söndagen den 28:e februari 2010

Karmeliternunnor

Therese Martin as a Carmelite Nun
She Writing L'Histoire de Son Ame
.
Vad gör man när man hittar en förpackning med något ålderstigen vispgrädde i kylen? Öppnar och luktar, luktar ingenting, smakar — en gnutta bismak?
Jag har så sällan vispgrädde hemma att jag totalt glömde bort att jag köpte 2 dl till för att tillaga något — vad minns jag inte längre.
Medan jag funderar på vad jag ska ta' mig till med grädden sorterar jag anteckningsböcker med recept. Karmeliternunnor, läser jag och minns att jag fun-derade på att ha det med i en receptsamling för några år se'n. Men det fick inte plats och jag testade det inte ens. Det är ett av Gustafva Björklunds recept ur Husmoderns bok, och jag har alla ingredienser till hands.

KARMELITERNUNNOR
2 koppar (1/3 l) tjock grädde
4 ägg
2 koppar hvetemjöl
2 msk rifven mandel
Rifna skalet av ½ citron
1-2 msk strösocker

Äggen vispas kraftigt, mjölet och kryddorna tillröras och sist den till hårt skum vispade grädden. Små bakelseformar smörjas och smeten fyllas till hälften med smeten samt insättas i tämligen varm ugn. Ugnsluckan får ej öppnas under de första 10 minuterna.

Jag använde muffinsformar och gräddade dem i 200° i 20 minuter. Mina nunnor fick lite vit choklad och en klick mahoniasylt i mitten innan jag gräddade dem. Observera att kopparna i det här receptet är svenska kaffekoppar på 1½ dl, och inte amerikanska stora koppar som jag vanligtvis använder.

Varför det heter karmeliternunnor har jag ingen aning om – på nätet hittar jag inga bakverk med det namnet. Däremot får jag lära mig en hel del om Karmeliterorden.

lördagen den 27:e februari 2010

Upplagd

Figure
John Dawson Watson
1832-1892
.
_ _ _ och bredvid honom, på en gammal nött bänk satt småflickorna med sin stickning. De måste sticka tolv varv var. Först när det var gjort fick de leka, hade Mem sagt.
Ur "Mor Afkes tio" av Nienke van Hichtum
.
Undra hur många fyraåringar som stickar sina strumpor i dag. Det var nog mer regel än undantag förr i tiden, att man skulle sy ett visst antal lappar på sitt lapptäcke eller sticka si och så många varv på strumpan innan man fick gå ut och leka. Och i en tid när man fick gå strumplös om man inte stickade dem själv, var det nog klokt att lära sig konsten tidigt.
Jag började fundera på hur gammal jag var när jag lärde mig att sticka, och kom fram till att jag nog var fem eller möjligen sex år. Men några raggsockor blev det inte förrän i skolslöjden — i femte klass tror jag. I början var det raka stycken i rätstickning — jag minns så väl den eftermiddagen mor hade lovat att visa mig hur man la' upp. Just när vi satt oss ned så ringde telefonen — ett av dessa långa samtal som vi lärarbarn tidigt fick vänja oss vid — en förälder som behövde stöd och uppmuntran.
Efter en stund insåg jag att jag fick ta' saken i egna händer, jag hade nyss lärt mig att göra en rännsnara och tänkte att om jag gjorde flera stycken bredvid varandra på garnet så borde det fungera som uppläggning.

Kruxet är att få öglorna nära varandra!

fredagen den 26:e februari 2010

Fidelkommiss och elklut




Ja, jag trodde att det hette så. Inte 17 visste jag som tio-åring vad det var att gå igenom ekluten. Inte för att jag visste vad elkluten var heller — men jag fann det inte konstigare än eklut. Vad beträffar fideikommiss var inte heller det ett ord som ingick i familjens vardagsspråk. Det är onekligen lättare att uttala ordet om man låter i bli l. Dessutom har jag en känsla av att i de gamla 25-öres romanerna där det vimlade av gods och adelsmän, så var trycket ofta så dåligt att det faktiskt såg ut som ett l.
Skulle vara intressant att veta hur barndomens läsvanor har präglat mig — om det nu har gjort det. Nu diskuterar man återigen huruvida det är viktigare att barn läser än vad de läser. Så mycket dynga som jag läste som barn är jag frestad att säga att det inte betyder så mycket vad de läser — men å andra sidan slank det ju med en hel del god litteratur också. Dessutom är det ju lite som att säga "Jag fick minsann mycket smörj som barn, och se så bra jag blivit tack vare (trots?) det." Är man inte så lyckligt lottad att man växer upp i en miljö där läsning uppmuntras och diskuteras är ju risken att man fastnat i skräplitteraturen. Vad som är god och dålig litteratur får kanske betraktas som en annan diskussion — där finns många åsikter och många ömma tår.

torsdagen den 25:e februari 2010

Mindre mer, tack


mer långsamt
mer roligt
mer aktiv
mer bränslesnåla
mer försiktig

Vad har hänt? Ovanstående hörde jag i morse på en enda nyhetssändning. Man behöver ju inte veta vad komparera betyder för att göra det — lika lite som man måste veta vad adverb eller ablativ är, för att kunna tala.
Priset tog nog den kvinnan som sa' mer intelligentare.

onsdagen den 24:e februari 2010

Det går utför med posten

Posting in Scotland, 1805
Charles Lorraine Smith
.


