Vem har ätit upp alla Cox Orange?

Mål. af Henriette Sjöberg

avbildningarna utförda efter frukter,skördade vid Ramlösa

nära Hälsingborg 1903 och erhållna från herr N. P. Jensen

0

SVENSKA

FRUKTSORTER
0
I FÄRGLAGDA AVBILDNINGAR

0
50 ÄPPLEN, 25 PÄRON, 15 PLOMMON

0
utgivna av
SVENSKA TÄDGÅRDSFÖRENINGEN
under redaktion av
AXEL PIHL OCH JACOB ERIKSSON
0
ANDRA UPPLAGA 1924

0

Jag behöver små röda äpplen — men de senaste åren har jag inte fått tag på Cox Orange. Finns de inte längre?
Eftersom vi har levande ljus i granen behöver jag små äpplen att hänga i ljushållarna — för att balansera ljusen.

Med jämna mellanrum kommer en lastbil körande med potatis, äpplen och sylt. Den stannar vi systembolaget och där flockades vi kunder i morse för att få våra behov tillgodosedda. Vi väntade och väntade och en efter en troppade de presumtiva kunderna av. Bilen skulle komma halv tio — klockan elva var det bara jag och en annan liten tant kvar och till slut gav också vi upp. Jag traskade iväg till ICA och valde ut de minsta Ingrid Marie jag kunde finna. De är på tok för stora — men vad gör man? Att börja odla Cox Orange är lite sent påtänkt.

Väl hemma pustade jag ut innan jag började skyffla undan all ackumulerad bråte som samlats runt min sköna blå stol. Se'n hade jag tänkt vara lite huslig men den mesta luften hade gått ur mig. Jag fick nöja mig med att röra ihop en "date loaf" medan jag värmde den begagnade middagsmaten.
Receptet härstammar från min tid i Kanada, där dadlar inte är lika säsongsbundna som här. Jag har alltid tyckt att kakan smakar jul och även om jag gör den när andan faller på — så fallar andan oftast på så här års. Det är en bra present, många som inte gillar dadlar gillar ändå kakan.
Nu hoppas jag att energin rinner till under natten för jag har skållat mjöl och kokat hel dinkel för att kunna baka bröd efter frukost. Helst ska ångan räcka till en sats lemon curd också.

Musmys

Från "Tom, Dot and Talking Mouse and

Other Bedtime Stories", 1916,

av J. G. Kernahan and C. Kernahan

0

Now at eight o'clock every evening Tom sat down at the round wooden table, and ate his bread and cheese by the light of a tallow candle inserted in the neck of a bottle. And every night at this time there crept out from a crevice near the cupboard a tiny brown mouse, covered with flour-dust. This little mouse seemed eager and hungry, but it never ventured near the traps where the alluring cheese smelt so deliciously. It would wait for Tom to drop a crumb, and then would dart after it and frisk away into its hole, to return and watch again for another crumb. This happened night after night, till Tom began to watch for the little creature with some eagerness. The sound of its tiny scampering feet on the floor would call up a feeling of pleasure like that which one feels when the knock of a dear friend is heard on the door.

0
Det här är vad du har att se fram emot Christina!

0

Från "The Tale of Mrs. Tittlemouse

av Beatrix Potter

Musmys

Med anledning av Christinas julgäster (Familjen Mus) så började jag leta igenom förådet av musbilder — och letade rätt på en del nya. Så jag tänkte komma med en miniserie med musbilder. Vad passar bättre än att börja med "The Mouse and the Christmas Cake" av anonym författare och illustratör. Den som vill läsa hela boken som är mycket kort, kan göra det här.

Från "The Tale of Dickie Deer Mouse" av Arthur Scott Bailey

med illustrationer av Diane Petersen.

Kaffelapp till mor

Om mamma skall sätta in varma kaffepetter direkt på bordet, behöver hon en extra trevlig kaffelapp att ta i det heta handtaget med. Du kan lätt sy några stycken; det blir en utmärkt julklapp! Klipp ut en sexuddig stjärna av vitt tyg och tråckla fast den på en bit rutigt bomullstyg. Sy sedan fast stjärnan med langettstygn runt om och sy ett korsstygn i mitten.. Kaffelappen kan vara cirka 12x12 cm. och man lägger ihop flera lager av tyg, som man sedan langetterar ihop efter kanterna. Ett band till hängare sys fast i ena hörnet. Se ill. överst till vänster på föregående sida.
Svenska Journalen n:r 47, 1936

