Respekt

Still Life with Letter to Thomas B. Clarke, 1879

William Michael Harnett
.

Respekt är ett av orden på modet — tyvärr hårt an-frätt av inflation. Det blir lätt så med ord som poli-tiker kastar omkring sig i hopp om att vinna nästa val. Ödmjuk är ett annat tomt ord — vem 17 har någonsin träffat på en ödmjuk politiker?
Fast nu var det inte politik jag tänkte tala om, jag spårade bara ur — som vanligt.
Det var det här med respekt, jag får ofta en känsla av att man använder ordet utan att tänka (finns en hel del ord man använder utan att tänka, för att inte säga alla ord i en del fall). Men om jag nu låter alla andra floskler vara till en annan gång och försöker att bara ägnar mig åt respekt, så vill jag utan att vara respekt-lös säga att det är inte med orden man visar respekt. Jag har bekanta (inga vänner) som tycker att det är respektlös när barnen använder mitt förnamn.

En av mina talanger är att vara stroppig, så jag vet mer än väl att det går utmärkt att vara oförskämd utan att säga ett enda antastligt ord (ja, jag vet — ordet finns inte) och att det faktiskt är enklare att vara det med titlar och eller Ni. Allt det här har jag skrivit om tidigare, då jag också gav exempel på hur löjligt det kunde bli när man inte vågade säga du.
Tysktalande länder kan driva mig till vansinne med Herr Doktor och ännu värre kombinationer. En snabblektion i hur man lägger bort titlarna första dagen i Tyskland har jag också gett.

Det som rysande fick mig att ta' mig an ämnet igen var ett brev jag fick i går från en väninna i Storbritan-nien. Som flicka hette hon (inte) Mary Brown, och det namnet använder hon sig av i sitt professionella liv — då är hon doktor Brown. Nu råkar hon vara gift med Scott Jones, som också är läkare. På deras gemensam-ma adresslappar står det Dr. and Mrs. Jones.

Det är så det är — jag borde inte hänga upp mig på det varje gång — jag har både släkt och andra vänner som gör på precis samma vis. Jag vänjer mig aldrig!

Vad vill Ni veta?

De Quoi Ecrire, målning av Hermann Fenner Behmer, 1866-1913

Så hette Svenska Journalens frågespalt en gång i tiden. Jag läser i nummer 2 1932:

Fråga: När en man och en kvinna brevväxla, utan att ha sett varandra, vem tillkommer det då, att först säga du uti breven?
0000000000000En tacksam prenumerant

Svar: Om båda parterna ha ungefär samma sociala ställning och äro jämnåriga, brukar det vara den kvinnliga parten förbehållet att föreslå titelbortläggning och det torde väl vara lämpligt, även om parterna känna varandra endast per brev. Dock bör man väl, för att säga du till en person, känna denna bättre än man kan göra enbart genom brevväxling.

Detta får mig att tänka på min tid i Lübeck där jag arbetade i en vävateljé. Vi var tre tjejer mellan 30 och 40 år. Hilde och Helga som redan arbetade där när jag kom, hade inte kommit på tanken att lägga bort titlarna. Jag tyckte det var ohyggligt knöligt och redan första dagen sa' jag avsiktligt fel varje gång jag tilltalade dem — började meningen med hast eller kannst för att snabbt ändra mig innan jag kom till Sie. Det hade avsedd effekt, innan vi gick hem sa Helga att det verkade som jag hade svårt med niandet så varför lägger vi inte bort titlarna? På så sätt blev ju också Helga och Hilde du med varandra. Tänk att det ska vara så svårt!
Helga berättade då att hon och en jämnårig gesäll hade suttit i samma vävstol i tio år utan att lägga bort titlarna innan de prövade på att säga du — men de klarade inte av det utan återgick till att frua och nia varandra.

Hur mår vi idag?

Jag hör till dem som har svårt att acceptera tilltals-ordet ni. De flesta av oss som var med före du-reformen tyckte nog att det var befriande att inte behöva grunna på hur man skulle tilltala sina medmänniskor. Jag har en känsla av att det är mest unga människor som niar — och jag blir lika irriterad varje gång det händer. Att det är ett sätt att visa respekt tycker jag är struntprat — jag kan vara utstuderat ohövlig även om jag säger Ni till någon. Faktum är att det är ännu enklare att vara stroppig och hålla distansen om man niar, fröknar eller ingenjörar folk.

Nu var jag inte så gammal när konventionerna började luckras upp, men jag minns att jag hade kamrater som blev stötta när de blev duade i affärer — och då var vi i yngre tonåren! Jag tyckte bara att det var besvärande. Fru Risberg i Risbergs bokhandel envisades med att kalla mig lilla fröken och jag tyckte alltid att det var lika pinsamt. Minns ni Risbergs bokhandel — först låg den på Drottninggatan inte så långt ifrån högskolan, se'n flyttade den ner på Sveavägen. Vilken bokhandel!

Men för att återgå till niandet — det kan bli löjligt när man inte vet hur man ska tilltala varandra. Jag blev sjuk en sommar när jag var i Stockholms skärgård och fick hämtas med helikopter. Det var naturligtvis veckans samtalsämne på den lilla ön så när jag kom tillbaka var alla nyfikna på vad som hänt. En dag när jag tog en stilla promenad mötte vi en av ö-borna som efter mycket hummande sa': "Det ses lite blekt ut."