag är inte det minsta frestad att sälla mig till dem på den nattgamla isen, för att deltaga i dansen. Och tur är väl det eftersom vi alla veta att om älvorna lyckas locka in oss i dansen, bli vi sjuka — en sjukdom som inte sällan leder till döden.

Vart älvorna tar vägen på vinter ( när de inte dansar på älven) har jag ingen aning om. Men det tycks vara vanligast att träffa på dem på sommaren — i synnerhet i midsommartid. I alla fall skrivs det aldrig om deras vinternöjen, därför tyckte jag att det var roligt att hitta en vers om älvdans på vintern. Ja, jag vet att dikten handlar om mer robusta varelser, men det är det närmaste vinterälvor jag kommer.

Skridskolof 

Jag såg den stormande och yra hopen

med kind i brand och ögat uti lågor.

Jag hörde skrattet och de glada ropen, 

Det var en älfdans uppå frusna vågor, 

en karneval i vinteraftonsglansen 

med dräkt af läxlof och förgätna plågor. 

För hi och hej!  Det är så friskt i dansen 

på isklädd ban,  när liten skridsko blänker 

och rimfrost glimmar uti ögonfransen. 

Det är så friskt, när snöhvit flinga sänker 

sig ner på gyllne lock och svettig panna, 

när nordan färg åt barnakinder skänker. 

Ja , gifve Gud,  min lilla Karl och Hanna

och alla I små stormande titaner, 

att lifvets lek ej alltför snart må stanna.

    Anonym författare

 Winter Fairy Tale

Alexej Georgewitsch Von Jawlensky