Tvåtusen personer måste sluta på pos-ten — en fortsättning på förra årets nedskärningar då fyratusen anställda blev tvungna att lämna sina arbeten.
Posten går med förlust eftersom kun-derna sviker. Tacka 17 för att de sviker när det kostar en förmögenhet att skicka både brev och paket.
Allt var inte bättre förr, men posten var det. Jag saknar den tiden då jag kunde skicka ett paket utan att bli ruinerad. Då kunde jag skicka en bok eller en liten struntsak för att muntra upp vänner — nu överstiger ofta portot presentens värde många gånger om.

Jag håller med Ingemar Unge, som för många år sedan sa' att posten ska inte gå med vinst — de ska gå med post!

tisdagen den 23:e februari 2010

Dammiga minnen

Letandet efter ett par gamla bilder förde mig till ett skåp som jag inte öppnat på länge. Oj, så mycket spännande saker jag hittade! Men bara den här lilla asken och den gamla plånboken fick följa med ned till biblioteksbordet.

Jag vet precis vad som finns i asken men det är minst 20 år sedan jag lyfte på locket — och jag är nyfiken på om innehållet ser ut som jag minns det.


Ja, nästan. Det är vårt resemah jong. Vi var fyra seniorscouter som brukade spela detta ädla spel, och inte kunde tänka oss att vara utan spelet när vi reste. Ett stort ritblock fick tjänstgöra som bord, och vi spelade i vänthallar, på alpängar och muséer.
En gång när vi åkte tåg och försökte sova, det var den sortens kupé där man kunde dra' fram sätet så att gången i kupén försvann, så råkade min kompis ut för en kille som inte kunde hålla händerna i styr. Jag ha-de just somnat när hon väckte mig och sa nej, nu spelar vi ett parti. Så där satt vi mitt i natten, döds-trötta någonstans mitt i Tyskland och spelade Mah Jong.


Vad som finns i plånboken kanske jag berättar en annan dag.

Ett världsligt ord

Mer skåpmat, medan jag sitter med älsklingen i knäet och nätt och jämt når tangentbordet.


Jag misstänker att det är amerikanarnas (miss)bruk av ordet stolt som drabbat — ja här är det befogat med drabbat — oss. Inte 17 var vi stolta över allting från att ha gjort vad man måste till att ha stickat färdig en tröja för, låt oss säga 20 år sedan.
Jag kan vara glad och tacksam över en massa saker och belåten eller nöjd när jag slutfört ett arbete — men för mig är steget därifrån långt till att vara stolt. Och hur man kan vara stolt över en annan person övergår mitt förstånd (vilket i och för sig inte säger så mycket).
För den som vill fördjupa sig i etymologin och inte har Elof Hellquist hemma i bokhyllan finns han här.
Och så här säger SAOB om stolt:

stol⁴t, adj. -are n. o. adv. == . ANMÄRKNING: Anm. Det är ovisst om uttr. "stolt gräs" i nedanstående språkprov är felaktigt för stålgräs o. om detta avser gräset Nardus stricta Lin., stagg, l. t. ex. Gentianella campestris (Lin.) Börner, fältgentiana. I Dalarna och Me(de)lpa(d) några bruka mycket hafwa sin boskap i fiellen 12 à 16 mihl, ty inunder gettingar och stolt gräs, der de hafwa sina miölk­bodar. LINNÉ Skr. 5: 153 (1732); jfr utg:s not. Därs.: An­ tagligen felskrifning i st. f. stålgräs (Nardus stricta). (förr äv. stållt, stålt(h), stålitt) [fsv. stolter, ståtlig, skön, fram­stående, fin, stolt; liksom fd. stolt, stalt (d. stolt), nor. stolt, fvn. stoltr (nor. dial. stolt) av mlt. stolt, högboren, förnäm, ståtlig, skön, stolt (lt. stolt), motsv. ffris. stult, mnl., nl. stout (varav d. stovt, rank (om hållning), nor`. dial. staut, duktig, flink, ståtlig), fht., mht. stolz, narraktig, övermo­dig, ståtlig, stolt (t. stolz); jfr äv. ffr. estout, modig, stolt (av germ. urspr.), ävensom meng., eng. stout, stolt, ståtlig, modig, kraftig, stark, av ffr. estout (se ovan); sannol. till den utvidgning av roten i STALL, sbst.² , som äv. föreligger i STULTA, v., STYLTA, sbst.

måndagen den 22:e februari 2010

Glad tänkedag!


