Att välja sina ord

Den som fyller sitt huvud

med andras ord hittar

ingenstans att

göra av sina egna.

Vi får med jämna mellanrum besök av Gittan, en glad, utåtriktad och storvuxen kvinna. Varje gång hon kommer ut i köket, ta’r hon ett par danssteg och säger: ”här kommer lilla jag”. Jag blir lika full i skratt varje gång — men det skadar ju ingen, och jag tänker i mitt stilla sinne att hon förmodligen har sagt det ända se’n hon verkligen var liten, och har se’n fortsatt av bara farten. Det är väl så många klyschor och floskler överlever. Inte bara överlever förresten, många av dessa förfärliga uttryck frodas. Klockrent, nära och kära, ladda batterierna och sätta ned foten, sårar ju ingen även om det är fantasilöst och löjeväckande. Envisas man med att tala om lilla mamma gäller det att säga det till rätt person — säger jag det till mor blir jag nog tvungen att ducka. För att inte tala om att det kan bli lika löjligt som lilla jag, om mamma visar sig vara en valkyria.

Vi ta’r risker när vi talar utan att tänka på vad orden egentligen betyder. Kanske ger vi blanka katten i om någon med ett religiöst engagemang blir sårad om vi åkallar den lede och hans anhang, men ord kan såra djupare än så. Jag minns en gång när jag som barn följde med mina föräldrar på ett föreningsmöte. Efter förhandlingarna serverades som alltid kaffe, vid långbord. Stämningen var god, skämt och allvar blandades — någon berättade om en händelse från barndomen och Sven kom att tänka på något han hade varit med om. Jag kommer inte längre ihåg vad han berättade, jag tror det handlade om pojkstreck han varit med om. Det framkallade skratt och roade kommentarer och någon sa’ skrattande: ”du är ju inte klok!”.

Jag glömmer aldrig hur Svens skratt dog, han bara reste sig och gick. Det blev alldeles tyst kring bordet, en av männen skyndade sig efter Sven. Vid bordet, gjordes tappra försök att hitta samtalsämnen, och långsamt kom samtalet igång, men den goda stämningen var försvunnen.

Senare fick vi veta att Sven periodvis vistades på, vad som på den tiden benämndes mentalsjukhus — om man inte rätt och slätt sa’ sinnessjukhus.