Oh, fröjd

vi såg nästan solen i dag

0

vår backe är helt snö och isfri. Kruxet med att handla i vår lilla by är att många affärer har lunchstängt — på olika tider — och biblioteket öppnar först på eftermiddagen. Men jag fick till det så nu har jag just kraschlandat i min blå fåtölj — oändligt tacksam över att jag inte behöver handla annat än livets nödtorft. Det var ansträngande nog. Mest tid tog det att köa i kassorna — och på bibban måste vi ju stri' e' stunn, och det ta'r ju tid. Nu ska ingen tro att vi är osams, i den här delen av landet betyder stri' bara att man samtalar.
Nu sitter jag här som den berömda åsnan mellan mina böcker och försöker att bläddra i sju stycken samtidigt.
Elin Wägners biografi om Selma Lagerlöf i två band
Strindbergs systrar berätta om barndomshemmet och om bror August (1926)
Herta Hilfons, minnenas vind — vilken bilderbok!
och två maffiga band av Signums konsthistoria:
Konsten 1845-1890
Karl Johanstidens konst

Hörs jag inte av på några där har jag gått vilse i konsten.

Julklappstips 1936

En virkad kudde måste vi naturligtvis ha till omväxling med de andra handarbetena. Det är roligt att virka och går både fort och lätt. Här ha vi en kudde av frottésilke som kostar uppritad och med färgförklaringar kr. 6:25. Till den rullade kanten används brun mocka och likaledes till kuddens baksida. Mockan kostar 1:80 och storleken på hela kudden är 40x40. Kudden sys med olika färger i brunt, beige och terra. Skulle ni vilja ha andra färger så uppgiv vilka ni vill ha när ni beställer kudden.
Svenska Journalen n:r 47, 1936Svenska Journalen n:r 47, 1936

Ja, det står faktiskt att den virkade kudden sys med olika färger!
Kuddens totala pris blev 8:05, det motsvarar 217:44 kronor. Det var nog inte alla som hade råd med!

Att räkna ut penningvärdet gjorde jag hos Kungl. Myntkabinettet.

Inte mycket till julstök

Det regnar — och jag gläder mig. Kanske kan jag komma ned på byn för egen maskin om vår backe blir isfri och den frusna snövallen i infarten töar bort. Det är komplicerat att åka färdtjänst när man ska till många ställen och får tunga paket på alla ställen. Inte nog med att man måste släpa runt alla pryttlar, man måste räkna ut i förväg hur lång tid allt ska ta', och veta var man ska bli hämtad.
Biblioteket har mejlat och frågat om jag vill ha utsorterade böcker — så där har jag en stor låda, på apoteket hr jag 10 kg och på posten som numera inte är posten, har jag tre tunga paket. Och så mat som ska räcka året ut. Inte behöver jag julstöka för att hålla igång.

Förmiddagsteet ta'r lång tid nu när julkorten ramlar in, de ska beskådas och prickas av — dessutom väcker de flesta korten slumrande minnen till liv och vi blir lätt nostalgiska innan måltiden är över.
Förr klädde jag in trappuppgången med korten men det kommer inte lika många som förr så jag har riggat upp en anordning på en dörr för korten — för ögonblicket verkar det inte som dörren skulle räcka så det blir kanske en vägg i trappan i alla fall.

Dagens bak blev lyckat — nu har jag både en dinkellimpa och kornbröd.

Tidigare i dag skrev jag en stump här om ett ord som jag tycker illa om.

Julklappstips 1936

Krage till syster

En flicka som inte är alldeles bortkommen med nål och tråd, kan sy en liten trevlig krage till julklapp åt lilla syster. Vi se på bilderna här två olika kragar, som äro försedda med broderi mitt fram i gles langettsöm. Hur det går till att sy langett syns på bilden till höger på föregående sida. Kragen kan vara vit med broderi i färg, men den kan också vara av något kulört tyg. På en mörkblå ylleklänning t. ex. kan man sy en krage av samma mörkblå tyg och brodera med vitt eller rött ullgarn; det ser trevligt ut. Det finns många sätt att variera med tyg och med färg och vad mönstret till själva kragen beträffar, så har ni säkert någon förut, som kan användas att klippa efter.

Svenska Journalen n:r 47, 1936

0

När jag läser dessa gamla tidningar så kan jag inte låta bli att undra över hur många små flickor som knåpade ihop presenter efter tidningens anvisningar. Barn gillar ju att göra riktiga saker så jag kan tänka mig att det klipptes, snörptes och knåpades i stugorna.
Jag har en lövsågad ask som min pappa gjorde när han var 11 år efter en beskrivning i Allers. Den värderar jag högt.

Busenkelt bröd

I don't even butter my bread. I consider that cooking.

