lördag 28 maj 2011

Internationell förståelse

Linear Language II
Luis Parra

Märta var en kvinna i vår bekanskapskrets, som var en hejare på engelska. Hennes ordförråd var enormt och grammatiken perfekt — men intonationen göteborgsk, vilket hon var väl medveten om, och kunde skratta åt.
När hon en gång kom hem från Skottland berättade hon att hon bott på samma pensionat som ett amerikansk par, de hade ätit frukost tillsammans varje dag och umgåtts en del på kvällarna. Sista da’n sitter de tillsammans när den amerikanska kvinnan plötsligt säger (till sin makes fasa): “är det inte fantastiskt att vi talar engelska, och du talar svenska, och ändå kan vi förstå varandra.”

13 kommentarer:

  1. Det är intressant det där, för det händer, inte ofta men ändå, att vi har svenskar i vår butik som har varit förvånade över hur lätt de förstår det finska språket, när vi har pratat med varandra på svenska. Tydligen har de varit så inställda på att vi pratar finska på Åland eftersom vi hör till Finland....
    Det måste ju vara en skön känsla att tro att man kan och förstår ett språk fastän man inte gör det, så vi har aldrig påpekat att vi talar svenska.

    Karin

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Oj! Jag trodde i min enfald att alla svenskar kunde skilja på finska och svenska. Det är tydligen inte bara amerikaner som är naiva och okunniga. (Vilket visar hur naiv och okunnig jag är.)
    Margaretha
    som skulle rodna om
    hon kunde rodna

    SvaraRadera
  3. Ojojoj. det säger en del om amerikanskan i historien och även om svenskarna som Pettas berättar om.
    Något snäv världsbild ;-/

    SvaraRadera
  4. Chris,
    Jag har som sagt alltid sett det som ett typiskt amerikanskt uttalande - nu får jag revidera mina åsikter (fördomar).
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Vi har en dansk bekant som bott i Sverige i större delen av sitt liv men talar med viss dansk intonation. Han har råkat ut för att folk stolt säger att"det är inte så svårt att förstå danska, trots allt".
    Korkskallar är det nog ingen brist på i något land.
    Min moster som bodde mer än halva livet i USA talade alltid engelska med helsingborgsbrytning och skorrande skånska r. Och var väldigt impad av mitt amerikanska bräkande uttal!

    SvaraRadera
  6. Olgakatt,
    Det har alltid fascinerat mig, det där med hur somliga människor kan bo i åratal i ett land utan att låta som infödingar, medan andra snabbt glider in i sitt nya språk.
    Margaretha

    SvaraRadera
  7. Vilken rolig historia! Jag antar att den är alldeles sann också.
    Ja, sånt är ju lättare att se hos andra än sig själv.

    SvaraRadera
  8. Jessica,
    Jo då, garanterat sann.
    Tur att Märta var en kvinna med humor och självkännedom - jag har varit med när människor, med uppenbar brytning, blivit förnärmade när det tillfrågats vilket land de kommer från.
    Margaretha

    SvaraRadera
  9. Det är något jag tänkt mycket på, hur bra olika människor är på språk. Min mamma är som Märta, jätteduktig på många språk, med det hörs direkt att hon är danska. Pappa chansar och babblar på på vilket språk som helst och det tar en lång stund innan folk fattar att han är utlänning (om de fattar det alls), fast han gör massor med grodor!

    SvaraRadera
  10. Alla är inte som du som nästan får på käften för att du låtsas att du inte är polska!! Tänk om man vore sån.
    kram från
    Mette

    SvaraRadera
  11. Albertina,
    Infödingar brukar vara bra på språkliga grodor. Men låter man det flöda, har ett gott språköra och har samlat på sig en del idiomatiska uttryck, så passerar man i regel för inföding.
    Det här kan jag tala hur länge som helst om - men det tänker jag inte göra!

    Flette.Mette,
    Han var full, och ilskan kom sig nog mest av att jag vägrade att dansa med honom! Några finare språkliga nyanser var han inte i stånd att uppfatta.

    Margaretha

    SvaraRadera
  12. Så spännande! Intressant det ni berättar om olika fallenhet för intonation. Det spelar ju ingen roll hur grammatiskt korrekt man är för är intonationen en annan låter det fel i alla fall.
    För en del år sedan bodde jag i Florida och en dag sa expediten i en butik "You're not from here" och jag svarade med ett leende att hon hade rätt, det var jag inte alls. "You're from Texas" fortsätter hon varpå jag inte kunde hålla tillbaka ett gapskratt men var såklart även smickrad och förklarade att jag var från Sverige. Senare slog det mig att mamman i familjen ursprungligen var från Texas. Det var ju henne jag hört och pratat med allra mest under min tid som aupair där. Även hennes två barn hade en släng av Texasdialekt.

    SvaraRadera
  13. Åsa,
    Visst är det spännande. Man kan ofta höra hur barn (låt säga under 12 år)talar sina föräldrars dialekt - även om förälderna inte kommer från bostadsorten.
    I tonåren umgicks jag med en kanadensiska med sidoläspning, jag får fortfarande tänka till när jag säger en del ord, till exempel miscellaneous och peninsula, så jag inte uttalar dem som Jan gjorde.
    Margaretha

    SvaraRadera