Fruktansvärt roligt

För några år se'n fick jag en avläggare till en av min väninnas lite ovanligare växter — som jag naturligtvis glömt vad den hette. Den har fört en tynade tillvaro och inte riktigt velat ta' sig — och tidigt i våras la' den av helt. Men samtidigt stack det upp ett par små ljusgröna hjärtblad ur krukan, bredvid den döda plantan. Klart jag blev nyfiken på vad det kunde vara, så jag fortsatte att vattna. Den lilla plantan blev långsamt, mycket långsamt, större och i augusti upptäckte jag små blomknoppar. De tog också god tid på sig, men så en vacker dag slår den första blomman ut — och så den andra. Det är då jag inser att det är en paprikaplanta. Jag tror i alla fall att det är en paprika. Så synd att den stått inne hela säsongen, jag misstänker att insekterna inte haft en chans att göra sin plikt. Förresten är det för sent på hösten för att det skulle kunna bli någon frukt nu.

Sade jag! Tittade just på min planta — och vad skådar jag? En paprika, en pytteliten — men ändock en paprika!

Dammigt minne

damm subst. ~et
ORDLED: damm-et
• (obestämd mängd av) mycket små torra partiklar av olika material särsk. sådana som utgör förorening av närmiljön {→stoft}: dammsuga; dammtrasa; skrivbordsdamm; stendamm; vi vandrade till fots i hettan och ~et; torka ~et från bordet
BET.NYANS: överfört i uttr. för ålderdomlighet, tråkighet o.d.: NN:s romaner är både bokstavligt och bildligt täckta av ~
HIST.: sedan 1572 i sin nuv. bet.; jfr fornsv. damb 'ånga'; besl. med dimma, dum

Nästan alla städerskor jag mött på sjukhus har varit pratsamma och glada, så även den här gången. När jag såg henne putsa och feja dök det upp ett minne från den tiden jag arbetade på förlossningen på ett sjukhus.
De dagar jag började arbeta tidigt skulle jag städa rummen på vänster sida av korridoren, medan jag skulle städa höger sida de dagar jag började senare. Vänster sida var mest förråd, skölj och ett par undersökningsrum. Första dagen städade jag tillsammans med en undersköterska för att lära mig rutinerna. Det här sjukhuset låg i en stadsdel där medelåldern på invånarna var hög, och det kunde gå dagar utan att vi såg röken av en patient. Då vek vi kläder och klippte till cellstoff (det gör man väl knappast nu för tiden?). Barnmorskorna på vår avdelning befattade sig sällan med sina simplare arbetskamrater — de tog alltid in kaffet på sin expedition och lät oss andra fika i köket. En dag när vi inte hade haft en förlossning på tre da'r, och vi alla hade rätt långtråkigt när all cellstoff var klippt och alla barnkläder vikta, ångar barnmorskorna in i köket där vi sitter och fikar och en av dem frågar vem som städat vänster sida av korridoren i dag. Hon lät upprörd — men jag gjorde som Sten Sture, klev fram och sade det gjorde jag! Kom med här, sa' hon. Jag gick först och de andra tjejerna kom efter som moraliskt stöd. Det visade sig att syrrorna haft så långtråkigt att de bestämt sig för att kontrollera hur väl det var städat. I alla rummen fanns garderober och skåp som inte gick ända upp till taket — och där var det inte dammat. Men de nöjde sig inte med att kontrollera att det inte var dammat, de hade blåst ned allt dammet över hela rummet — i alla rum. Jag fick mig en rejäl utskällning och beordrades att städa om allt — vilket naturligtvis var nödvändigt med tre månaders damm över allt. (Sjukhuset var bara tre månade gammalt). Alla tjejerna var upprörda, ingen hade någonsin tänkt på att klättra upp och dammtorka där, och alla ryckte in och städade.

Grattis Buster!