00000000000000000 Katherine Cebrian

0

Jo, nog var det enkelt — men det hade varit trevligt om det blivit busbra också!
Hittade ett gammalt tidningsurklipp med recept på detta enkla bröd och tyckte det där med enkelt lät så bra. Annars är jag rätt skeptisk till bröd som inte ska knådas och som bara jäses en gång. Nåja, det går att äta men är kompakt och degigt. För en gång skull försökte jag hålla mig till receptet vilket jag är dålig på — men det halp inte...

Julklappstips 1932

En liten vacker sak lämplig till julklapp och lätt att hinna med att sy på småstunder är ett broderat bokmärke. Vi se fyra olika förslag på bilden här invid. Bokmärkena sys av sidenband av tjock god kvalitet, och man broderar med silke och även — som t.ex. på märket nr 2, vilket är tänkt för en bibel — med silver- eller guldtråd. Sidenbandet längst till vänster är avslutat genom två olikfärgade bandbitar fastkantade vid varandra. Två av bokmärkena ha fransats i nedre kanten; på ett är en pärla fastsydd. — På fig. 1 se vi mönster i naturlig storlek till de fyra bokmärkena, och de kunna avkalkeras direkt ur tidningen.
0000000000000000000000000000000 Eva
Svenska Journalen n:r 49, 1932

Så såg det ut

Min far kom till Stockholm efter kriget och förmodligen är dessa bilder från hans första år här.

Slussfrågan

Efter många om och men syns nu huvudstadens riksbekanta slussfråga äntligen komma i stöpsleven. Stockholms stadsfullmäktige beslöto nämligen vid det senaste sammanträdet att godkänna ett förslag till slussfrågans ordnande, som går löst på en summa av c:a 15 milj. kr. Samtidigt fattades ett beslut om en spårvägstunnel under Södermalm för en kostnad av nära 20 milj. kr. Bilden visar, hur Slussen kommer att ta sig ut enligt det godkända förslaget. Det kan förtjäna påpekas, att den första planen till slussfrågans ordnande inkom redan för snart 30 år sedan och inemot ett 20-tal förslag under denna tid inkommit och förkastas.
Från Svenska Journalen n:r 15, 1931

En isprinsessa minns

De första skridskorna hade dubbla skenor och spändes på pjäxorna. Galonvantarna väcker gamla minnen. Ett par av mors elever skulle gå ut med mig — förmodligen hade modern mycket bråttom, jag minns att hon stjälpte mig i galonbyxorna och drog på mig vantarna.
Vi var på väg till "Nytan" och när vi kom in på Närkesgatan såg en av tjejerna att vantarna i brådskan hamnat på fel hand. Tror nå'n att hon fick byta? Nehej, mamma kan inte göra fel — jag var ohyggligt förnärmad över att någon hade fräckheten att påstå något sådant. Och jag hade inte ett dugg emot att leka med tomma tummar som pekade åt fel håll!

Blandade tankar

Jag fnattar runt och får ingenting gjort. Sitter och fånstirrar på skärmen och undrar vad det var som var så viktigt att få gjort i dag. Jo, jag skrev en milslång — nästan — lista i går, men tror nå'n att jag orkar gå efter den.....

Luciaminnen flaxar fortfarande runt i huvudet på mig. I småklasserna hade jag en klasskamrat som hette Lucia, hennes pappa var italienare. Hon och en flicka som hette Christel började i klassen strax innan jag lämnade den så jag lärde aldrig känna dem — men jag minns att jag tyckte att de var så söta. Det som gjorde ett outplånligt intryck på mig var att Lucia skrev så vackert — hon fick rum med sex ord på varje rad. Jag var glad om jag fick rum med ett. Lucia berättade att hennes pappa såg till att hon tränade välskrivning varje dag. Jag tror att detta var i andra klass. Och visst är det övning vi behöver — jag fick se'n en lärare som drillade mig i välskrivning, så nu kan även jag skriva vackert.
Och Lucia bjöd på pepparkakor på Lucia eftersom det var hennes namnsdag.

Det har inte blivit någon promenad i dag — i går pälsade jag på mig och gav mig ut i kylan. I dag är det betydligt mildare — men också gråare. Isen började lägga på älven i går — tunn som silkespapper. Stod jag alldeles stilla kunde jag höra hur det prasslade på älven. Så fort jag började gå dränkte knarrandet under skorna det diskreta isprasslet. Och knarrandet förde tankarna till Funäsdalen där vi firade jul ända tills jag var 25 år. Massor med roliga minnen — vilken skatt!

