fredag 7 augusti 2009

Hur mycket behöver vi veta?




Kikar på nyutkomna böcker – Anneli Jordahl har skrivit en bok om Ellen Key och Urban von Felilitzen, "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)". Så här står det om boken:
"Ellen Key lät bränna alla de brev hon skrev till Urban von Feilitzen. Men hans brev finns kvar och utifrån dem har Anneli Jordahl återskapat deras relation. Resultatet är en kärleksroman utöver det vanliga."

Så kommer vi att tala om hur mycket hänsyn man ska ta' till en avliden persons önskningar. Ellen Key ville uppenbarligen inte att deras relation skulle bli offentlig – med vilken rätt motsätter man sig hennes vilja?
Jag har inte läst boken, jag kan inte uttala mig om den, för mig är det en principfråga. I synnerhet som hela sanningen rimligtvis inte kan finnas där, med bara ena partens brev.




Selma Lagerlöf är ett annat exempel – och då tänker jag inte på hennes sexuella läggning utan på en målning av henne som visas på Mårbacka. Hon tyckte inte om den och ville inte att den skulle visas – ändå är det precis vad som görs.

Hur mycket viktigare är det att eftervärlden får en glimt av kända mäns och kvinnors privatliv än att deras önskningar tillgodoses?



För många år se'n såg jag en utställning om underkläder genom tiderna – mest kvinnors underkläder – där fanns bland annat väl begagnade korsetter, underbyxor och bysthållare. En del var väl, mycket väl, begagnade, man kunde ana blodfläckar efter rikliga menstruationer, andra var lappade och lagade.
Förmodligen skulle dessa kvinnor ha blivit ytterst förödmjukade om de vetat att deras underkläder skulle komma att visas på ett stort museum – och att de skulle beses av både män och kvinnor.
Nu minns jag faktiskt inte om ägarnas namn var utsatta – och jag tycker kanske inte att det går att jämföra den utställningen med snokande i känt folks privatliv, men minnet av de fläckiga underkläderna dök upp när vi började diskutera hänsynen till de avlidna.

10 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Jag har funderat över samma sak, speciellt då när Selmas liv gick på tv, och nu senast när jag läste "Kärleken till Frank". Där finns f.ö. Ellen K med på ett hörn. Det verkar ha blivit mer och mer på modet att lämna ut folk.

    jag har skrivit om mina föräldrars kärlekshistoria som jag läst om i ca 200 brev. Jag fick tipset från en känd författare som läste det, att jag skulle dramatisera mer, och måla upp själva kärleken och få in lite sex... men det klarar jag inte. Kruxet var ju att de var så himla strängt religiösa också...

    I en syförening där mor och far bodde på ålderns höst (de var rätt kända i trakten) har prästen läst mitt manus som högläsning och tanterna var överförtjusta, men jag hade lite magknip... vad skulle mor och far ha sagt om det? Deras hemliga historia...

    Min bror och en prästkusin tycker att det är helt okej, att historien är historia och intressant, men jag vet inte...

    SvaraRadera
  2. Jag har aldrig förstått vältrandet i andra människors privatliv - men jag vet ju att många hävdar att det är viktigt för att förstå författaren eller konstnären eller vem det nu var.
    Det är naturligtvis lättare att som utomstående frossa i privata detaljer. (Fast när jag tänker efter som finns det nog de som lämnar ut pinsamt intima detaljer om sina närmaste).
    När de gäller familjen så vet man väl oftast hur mycket de kan (kunde) tänka sig att lämna ut - men visst är det en balansgång. Jag tycker att du har gjort rätt i att inte smycka ut dina föräldrars berättelse.
    Jag läsar gärna biografier, men blir störd av alla dessa böcker där jag inte vet hur mycket som är påhittat av en fantasifull författare.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Håller med, håller med, h......
    Jag orkar inte ens läsa eller se dessa nya filmer och böcker som drar slutsatser beträffande folks tankar och sexuella läggning. Varför inte skriva en roman om man tycker det är så kul att hitta på kärlekshistorier?