Buster Keaton
4 oktober 1895 – 1 februari 1966

Det är något med oktober som sätter zigenarblodet i svallning.
......................................... ..................Wiliam Bliss Carman

Optimist³

Efter att ha varit utan dator i två månader skulle man ju kunna tro att huset är gnistrande rent, trädgården ogräsfri och att Better Homes & Garden är på väg med ett chartrat plan för att skriva ett reportage om det perfekta hemmet.
Tänk om så vore fallet, fast de av er som känner mig i det overkliga livet, som ofta kallas "det verkliga livet", vet ju att det dammfria hemmet och den ogräsbe-friade trädgården inte är det första man tänker på på i samband med mig.

mer trädgårdsarbete än så här har det inte blivit

i sommar. Pelargonerna härstammar från Karin

(Pettas) och ska just till att blomma. Övre trappsteget
är tomt eftersom det är älsklingens sittplats. Jag

hade tänkt få en bild med både honom och
blommorna, men varje gång jag hukar mig rusar

han fram för att pussas. Ogräset som prunkar till
på nedre trappsteget har sått sig själv i en hink

med jord. Och jag tyckte att våtarven

(en spännande växt) och klövern var så

piffiga att jag lät dem vara.

Jag skulle tro att de flesta tror att jag suttit på trappen och läst mest hela tiden. Det är inte hela sanningen men kommer rätt nära.

Tankelättja har hindrat mig från att ägna mig åt den växande bokstapeln som kräver hjärnans medverkan i läsprocessen. Istället har jag återupptagit bekant-skapen med gamla, mycket gamla, litterära vänner. Vänner som Lord Peter, Perry och Della och Jane och Hercule. (Mer om dem en annan dag).

De första dagarna utan dator gav lättare abstinens-besvär — vilket gick förvånansvärt snabbt över. Vad jag saknade mest — förutom kontakten med blogg-kollegor — var nog att kunna "slå upp" vad som helst. Vårt privata referensbibliotek står sig slätt jämfört med nätets.
Och naturligtvis saknade jag möjligheten att titta på bilderna jag tog! Vilket begränsade fotograferandet.

Stor lycka när jag hittade ett bortsprunget favorit-recept på finskt rågbröd! Jag blev tvungen att sätta igång ett bak omedelbums.

St. Mary Magdalene Writing, c.1500-50

Master of the Female Half Length

Papper och penna kom till heders — jag har läst och antecknat, tänkt och antecknat och jag har mentalbloggat och antecknat. Jag läser i blocket:
Judith Gautier
dialektisk teologi
upplevelseindustri
karolina charlotta dorch
ekvivalensbredd
att lova lov... resten av ordet kan jag inte uttyda, och minns inte alls vad jag menade
måla hus, står det på ett annat ställe — och jag har inte en aning om vad jag menade med det heller.

Och andra anteckningar som jag vet att jag gjorde är bara putz weg.

Vad Olgakatt fotograferar här vet jag inte, men

det ser ut att vara någon liten detalj i växtligheten. .

Trevliga gäster har jag också haft. Olgakatt kom på ett blixtbesök på väg hem från fjällen. Matta, vår finska väninna som jag kännt se'n jag var sexton år hälsade på några dagar. Och ytterligare en ny e-vän, Pia, har stannat till här, på väg till och från sin sommarstuga.

Just nu fick jag syn på schalen jag stickat, som bloggsubstitut, och tog genast en dålig bild för att bevisa hur idog jag varit.

Ett rum med en utsikt

Varje gång jag tillbringar en tid på sjukhus, vare sig det är som patient eller anhörig, slår det mig vilken speciell miljö det är. Världen utanför blir så avlägsen — jag befinner mig i en bubbla, helt avskärmad från livet utanför. Och gamla sjukhusminnen trillar över mig — alla sorters minnen, glada och otrevliga om vartannat.

Cows, 1890

Vincent van Gogh

Ett av de trevligare minnena härrör sig från en kort sjukhusvistelse i Danmark. Jag var på ett scoutläger på Nordjylland när jag en kväll blev dålig och pulades in i en ambulans och transporterades den ganska långa vägen till sjukhuset. Väl framme stod en söt liten farbror i dörren och tog emot. Han rullade i båren, talade med personalen i receptionen och rullade mig vidare till mitt rum. Där tog en under-sköterska vid, hon hade nog aldrig sett en så skitig patient, efter en vecka barfota på ett läger var det ett under att jag släpptes in på ett rent sjukhus. Hon gnodde och skrubbade ända tills hon tyckte att kunde visas upp för en läkare. In träder så överläkaren, det visade sig vara den lilla farbrodern som jag trodde var någon slags vaktmästare — han smålog så rart och sa' att just som han skulle gå hem hade han fått besked om att det skulle komma in en svensk flicka, så då stannade han kvar för att vänta in mig. Se'n satt han där och småpratade för att jag inte skulle känna mig så ensam!
Nästa morgon upptäckte jag att det gick kossor och betade utanför mitt fönster. Det är nog den enda gången jag haft kossor som närmaste grannar på ett sjukhus.