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
eller Thinking Day — om du tycker utrikiska låter tjusigare.

Hur sa?

African Elephant Babies with Large Ears,
Masai Mara, Kenya
Anup Shah
.
Jag har undrat varför människor, särskilt ungdomar lyckas klämma in ordet kitt i var och varannan mening. Så gick det upp ett liljeholmens — de säger (tror att de säger) shit.
Det borde jag ha fattat eftersom det är lika vanligt att uttala Shakespeare med samma tunna tj-ljud — och international.....
.
Håll till godo med ett år gammal skåpmat — medan jag tittar på hur snöflingorna fallar.

söndagen den 21:e februari 2010

Flickor nyttjar inte gunghästar!




Det var nog den sommaren som jag fyllde fem år, som mor tröttnade på allt gnäll och kink när jag skulle kam-mas. Det enda som fanns i saxväg i sommarhuset var en slö kökssax och en nagelsax. Med hjälp av nagelsaxen förvandlades jag till en gosse.

Vid den tiden arbetade min far hos Ostermans vid Sture-plan. I marmorhallarna hölls ofta utställningar, jag minns att det alltid var roligt att besöka dem, far lärde ju känna utställarna eftersom han träffade dem varje dag medan utställningarna pågick. Det kom ju även mig till godo — jag fick sticka på stickmaskiner, kliva i båtar och klappa krokodiler.
Vid ett tillfälle hade vi ett ärende till far och skulle inte alls titta på hemslöjdsutställningen — men det kunde ju inte utställarna veta. Så när mor och jag kliver in genom dörrarna kommer en man fram till oss och säger: "Har den äran, er gosse har just vunnit gunghästen som står i fönstret". Det visade sig att den första gosse som besökte utställningen efter klockan tolv, just den dagen, skulle vinna gunghästen. Och den gossen var jag!


Hästen är ett blindarbete som tålt en synnerligen omild behandling. Min lekkamrat Kenneth och jag satt på medarna, han bak och jag vid huvudändan, så använde vi den ungefär som en gungbräda. Vi tyckte att vi gungade högt och kände oss mycket våghalsiga.

lördagen den 20:e februari 2010

Jämställdhet

Titta, hon trampar på en pedal när hon ska
ha ny rad! Har jag aldrig sett förr!

Min mor, liksom jag, tog god tid på sig innan hon slutgiltigt bestämde sig för vad hon ville ägna sig åt. Båda prövade vi oss fram — och lärde oss mycket på vägen.
Under några år på 40-talet arbetade hon som utrikeskorrespondent på Enskilda Banken. Det var lärorikt, trist och låg lön. Klädkoden var strikt — även för personalen som aldrig syntes offentligt — inga färger fick förekomma. Vitt ansågs också vara en färg, återstod bara svart. Min frispråkiga mor stod inte ut med att vara svartklädd från topp till tå, utan aviserade att hon ämnade ikläda sig en vit blus nästa dag. Ingen protesterade, och de andra anställda var lättade över att få använda vitt.
Efter ett par år vågade hon sig in till chefen för att be om löneförhöjning. Svaret blev: "Men fröken E. är ju bara en dam".

Tvättdrömmar

Woman Using Bradford's Vowel Washing-
Machine with the New Acorn Wringer

Tvättmaskinen startar inte. Att den inte ser ut som den brukar och att den står alldeles innanför ytterdörren på en rullator, bekymrar mig inte det minsta. Men jag blir glad när en man (varför just en man — vad har jag för dolda föreställningar om manligt och kvinnligt?), dyker upp från ingenstans och påpekar att jag glömt att "choka".

Uppvaknandet är ett
fallskärmshopp från
drömmen.
.............................. Tomas Tranströmer

.
dröm´ subst. ~men ~mar
ORDLED: drömm-en
• sammanhängande följd av inre synbilder under sömnen {→hallucination}: drömbild; drömlös; drömtydning; mardröm; sanndröm; se ngn i ~men; jag hade en konstig ~ i natt
BET.NYANSER: a) allmännare om fantasiföreställningar o.d., särsk. om önskat (framtida) tillstånd: drömjobb; drömkvinna; drömresultat; dagdröm; feberdröm; storhetsdröm; vakendröm; önskedröm; politikernas ~ om ett enat Europa; det överträffade hans djärvaste ~mar b) om ngt mycket fint: klänningen var (som) en ~
KONSTR.:
(i) ~men, en ~ (om ngn el. ngt)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. drömber; gemens. germ. ord, ev. urspr. 'skenbild; gyckelbild', jfr ty. trügen 'bedra'
.
choke [[å´k] subst. ~n [[å´ken] chokar
ORDLED:
chok-en
• spjäll-liknande anordning i förbränningsmotor varmed lufttillförseln kan varieras så att t.ex. den relativa bensinhalten i gasblandningen kan ökas för underlättande av start
HIST.: sedan 1931; av eng. choke med samma bet.