Nu på afta har jag lyssnat på filosofiska rummet som handlade om reklam. Det var nog intressant, jag säger nog därför att jag bara uppfattade hälften av vad som sades. Tänk om folk som radiopratar kunde begripa att de måste artikulera mer än när man sitter i goda vänners lag. Att svälja sista halvan av meningar är inte heller att rekommendera. Hur som helst startade det en mängd reklamtankar hos mig. Kanske återkommer jag till en del av dessa tankar framöver.

En del har jag faktiskt fått gjort idag — de inhemska julkorten är nästan färdiga. De flesta gå i morgon utom några få där jag klantade mig och fick adressen på fel plats. Och så har jag bakat — har inte smakat brödet än men det ser gott ut och doftar ljuvligt.Och jag är oändligt tacksam över dagens moderniteter som hushållsassisten och en ugn inomhus!

French-Canadian Woman Baking Bread in an Outdoor Oven, c.1900

Luciatankar

En Lucia från Svenska Journalen 1931.

Jag är så sällan på vift att jag inte har kläm på hur man "ska" se ut. Det sitter några rätt unga tjejer i kassan på både ICA och Konsum i vår by och det har slagit mig att de ser ut som man gjorde på 60-talet. I kväll besåg jag ett Lucia program på TV och lade märke till att alla tjejerna i ungdomskören såg lika dana ut. Snedlugg som dolde halva ansiktet och lätt tuperat hår (såg det ut som i alla fall) svarta kring ögonen och ljust läppstift.

P.S. Fantastiska översättning. Kollade just nu den här texten på engelska - helt obegriplig" Lucia tankar blir "Lucia Tanks" och i den förra posten blir Dr. Rimér Dr. Packable. Annars förblir vissa ord oöversatta, varför då plötsligt förvanska ett namn????

Luciaminnen

Annika talade häromdagen om julminnen och fun-derade över varför just julen tycks få hjärnan att re-prisera tidigare jular. För mig är det inte bara jular som väcker glada minnen — nästan vad som helst från hur ljuset faller in genom fönstret till prylar och naturligtvis helger får mig att mentalt återvända till flydda tider.
Jag skulle inte ha haft en aning om vilket år jag hade mässlingen om det inte vore för att det var strax före Lucia när jag gick i första klass och jag var fruktans-värt besviken över att missa firandet. Men familjens livmedikus Dr. Rimér förstod min besvikelse och gav sitt tillstånd att jag gick till skolan på förmiddagen. En pärla var han, Dr. Rimér som långt före möjlig-heten att vara hemma för att vårda sjukt barn, sjuk-skrev min mamma när jag var sjuk. Det var inte lätt att vara förvärvsarbetande mamma till ett öronbarn; på barnkrubban (det hette så på den tiden) ville man inte ha sjuka ungar så alternativet var att ta' med mig till skolan eller vara sjukskriven själv. Lite senare kom en av mors elevers mamma till undsättning, hon bod-de bara ett kvarter ifrån oss och tog gärna hand om mig när jag var sjuk. Dagmamma innan begreppet fanns.

Jag har haft förmånen att i hela mitt liv ha varit omgiven att starka kvinnor. Lucian här ovan är en gåva från en av dem Edit Lindholm, en kollega till min mor. Den fick jag innan jag började skolan och varje år kommer hon fram på Luciadagen och får stå framme till julen är förbi. Naturligtvis talar vi om Edit då och det är säkert ett bidragande skäl till att jag minns henne så väl fast hon dog när jag var sju år.

Den som vill veta vad jag läser just nu kan få reda på det här.

Hjälpsamhet

Rutan skrev nyligen om den utrotningshotade gentlemannen. Jag hade haft samma funderingar under dagen. Att jag började tänka i de banorna kom sig av att jag tog färdtjänst till byn i går för att handla och hämta apoteksvaror (de två stora lådorna). Eftersom det för tillfället inte går att köra upp för vår backe fick jag dra upp mat och medikamenter när jag kom hem. Jag har under åren åkt rätt mycket färdtjänst och sjukresor och med ett eller två undantag har jag bara mött trevliga taxichaufförer — men hjälpa till att bära är inte deras starka sida. Jag tycker inte att utländska män är bättre eller trevligare än våra svenska men de är hjälpsammare.