Vad i all världen är detta?

Jo, en "Ice Cream Ball" eller "Play and Freeze Ice Cream Maker" som den kallas ibland.
För mig som lever ett stilla liv utanför det kommersiella normallivet, är det en nyhet. Men så börjar jag söka på nätet och hittar "glassbollar" även i Sverige, så jag misstänker att de har funnits ett tag.
För dem som, liksom jag, aldrig hört talas om en dylik tingest, kan jag berätta att man ska hälla glassvirket i en stålkula som finns i bollen. I tomrummet utanför har man is och salt. Se'n leker man en stund med kulen — dock utan att kasta den — håller den i rörelse i cirka 20 minuter. Sedan kan man njuta sin glass!
De flesta som provat den, tycker att det är en rolig idé, men att det är kletigt att få ut glassen och svårt att rengöra kulan.
Jag misstänker att det är den sortens pryl som man använder en säsong innan den hamnar i ett skåp där den samlar damm tills någon hittar den och undrar vad det är. Antingen använder man de ånyo en säsong eller också försöker man då att pracka den på någon i sin bekantskapskrets.

Än blommar det

Positiv överraskning

Så hade jag åter en fungerande dator — men kunde inte koppla upp mig! De sista två dagarna datorn fungerade kunde jag inte komma ut i den “wida, wida wärlden”, så jag har undrat hur det skulle gå när jag fick tillbaka den. Av och till har jag haft problem med uppkopplingen, men det har alltid fixat sig inom ett dygn. Men nu har jag tydligen varit avskuren från wärlden i ett par månader — så jag tog ett djupt andetag och ringde till Telia. Jag har såå dålig erfarenhet av att ringa till dem och deras röststyrda kundtjänst så jag blev glatt överraskad när ett av alternativen var att knappa sig fram istället för att prata sig fram! När jag hade tryckt färdigt kom nästa trevliga överraskning: en jättetrevlig tjej, som lotsade mig igen diverse kontroller. Inga fel visade sig, så hon föreslog att jag skulle ta’ med mig modemet till en granne med bredband för att kontrollera att modemet inte lagt av. Men just när vi skulle lägga på, så kom hon på att hon skulle kolla hur det stod till med ledningarna i mitt område — och si, där var felet! Hon skulle felanmäla, så skulle felet avhjälpas inom tre arbetsdagar. För att de skulle kunna nå mig behövde hon mitt mobiltelefonnummer för att kunna sms:a. till mig när felet var åtgärdat. Eftersom min mobil la’ av samtidigt som datorn och min sladdlösa telefon, brydde jag mig inte om att tala om att jag faktiskt inte har en aning om, varken hur man sänder eller tar emot sms, jag nöjde mig med att tala om att jag inte har mobil. Då blev hon alldeles brydd och visste inte hur hon skulle göra. Jag föreslog att ett telefonbolag kanske skulle kunna tänka sig att ringa ett vanligt gammeldags telefonsamtal, men hon skrattade generat och sa’ att det alternativet inte fanns! Det slutade med att jag gav henne en väninnas mobilnummer. Och i morse ringde väninnan och berättade att hon fått ett sms från Telia. Jag kastade mig genast över datorn, och blev jättebesviken när det inte funkade. Men så kom en väninna på besök och jag trängde undan datorproblemet och hade trevligt en stund. Och när gästen gått några timmar senare fungerade allt som det skulle!

Nu har jag ägnat några timmar åt att grovsortera alla mejl, har slängt 800 och sorterat in några hundra i olika mappar och ska tackla de mer personliga nu. Det kommer att ta' ett tag — ni som väntar på mejl från mig får ha tålamod, det kommer så småningom. Liksom jag hoppas komma tillbaka till bloggandet snart.

Nu väntar jag

på att Telia ska göra sin plikt och reparera ledningarna som gör att jag inte kan koppla upp mig.
Fungerande dator har jag!