fredagen den 19:e februari 2010

Ich gehe mit frieden und sorge nichts



“Det går för ett tag att hålla mig nere, tänkte hon, men jag är som en gutta-perkaboll, som hålls under vatten; så fort jag får tillfälle, flyter jag upp igen.” Sidan 122

Tidens två sidor – den obefintliga och den mycket påtagliga – blir i högsta grad levande när man läser biografier. Människans väsen, så oförändrad och tidsandan, så annorlunda.

Jag trodde att jag visste tämligen väl vilka böcker vi äger, även om jag långt ifrån läst dem alla. Men häromdagen fann jag “Laddat liv, Ida Norrby – personlighet och gärning” av Gertrud Löfgren-Norrby i bokhyllan. Varken mor eller jag vet om den kom
mer från faster eller moster. Den är läst och har en del understrykningar. Understrykningarna är inte sär-skilt prydliga, vilket får mig att tro att boken inte kommer från faster. Å andra sidan berör ju boken ett område som låg nära fasters. Jag inser plötsligt att även hon måste ha tillhört pionjärerna inom den husliga ekonomin.

Familjeflickor hölls i Herrans tukt och förmaning – det var ju bara så. Stackars Ida fick finna sig i att Mamma Jane bestämde allt från inköp av kläder till yrkesval. Det som kanske är svårt för oss idag att smälta är hur hon fogar sig. Min rebelliska själ upp-reser sig mot den fostran Ida fick – samtidigt fun-derar jag över om ungdomar i dag är lyckligare. Friare är de otvivelaktigt – men lyckligare? Vi har nog alla en tendens att skylla den inre turbulensen på yttre omständigheter.
Förnöjsamhet har blivit suspekt – men ibland undrar jag om inte ett kryddmått förnöjsamhet kan hjälpa oss på vägen. Förnöjsamhet är inte det samma som servilitet och underdånighet – jag tror snarare att det är en rustning som skyddar mig mot livets små för-tretligheter och oväsentligheter.

"Dejlig er jorden, prägtig er Guds himmel", tonade det i hans inre. Att vara människa, det var just detta att medvetet förnimma både himmel och jord, ej endast det ena av dessa två, utan just föreningen av dem gjorde människolivet fulltonigt - himmel och jord - himmel och jord! Sidan 62

Tron – eller avsaknaden av tro är otvivelaktigt en av de stora skillnaderna. I vårt krav på total frihet ingår friheten att plocka ihop en religion som är anpassad efter oss – och efter det liv vi eftertraktar. Om vi ska anpassa oss till religionen så är vi ju inte längre fria.
Fria till – fria från? Det synes mig som man alltid talar om frihet från – frihet till är inte lika populärt.
Frihet att fly från sig själv – en högst orealistisk dröm, men ack så vanlig.
Friheten att möta sig själv, öga mot öga, att rannsaka sitt inre och att våga lyssna till de sanningar vi alla bär på.

Wo deine Freiheit andere
verletzt, bist du nich frei.
.................. Vivekanda

.
Jag får gå min Don Quijotte-väg till slut. Varför jag går den – under skratt och gråt – det är min hemlighet. Sidan 283

Å, henne ska vi inte beklaga. Hon hör till de människor, som ta sig bättre ut, ju längre bort i tiden de komma. Sidan 286, om mamma Jane.

Ju mer begåvad en människa är, ju mer höjer hon sig över mängden, desto ensammare är hon. Ida måste ha varit fruktansvärt ensam. Sida 305

Fader Luther säger ungefär så här, och det stämmer också med vad du nyss sa: “Tre ting ska förvåna oss i himlen. För det första: de vi inte trodde oss finna ― äro där; för det andra: de vi trodde oss finna ― äro där inte; och för det tredje; de som vi minst väntade oss ― vi själva ― äro där”. Sidan 323

Ju mer jag läser ju mer fascineras jag av att allt redan är sagt. Kanske är det därför jag skyr alla böcker med osvikliga metoder att hitta sig själv – och därmed bli lycklig. Har ännu inte hittat en enda bok i den genren som inte verkat avslagen.
Luther citatet påminner mycket om ett citat av anonym författare:

I dreamed Death came the other night and Heaven's gate swung wide —
With kindly grace an Angel came and ushered me inside —
And there to my astonishiment stood f'olks I'd known on Earth — "
Some I judged and labled "unf'it" and "of' little worth
Words of' indignation came to my lips but never were set f'ree—
For every f'ace showed stunned surprise —
No one expected me....
..................... Author unknown