    SvaraRadera
  4. Saga,
    Kanske säljer det bättre om man låter Heliga Birgitta bli lesbisk än att skriva en roman om vilken vanlig lesbisk Birgitta, som helst..
    Jag har inte ens koll på ny litteratur (= yngre än 50 år) och film ser jag aldrig - så jag slipper det mesta av smygtittandet.

    Hur går det med bloggandet?
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. det är som om det innersta riktigt privata är sånt som ändras o skrivs om så det passar syftet=sälja så mycket som möjligt!!!!
    Vad är det som driver dessa människor till det dom gjort måste väl ändå vara det som är viktigt....sen så måste man INTE ha reda på allt!

    SvaraRadera
  6. Ingmarie,
    Vore jag känd skulle jag sopa igen alla spår efter mig, så ingen skulle kunna hitta den minsta ledtråd till vad jag tänkt och tyckt. Som du så riktigt säger är det ju deras verk som är väsentligt! Jag vet att många författare blir irriterade över att man läser in sån't i deras texter som inte finns där.
    Margaretha

    SvaraRadera
  7. ouuuu, jag är färdig att ge upp bloggandet. Kanske valde jag fel när jag valde metrobloggen, jag förstår inte vad jag ska göra för att det ska bli som jag vill. Nu har jag suttit i flera timmar och strulat med den. Dessutom har jag inte klart för mig vilket format den ska ha. Jag vet hur jag inte vill ha den, det är ju bara att läsa andra bloggar: "gick upp kokade kaffe, handlade.... kram". Och så alla elaka bloggar och kommentarer kan ju få en att lägga av. Idag har jag läst två elaka bloggar och flera sura kommentarer. Din blogg är inspirerande men jag är dålig på att fotografera, så mycket som jag reser borde jag ju fotografera mer än vad jag gör. Men mycket har med arbetet att göra och det kan jag inte skriva om..... kanske blir det bara ett inlägg

    SvaraRadera
  8. Saga,
    Jag vet precis hur det känns - datorn kan ta' fram de sämsta sidorna hos mig. Kanske är det det den gör hos en del bloggare som skriver elaka saker. Vet inte om vi läser samma bloggar, men jag tror att jag förstår vilken kommentar du syftar på i ett fall. Det säger ju mest om kommentatorn - vilken småaktig veta-bästare hon är.
    Jag vet inget om Metrobloggen, annat än att jag retar mig på reklamen, kanske du kan byta leverantör. Även om Blogger strular ibland så trivs jag bra med hur den fungerar.
    Sluta inte! Börja så smått, så hittar du nog formen. Så tror jag det varit för många av oss - vi har börjat på ett sätt, men bloggen har fått eget liv och gått i en annan riktning.
    Margaretha

    SvaraRadera
  9. Även jag håller med! Bränner man sina brev (eller har en önskan om att någon ska göra det) så är det för att man inte vill att någon annan ska läsa. Men det har ju gått troll i att lämna ut folk, både i gamla brev och smygfotografering. Kryp under skinnet på kända människor! Det är kul! Kvällspressfasoner.

    Syster Ninna och jag lägger ju ut morfars memoarer på nätet, men det tycker jag inte riktigt är samma sak. De är ju inte brev skrivna i förtroende till en annan människa, utan något han ville berätta för omvärlden. Han hade inte kraft eller möjlighet att få ut det bara. Därför gör vi det åt honom nu. Om han levat idag, så hade han nog haft en egen blogg.

    http://heijkorn.blogspot.com

    SvaraRadera
  10. Din och Ninnas morfars memoarer går ju inte att jämföra med smygtittandet in i kända personers privatliv. Memoarerna är ju skrivna för en publik och har allmänintresse. Jag tycker att det är såååååå roligt att läsa dem - rätt som det är dyker det upp platser och personer som jag känner till, och jag kan visualisera händelser samtidigt ssom de ger mig kunskaper om flydda tider!

    En av de otäcka biverkningarna med de nutida snokandet och antagandet, är att det får fotfäste i samhället, och jag misstänker att kommande generationer ser det som helt naturligt. Så naturligt att de själva viker ut sig på hemsidor och bloggar i tron att det är så man går till eftervärlden.
    tror
    Margaretha

    SvaraRadera