Tre rådjur, två älgar

och en liten groda, korsade min väg i går kväll när jag körde hem i regnet på becksvarta småvägar. Jag var tacksam för att vägen nyligen fått vägkanten markerad med vita streck.
I morse var det ännu fler djur på och vid vägen, och en dimma så tät att jag inte såg en skymt av det vackra landskapet. Det är drygt sex mil genom skog, förbi åkrar och hagar med betande kossor - men nu är jag glad över att få köra vägen för sista gången om en stund.

Hoppas att få min efterlängtade reservdel med posten i dag - och hoppas innerligt att allt fungerar så att jag kan fortsätta där jag slutade för ett par månader se'n. För till bibban har jag svårt att ta' mig när jag kommer hem.

Just nu

ser det utsom mor blir utskriven i morgon
har jag fortfarande ingen dator hemma

I somras talade vi lite löst om att läsa, och diskutera, Pearl Buck. Nu har jag läst "Den goda jorden" och börjat på "Sönerna", den andra boken i triologin. Vill någon läsa böckerna innan jag skriver om dem så säg till!

Nästan HEJ

Det ser ut som om jag har en fungerande dator i veckan. Ändå dröjer det nog ett tag innan jag kan besvara kommentarer och blogga eftersom jag har min mor på sjukhus. Förhoppningsvis ska jag kunna titta in här på biblioteket, och använda datorn, ibland.

Man ska inte ropa hej

förrän man sitter på bäcken.

Det är inte mycket jag kan göra för en opasslig dator - men hyggliga människor, både kända och okända, har bistått mig med goda råd (om än inte dåd). Och mer än en gång har jag trott att nu, nu har jag snart en frisk oc kry dator hemma igen. Men dagarna har blivit till veckor och jag har långsamt vant mig vid att åter leva ett datorlöst liv.
Snart hoppas jag att kunna ropa hej.

Pang, pang

Inte bara när det gäller djur

är det fånigt att leka död

Såg nyligen ett par småkillar skjuta på varandra — den ena med en kvist och den andra med bara handen (ni vet, med pekfingret och långfingret, medan tummen håller ned ringfingret och lillfingret). De var säkert inte mer än fyra år.
När jag var fyra år tror jag knappast att jag hade en aning om att fanns skjutvapen. Men som jag talat om tidigare, tillbringade jag dagarna under skolåret på KFUK:s barnkrubba på Folkungagatan — och även på den tiden lekte små gossar krig, så jag lärde mig så småningom att man kan skjuta ihjäl varandra på skoj.
En av killarna var den stolte ägaren av ett cowboybälte, det hade plats för patroner — så jag blev ju tvungen att gå hem och fråga vad patroner var för något.
Hela avdelningen traskade ofta iväg till Vitabergsparken för att leka — där på sydsidan (sydost kanske) fanns en liten lekpark (kanske finns än i dag?). En dag när vi var där och lekte blev jag skjuten. Jag minns inte om killen hade en leksakspistol eller om han bara använde handen eller en pinne, men jag minns att han han sa' "pang, pang, du är död". Eftersom jag aldrig blivit skjuten förut och inte visste hur det gick till, fick skytten instruera mig "ligg ned, med armarna rakt ut!" Efter en stund tyckte jag väl att det var obekvämt att vara död, så jag ändrade ställning. Då blev det ett himla liv på skytten, jag var ju död och fick inte röra mig. Det hela slutade med gråt och tandagnisslan, jag fick inte vara med och leka och tanterna fick rycka ut för att gjuta olja.

Två för vänskap

I had three chairs in my house: one for

solitude, two for friendship, three for society.
.......................................... Henry David Thoreau