Även detta inlägg en repris.

torsdagen den 18:e februari 2010

Läsning


Flera av mina vänner har sagt att du måste läsa- “Tisdagana med Morrie”. Nu är jag ju så’n att om någon säger att jag måste läsa en viss bok så gör jag det i nio fall av tio inte. Ibland kan det vara dumt – efter tio eller tjugo år råkar jag på boken och undrar varför jag inte läst den förr. Fast för det mesta är det nog tvärt om – jag är glad att jag inte ödslat tid på den.
“Tisdagarna med Morrie” är en så’n “du-måste-läsa-bok”. Men den fanns på bibban och jag tog den i fall att…
Och vad ska jag då säga. En stunds god och tänkvärd läsning – men enastående, nej.
Visst är det en bok som får en att tänka – men egent-ligen inga nya tankar. Den föder inte heller några nya tankar, snarare bekräftar den en del tänka tankar – och naturligtvis håller jag med om allt – nästan allt – Morrie säger.
Men jag kan inte frigöra mig från att författaren är en uppblåst liten människa. Får se’n veta av Patricia att han är Bush-anhängare och påskyndare av Irak kriget.




Jag försöker att läsa en artikel. Kommer till rad tre – vad är det jag läser. Börjar om. Kommer till rad fem – förstår inte vad jag läser. Går och lägger mig. Nästa dag börjar jag från början, igen.
Fjärde dagen kom-mer jag igenom artikeln. Den var inte svår.

När jag som barn lånade böcker, valde jag i första hand tjocka böcker – var texten dessutom liten, så var valet givet.
Jag räknade orden i artikeln som tog mig fyra dagar att läsa.
Den hade 492 ord.




Alla åren i vården tyx ha påverkat Kerstins hörsel. Jag berättade vilka böcker jag lånat. Hon tyckte att- ”Valfrihet och jäklighet i vården” lät intressant!
.

onsdagen den 17:e februari 2010

Böcker för välbefinnandet


Har länge letat efter ett svenskt ord som täcker engelskans comfort – i comfort food, och comfort books. Om comfort food använder vi ju oss av tröst-ätning – inte alltid vad jag menar med comfort food. Comfort books har jag aldrig hört talas om, på något språk, men de är ytterst viktiga för mig.
På nutidssvenska skulle man naturligtvis säga bekvä-ma böcker – men det vägrar jag att säga – eller skriva!

Vad är då comfort books för mig? Massor – barn-böcker, lyrik, biografier men kanske allra mest vackra böcker. Böcker som leder någonstans. De senaste åren har jag levt med Bloomsbury gruppen. Vackra bilder och intressanta levnadsöden, men det har också fört mig vidare till verk av mer perifera medlemmars skrivande. Under min tid på patienthotellet läste jag Aldous Huxleys ”Chrome Yellow”. Vilket språk!

Vackra böcker skänker trygghet, men inte en enkel trygghet – de är som livet, de ger trygghet men med en gnutta oro på botten. Just nu njuter jag av Helene Schjerfbeck – att kunna måla så, jag blir avundsjuk, glad och naturligtvis berörd av hennes livsöde.

Minns att jag som barn alltid undrad vad som fanns utanför bilden – är det kanske en av konstens uppgif-ter, att låta oss söka utanför bilden?


Barbizon. Hôtel des Charmettes.
Sidan 13 i Till bords med Renoir av
Jean-Michel Charbonnier
&
Francois Truchi

.

Visst är det märkligt hur man fäster sig vid en bild medan man nätt och jämt noterar andra.
Jag fascineras av kvinnan på bilden – eller för att vara korrekt, det jag fäster mig vid är den snygga skärningen på kjolen. Förstorar bilden för att se bättre. Nu syns det att hon har fårbogsärmar och att hon bär både på väskor och paraply. Efter den tidens begrepp var hon knappast en dam eftersom hon bar så mycket. Det får mig att undra vem hon var och vart var hon på väg.



Kände hon sig fin? Eller var det bara naturligt att ha välsittande kläder, kanske var hon sömmerska. Jag gillar damen.
.

Y


Aldous Huxely
An English Intellectual
By Nicholas Murray

Ännu en bok att läsa långsamt och begrunda. Och för min del är det en bok att återvända till. Jag som bara läst Huxelys tidiga romaner och noveller – och fäst mig vid honom för hans fantastiska språk – jag möter här en ny sida av honom.
En sida som får mig att vilja läsa mer av honom – av hans senare verk. I uppslagverk talar man om hans liberala inställning till droger – vilket verkat avkyl-ande på mig – men det ger ju fel signaler. Jag ser inte på droger på samma sätt som Huxely – men jag skulle inte vilja kalla honom drogliberal i den bemärkelse man vanligtvis använder ordet.
Kort sagt en bok som berörde mig starkt men som jag måste smälta innan jag tycker något mer om den.