På Gotlandsgatan, bara ett kvarter ifrån oss, fanns en leksaksaffär. Jag tror att den hade två fönster mot gatan, och för att komma in i butiken var man tvungen att gå ned några trappsteg — något jag minns som ganska vanligt, är det så fortfarande? Jämfört med dagens barn hade jag nog inte så mycket leksaker, men jag tyckte att jag hade många.
Till leksaksaffären gick man inte bara för att inhandla leksaker, jag minns att vi vid ett par tillfällen lämnade in dockor för reparation, och vi beställde en rejäl leksakslåda som gjordes efter våra anvisningar.
Att handla i småbutikerna var också en social historia, det tog sin rundliga tid eftersom livets såväl stora som små frågor skulle diskuteras. Den här leksaksaffären ägdes av ett äkta par, och det enda samtalet jag minns väl, ägde rum när vi hade skaffat hund. Då berättade mannen en lång historia om hur han blivit biten av en tax och var rädd för hundar.
Bordet på bilden köpte vi där, antagligen var det rätt nytt när bilden togs. Jag minns så väl när jag stod där i affären och skulle välja vilket bord som skulle bli mitt — ett viktigt, och svårt val. Det fanns nämligen flera att välja emellan. Till slut stod valet mellan ett målat bord med en låda och det fernissade bordet som jag valde. Det vitmålade bordet lockade därför att det hade en så söt ros målad på utdragslådan — men till det hörde bara en stol. Vad förslår en stol om man har gäster, nej det blev bordet med två stolar.

Råttfångaren från Hameln

Den äldsta bilden av råttfångaren från Hameln,

målad 1592 av Friherre Augustin von Moersperg,

efter ett kyrkfönster som fanns i Marktkirche i Hameln.

Kyrkan förstördes 1660, så målningen är utförd efter

de beskrivningar som sv fönstret, som finns bevarade.

.

Sagan om råttfångaren känner nog de flesta till — de flesta i min generation och äldre — men den gamla legenden som sagan bygger på är kanske inte lika välkänd. Dessutom är den som gamla legender plägar vara, rätt luddig. Den bygger på en faktisk händelse, men vad som egentligen tilldrog sig sommaren 1284 är inte lätt att veta.
Några råttor fanns tydligen inte med från början. Vad som hände var tydligen att 130 barn lämnade Hameln den 26 juni — det finns många teorier om varför, den troligaste tycks vara att de bildade ett barnkorståg.
Datumet den 22 juli figurerar också i berättelsen, men det tycks ha varit 1376, då man hade en rått-invasion. Och så har berättelserna flätats ihop och blivit underlag till ett antal olika sagor och dikter.
Wikipedia har en lång artikel (förhoppningsvis tillförlitlig) om händelsen och de olika teorierna — den är väl värd att läsas för den som vill veta mer.

'

pied adj.
Patchy in color; splotched or piebald.

(Life Sciences & Allied Applications / Zoology) having markings of two or more colours
[from pie an allusion to the magpie's black-and-white colouring]

Råttfångarmotivet är väl representerat i konsten, några av illustrationerna hade jag med i mitt mus-tema för några år se'n. Skriver du in "musmys" i sökrutan här ovanför så kommer alla 47 inslagen upp. (Så många gulliga möss och råttor det finns i konstens värld). Vill du bara se de två inslagen om råttfångaren finns de här och här.

Jag kommer att tänka på Nevil Shutes bok "Pied Piper" från 1942, den kom på svensk 1943 med titeln "Mannen med sälgpiporna". Jag har inte läst den se'n jag var i tonåren, men minns jag rätt handlar det om en man som hjälper barn att fly från Frankrike till England, under kriget.
Nevil Shute är oförtjänt bortglömd i dag, några har kanske sett de filmer som baserades på hans böcker, men jag tror inte att han läses ofta nu för tiden.

Så sant som det är sagt

Det måste ha varit en person med mycken livserfarenhet, som myntade begreppet "en olycka kommer aldrig ensam".



Jag började dagen med en av de enklare föresatserna, att mata tvättmaskinen. När det var dags att hänga tvätten möts jag av ett vattenfyllt golv. Har svabbat upp det värsta, men styrkt av te ska jag strax återvända för att avsluta uppsnyggningen.
Det är den här sortens minikatastrofer som ta'r tid och kraft från det planerade arbetet. Det som nu är stryktorrt, hinner förmodligen bli snustorrt innan jag hinner fram till strykbrädet. Och maten som skulle lagas och frysas står halvfärdig i kylen.

Som synes funkar datorn för ögonblicket — men jag vet ju aldrig hur länge — förutsatt att jag sitter lika stilla som en kung på sin stensockel, och för säkerhets skull håller jag andan.
Eftersom min pålitliga datorfirma inte längre servar privatpersoner, så blir jag så illa tvungen att hitta en annan tantvänlig firma som kan hjälpa mig.