Och nu väntar Belloc…


Tycker du att texten verkar bekant, så har du kanske läst den tidigare på en annan av mina bloggar. Här är den dock något beskuren.



Den fantastiska bloggvärlden


Gårdagens postiljon medförde tre paket! Det finns väl inget som lyfter livsandarna som att få paket från om-tänksamma vänner. Innehåller paketen böcker och te, så är lyckan fullständig. I det egenhändigt målade brevkortet skriver den ena givaren: "här kommer en bok och te, brasan får du hålla med själv". Nu brinner brasan och jag sitter här och förundras över den fan-tastiska bloggvärlden. Bloggvänner blir nära vänner, även om de lever på andra sidan jordklotet, inte nog med att de skickar roliga mejl — de skickar paket som kommer när jag som bäst behöver dem!

Mette föreslår att jag ska reprisera några gamla blogginlägg. Kanske gör jag det, så kan jag fortsätta att såsa runt härhemma ett tag — utan att ägna datorn och bloggandet en tanke.

fredagen den 12:e februari 2010

Pausmusik

Marie Alexandre Guenin
Francois Dumont, 1751-1831

torsdagen den 11:e februari 2010

Respekt

Still Life with Letter to Thomas B. Clarke, 1879
William Michael Harnett
.
Respekt är ett av orden på modet — tyvärr hårt an-frätt av inflation. Det blir lätt så med ord som poli-tiker kastar omkring sig i hopp om att vinna nästa val. Ödmjuk är ett annat tomt ord — vem 17 har någonsin träffat på en ödmjuk politiker?
Fast nu var det inte politik jag tänkte tala om, jag spårade bara ur — som vanligt.
Det var det här med respekt, jag får ofta en känsla av att man använder ordet utan att tänka (finns en hel del ord man använder utan att tänka, för att inte säga alla ord i en del fall). Men om jag nu låter alla andra floskler vara till en annan gång och försöker att bara ägnar mig åt respekt, så vill jag utan att vara respekt-lös säga att det är inte med orden man visar respekt. Jag har bekanta (inga vänner) som tycker att det är respektlös när barnen använder mitt förnamn.

En av mina talanger är att vara stroppig, så jag vet mer än väl att det går utmärkt att vara oförskämd utan att säga ett enda antastligt ord (ja, jag vet — ordet finns inte) och att det faktiskt är enklare att vara det med titlar och eller Ni. Allt det här har jag skrivit om tidigare, då jag också gav exempel på hur löjligt det kunde bli när man inte vågade säga du.
Tysktalande länder kan driva mig till vansinne med Herr Doktor och ännu värre kombinationer. En snabblektion i hur man lägger bort titlarna första dagen i Tyskland har jag också gett.

Det som rysande fick mig att ta' mig an ämnet igen var ett brev jag fick i går från en väninna i Storbritan-nien. Som flicka hette hon (inte) Mary Brown, och det namnet använder hon sig av i sitt professionella liv — då är hon doktor Brown. Nu råkar hon vara gift med Scott Jones, som också är läkare. På deras gemensam-ma adresslappar står det Dr. and Mrs. Jones.
Det är så det är — jag borde inte hänga upp mig på det varje gång — jag har både släkt och andra vänner som gör på precis samma vis. Jag vänjer mig aldrig!

I dag är luften blå,
och genomskinligt faller
ett fång av snökristaller
som blommor då och då.
................. Erik Blomberg

Pausmusik

Seated crowned figure surrounded by musicians playing
the lute, bagpipes, triangle, horn, viola and drums
Okänd konstnär

onsdagen den 10:e februari 2010

Uppgiven

Älsklingen har gett upp, vänder ryggen mot fåglarna i magnolian och väntar på våren.

Så väl jag förstår honom — jag har också gett upp. Bilen vägrar att starta — igen. Jag har nyss ringt tre återbud, ja, egentligen har jag bara ringt två — hos tandläkaren talar en telefonsvarare om att man ska ringa mellan sju och nio på morgonen. Tur att jag har en dag på mig, hade det varit dit jag var på väg när bilen inte startade så hade jag inte kunnat meddela mig med dem.

Att jag blev tvungen att ringa återbud till veterinären för fjärde gången bryr sig säkert inte älsklingen om, men jag skulle vilja ha det undanstökat. När jag är helt färdig och inställd på att göra något — och det går om intet, då går luften ur mig. Om det bara hjälpte att yla så skulle jag göra det. Istället blundar jag och hoppas att allt ska vara normalt när jag tittar upp.

Och det är det naturligtvis inte — nejdå, det är bara att inse att jag kan göra te, vräka mig i blåa stolen och glömma bekymren, försöka glömma bekymren.