Datorstrul

Blir det tyst här på bastmattan, så beror det inte på att jag är huslig eller har trillat av pinn. Nej, min dator — eller rättare sagt en sladd (tror jag) — vill inte vara med.
Jag har långt till hjälp, en hjälp som inte längre är lika behjälplig som förr i världen, så det kan bli ett långt uppehåll.

Teori och praktik går sällan hand i hand

A Woman Peeling Vegetables

William Kay Blacklock, 1872-1922

.

Han visste vad han talade om, den gode Burns, när han sa' att det bästa av planer kan gå åt skogen. Vi är nog många som insett det.

Och vem var det som sa' nå't i stil med "att varje kväll gör jag upp tusen planer, och varje morgon gör jag precis som vanligt"?

Att ladda tvättmaskinen är ju varken tidskrävande eller svårt — men se'n ska man ju ta hand om tvätten.

Jag har inte ett dugg emot att stryka och mangla (och krusa örngottsband), men det ta'r tid från annat — annat som är lika viktigt.

Man kan ju tycka att efter alla år tillsammans med mig själv skulle jag ha en bättre självkännedom. Att jag skulle ha lärt mig att planera efter min förmåga. Men nej då, varje kväll tror jag att i morgon, då ska jag göra allt jag inte gjort i dag. Och varje dag går det som alla andra dagar — när allt som är absolut nöd-vändigt är undanstökat, finns inget utrymme för alla storstilade planer.

Förr i tiden fick barnen inte gå ut och leka förrän de rensat ett visst antal rader i grönsakslandet, stickat si och så många varv på stickstrumpan eller sytt ihop ett par lappar på lapptäcket.
Frågan är om dagens barn har några av de färdig-heterna. Visste jag att de kunde rensa ogräs så kunde jag ju bjuda hit ett dagis för att attackera trädgårdslanden.
.

Lady Taking Tea, 1735
Jean-Babtiste-Simon Chardin,
1699-1779

Dags för en tepaus!

Grattis Gregor!

Gregor Johann Mendel 1822 – 1884

.somliga källor uppger att han föddes den 20 juli,

medan andra säger att det var den 22 juli

Vi har väl alla läst om det där med den fjärde kani-nen, eller var det den femte?, när vi gick i skolan. Jag talar alltså om munken Gregor som odlade ärtor i klosterträdgården, och studerade hur olika anlag ärvdes.
Jag har läst, någonstans någon gång, att han bättrade på resultaten när han redovisade vad han kommit fram till — men om detta hittar jag inget på nätet, när jag nu läser om honom.

Favoritplatsen

Kanske skulle vi kalla honom Ferdinand.

Vem ska jag välja?

För en tid sedan berättade en väninna att hennes kusin vunnit en tävling där första priset var att få äta middag med en valfri kändis. Hennes val föll på en sångare jag aldrig hört talas om. (Eller var det kanske en skådespelare?)

Det fick mig att grunna på vem jag skulle vilja äta middag med — och jag kan inte för mitt liv komma på en enda levande person jag skulle vilja äta middag med. Däremot kan jag komma på en hel massa avlidna personer som skulle vara roligt att få träffa.

Men låt säga att jag skulle komma på någon — och jag skulle få min önskan uppfylld; vad säger man?

Hej, jag tycker du sjunger bra?
Kul att träffas, jag gillar dina böcker?
Goddag, jag tycker om dina åsikter — de sammanfaller med mina?
Jag önskar att jag kunde måla lika bra som du?

Bara för att personen i fråga är känd betyder det ju inte att hon/han har förmågan att hålla samtalet igång. Alla klarar inte av att ta' emot en komplimang.

Jag siktade en gång en välkänd person när jag handlade på Konsum. Eftersom jag nyss hade hört ett jättebra föredrag av henne, så stegade jag fram och sa' att jag uppskattade hennes föredrag. Hon blev alldeles ställd, började stamma och sa' till slut, "de gör om så ofta här i affären att jag inte hittar någonting".

.

De avdöda storheterna äro:

August Macke 1887 – 1914
Chaim Potok 1929 - 2002
Christina Georgina Rossetti 1830 – 1894
Edith Louisa Cavell, 1865 – 1915
Franz Joseph Haydn, 1732 - 1809
Fredrika Bremer, 1801 - 1865
Helene Schjerfbeck, 1862 - 1946