I mars skrev jag en snutt om Mikael Parkwalls bok- "Lagom finns bara i Sverige! Och sa' något förhastat om att jag skulle återkomma till boken. Eftersom jag inte är särskilt road av att läsa recensioner, dra'r jag mig för att skriva om böcker ( i den tron att alla andra tänker som jag) — och jag tänker inte fördjupa mig i hans bok nu heller.
Men jag råkade hitta den när jag var på jakt efter en annan bok och rekommenderar den gärna till dem som är roade av att få sina förutfattade meningar krossade. Även om jag inte alltid tycker som han, är det ett sant nöje att läsa vad han skriver. Och ännu roligare är det förstås att få bekräftat att svenskan inte alls är underlägsen engelskan eller att svenskan inte är ett extremt litet språk. Man har räknat ut att Shakespeare använde sig av 29066 ord — vilket ofta ta's till intäkt för engelskans ordrikedom — med exakt samma metod har man kommit fram till att Strind-berg använde sig av 1192888 ord!

Vänskap

Lucas Talking to a Dog, 2006
Nicola Bealing

.
Gårdagens inlägg om hunden och orangutangen fick mig att minnas några av hundarna i mitt liv. Vi bodde på Söder i Stockholm och redan innan vi själva skaffade hund, så kände vi nog de flesta hundar och deras ägare. Man stannade och pratade en stump — det vill säga föräldrarna pratade och jag umgicks med hundarna.
Det var min far som varje morgon promenerade med mig från vårt hem, vid det som nu heter Greta Garbos torg, till barnkrubban vid Folkungaparken. Det tog sin rundliga tid eftersom det hörde till morgonritualen att hälsa på ett antal hundar. Där var Nalle en vit spets, Jessi en airdelterrier, en pekineser vars namn jag inte minns och ett antal hundar som jag varken minns ras eller namn på. Och så var där en newfoundlandshund som vi alltid mötte strax innan vi kom fram till barnkrubban. En morgon när vi var sena gick min lätt stressade fadern över gatan när han såg newfoundlandshunden närma sig. Jag var ett lättlurat barn och märkte ingenting — men det gjorde hunden. Han satte sig mitt i gatan och vägrade att gå förrän vi hade fått hälsa på varandra.

Pausmusik

Child Angel Playing a Flute, c. 1500
Bernardino Luini, c. 1480/82-1532

tisdagen den 9:e februari 2010

På tal om spöken

och de två spökrelaterade inläggen Stjärnklart och Ett möte i mörkret.


.

Bilden har jag snott på nätet


En gång i världen gick jag på en skola där väv och keramik var inhysta i härligt hus byggt mellan 1914 och 1918. Det sades att det spökade där — men ingen hade någon spökhistoria att berätta från huset. Huset uppfört i rundtimmer och typiskt för tiden är kanske lite hårdsmält för den som bara gillar funkis — men jag som tycker om båda delarna tyckte mycket om byggnaden, som jag upplevde som ett vänligt hus med god atmosfär. Den sortens hus som jag tycker att det skulle vara trevligt att bo i.
För att komma till det här annexet tog vi en genväg genom skogen, det var väl ungefär 10 minuters promenad.
En kväll så här års, gick jag dit en kväll för att solva en ylleväv. När jag satt där på nedre botten och pillade med mina trådar hörde jag att någon gick på övre våningen. Så bra att Laila är här, då får jag sällskap hem tänkte jag — eftersom jag satt så jag såg ytterdörren visste jag att ingen kommit efter mig. Laila höll också på att sätta upp en väv och hade sagt tidigare på da'n att hon nog skulle försöka hinna göra färdig uppsättningen den kvällen.
Efter att par timmar, när ryggen värkte och ögonen gick i kors tyckte jag att jag gjort nog och gick uppför trappan för att hämta Laila som jag fortfarande hörde däruppe.
Men på övre våningen var alla lampor släckta och där fanns ingen.

Pausmusik

Girl at the Piano
Luigi Conconi, 1852-1917

måndagen den 8:e februari 2010

The Hound and the Orangutan

Watch more National Geographic Channel videos on AOL Video

Grattis Jules!

Idag är det 182 år sedan Jules Vernes föddes i Nantes i Frankrike. Jag som inte är så värst road av sience fiction måste erkänna att det enda jag läst av honom är "Jorden runt på 80 dagar" — och det i Barnbiblio-teket Sagas förkortade version, som vi läste i skolan. Kanske är det dags att läsa några av hans andra böcker. Gutenberg har många av hans böcker, men inte på svenska. Förutom franska upplagor finns de översatta till engelska, holländska, finska och tyska. Eftersom franska inte är min starka sida får jag kanske traska iväg till biblioteket för att se vilka svenska översättningar de har. Men jag kommer inte att läsa "All Around the Moon", vad den nu kan heta på svenska. Kikade på illustrationerna — och sån't här klarar jag inte av. Inte ens när det är fiktion.

POOR SATELLITE WAS DROPPED OUT

SATELLITE'S BODY FLYING THROUGH SPACE.

Pausmusik

Home Tunes, 1920
Anders Zorn

söndagen den 7:e februari 2010

Ett möte i mörkret


Temperaturen sjunker och jag insåg att jag inte kom-mer att kunna gå ut i morgon — så det blev till att ta' en snabb tur till verksta'n i kväll. Jag har skrivit om vägen tidigare, och ett möte med det "okända" — men se'n dess har vår kommun i besparingssyfte släckt vägbelysningen.
På hemvägen grunnade jag över en kumihimo fläta jag har planerat att göra. Jag var upptagen av mina tekniska tankar och ägnade inte den upplevelsen en tanke. Men precis på samma ställe som då, hör jag att något rör sig på sidan av vägen. Jag saktar in och ki-kar in bland träden — då kommer någon springande bakifrån. Snön dämpar ljuden, och jag har mössan neddragen över öronen, så inte förrän något nuddar vid mig fattar jag att jag inte är ensam. Ett rådjur susar förbi mig, samtidigt som rådjuret på sidan av vägen lyckas ta' sig upp med sådan fart och kläm att jag nästan blir rammad. De försvinner graciöst fram-åt vägen — medan jag blir stående för att så småning-om lunka hem (inte fullt så graciöst). Tacksam för att det inte heller den här gången var så farligt som jag bråkdelen av en sekund trodde att det var.



Mmmmmmmmm marmeladkaka


Det här är väl ingen genväg — men ett enkelt sätt att göra en enkel kaka utan att förbruka hela dagsran-sonen av energi. Inte är det nytt heller, jag har talat om det tidigare.
Marmeladkaka

På kvällen mätte jag upp, och hällde i en skål:
1½ kopp mjöl
1 tsk bakpulver
⅓ kopp råsocker
1½ kopp havregryn


I detta skar jag nästa morgon ned*
175 g smör

Tryck ut ⅔ (c:a 4 koppar) av smulblandningen i en liten långpanna (min är 475 cm²), och bred ut marmelad ovanpå.

I den resterande smulblandningen blandade jag ned
⅓ muskovadosocker
½ kopp nötter (ibland ta'r jag mandel)
1 tsk kardemumma (eller mer)
strör det ovanpå marmeladen och gräddar kakan i 30-35 minuter i 175°.
.

*I en kommentar på det här inlägget pratar vi om att skära ned smör i de torra ingredienserna, med knivar eller en "pastry cutter".

Någon påpekade att jag bakar ovanligt mycket kakor för att inte äta kaffebröd! Riktigt. Nu beror det på vad man menar med kaffebröd, när jag talar med svenskar så avser jag vad de flesta svenskar menar med kaffebröd, vetebröd och småkakor. Vi äter efterrätt varje dag — men serverar aldrig kaffe, kakor och bullar. Dessutom har jag många vänner som som gillar den här sortens mjuka kakor — så förutom att bjuda vännerna så avslutar vi våra måltider med något litet i den här vägen. Flera av vännerna har olika allergier och tycken, varför jag gärna experi-menterar med bakverk utan ägg, mjölk och ibland mjöl. Och naturligtvis fryser jag allt jag bakar.
Här kan du omvandla mått.

Pausmusik

Self Portrait with Family
Georg Ludwig Eckhardt 1770-1794

lördagen den 6:e februari 2010

Genväg

Still Life with Oranges and Lemons in a Wan-Li Porcelain Dish
Jacob van Hulsdonck
.
På en grannblogg och i mejl är vi några som disku-terat genvägar i hushållet. Hur man med minsta möjliga insats får ut så mycket som möjligt. Får väl tillstå att jag inte har några banbrytande genvägar att komma med, men jag lovade ändå att ge några exempel. Har någon fler — och helst bättre genvägar — så skrik till!

Är inte ens säker på att dagen tips är någon riktig genväg.
Bor man som jag gör så får man finna sig i ett begränsat sortiment av matvaror. Mar-melad är en så'n vara, vi gil-lar den bittra marmeladen men i ortens två matbutiker finns bara de otäckt söt-sliskiga marmeladerna med cirka 20% frukt, närmare 60% socker och vad de övriga 20% är vill jag helst inte veta. Istället för att göra marmelad från grunden — som inte är svårt, men tidsödande — köper jag en kiloburk färdig marmelad och hackar ned lite citrusfrukter i den. Två frukter vardera av apelsin, grapefrukt och citron använde jag senast. Det är ju en smaksak hur mycket av skalen man väljer att ta' med, jag ta'r rubbet. Sen kokar jag ihop marmeladen till lämplig konsistent.

Pausmusik

Women in the Music Room, 1885
Mathilde Dietrichson, 1837-1921