En av mina talanger är att packa — jag kan få ned oanade mängder i en resväska med den påföljden att väskorna blir näst intill omöjliga att lyfta. På den tiden jag fortfarande reste släpade jag alltså runt på osannolikt tunga väskor — hälften av innehållet var dessutom helt onödigt. I England och U.S.A. kom alltid någon till undsättning när jag släpade på mitt bagage (varför har/hade deras järnvägsstationer aldrig hissar och rulltrappor?) och alltid fick jag mer eller mindre vitsiga kommentarer. Smugglar du guld? Har du din mördade make i väskan? Och en utmattade herre satte ned väskan med en duns och sa': "jag ska aldrig mer erbjuda unga damer min hjälp". Priset tog nog en tysk. Jag skulle till Lübeck och klev av färjan i Travemünde för att ta' en buss in till sta'n. Från kajen leder en oändligt lång trappa upp till vägen och där stod jag med en väska som nådde mig till midjan (nåja, nästan) och undrade hur i all världen jag skulle få upp både mig och väskan för trappan. Jag ser huvudet på en man däruppe — plötsligt tittar han ned och får syn på mig och rusar nedför trapporna. Han sliter åt sig väskan och börjar springa uppför trappan medan han ropar att han har så bråttom för hans buss kommer strax. Väl uppe frågar han vart jag ska och halar upp en tidtabell ur fickan talar om när min buss kommer för att se'n i sista sekunden kasta sig på sin buss!

Snälla, snälla, snälla

0

0

0

Fick ett mejl i går där det bland annat stod så här:

0

....... brukar jag kolla din blogg oftast hinner jag bara snabbläsa bastmattan. Då vet jag ialla fall att du lever ;-). Idag såg jag att du hänvisat till Pro captu lectoris den 6 december, den kollar jag annars bara ibland eftersom du inte verkar skriva så ofta där. Snälla, snälla, snälla du, kan du inte alltid hänvisa dit från bastmattan när du skriver där så att jag inte missar något.

0

Eftersom jag nyss skrivit ett inlägg på bokbloggen så berättar jag det nu.

Emily Dickinson

There's a certain Slant of light,
Winter Afternoons—
That oppresses,
like the Heft
Of Cathedral Tunes—
0000000 Emily Dickinson (1830 - 1886)
0000000000 No. 258


Det är Emily Dickinsons födelsedag i dag.

Einar "Texas" Ljungberg

Christinas inlägg om personligheter hon mött inspirerade mig till att leta fram den här bilden på min mamma i samspråk med Einar "Texas" Ljungberg. Den togs 1 maj 1964.
Texas var en av dessa kunniga engagerade och engagerande människor som är en förmån att känt. Han var den siste svensk som satt i fängelse för majestätsbrott. I ett fördrag sa' han:
Han kan gärna sitta där och lalla för sig själv sitt gåtfulla valspråk: Med folket för fosterlandet.
För dessa ord fick han plikta med nästan ett år i fängelse.
Det verkar som han är bortglömd idag — på nätet finns en del att hämta (lustigt nog är Wikipedias engelska artikel längre än den svenska) men NE känns inte vid honom.

Julkort

Penning A Letter, painting by George Goodwin Kilburne (1839-1924)

Inte ser jag så här romantisk ut när jag knåpar ihop mina julkort. I vårt gamla hus skulle jag nog få frostskador om jag var så lätt klädd. Så ni får tänka er mig iklädd betydligt varmare och modernare kläder — och med ett stökigare arbetsbord! I tonåren satt jag och pillade med varje kort i bortåt en halvtimme — nu är jag mer rationell. Först kommer bild och text på plats på alla kort, så adresserna innan jag bigar, slår hål, skriver under och frankerar. Namnunderskriften ser lätt neurotisk ut när jag närmar mig det femtionde kortet. Nu är alla "övriga världen" färdiga, de europeiska och inhemska ta'r jag när jag pustat ut. Missförstå mig inte, jag tycker det är jätteroligt — julkorten är en av de få julförberedelser jag inte vill avstå från. Det ger utrymme för tankar, särskilt när jag frankerar dem kan jag sända varje vän en speciell tanke. En del har jag känt i hela mitt liv och minnena passerar revy — andra är relativt nya och ofta går då tankarna till hur vi lärt känna varandra, vilket ibland är märkliga historier.
I går slog det mig att jag förbereder julkorten på samma sätt som en väv. Det roliga är att göra vävnotan, att lösa tekniska problem och provväva. När jag ser att det fungerar då har jag mentalt börjat med nästa projekt. Nu är jag i full fart med att tänka ut nästa års julkort — och har i stora drag klart för mig hur de ska se ut.

Försök till svar

The Sleeping Spinner, målning av Gustave Courbet (1819-1877)

0000

In spite of illness, in spite even of the 
archenemy sorrow, one can remain alive 
long past the usual date of 
disintegration if one is unafraid of 
change, insatiable in intellectual 
curiosity, interested in big things, 

and happy in small ways.

00000000000000000000 Edith Wharton

0

Det är inte helt enkelt att bemöta kommentarer och mejl med önskemål och förslag — men jag ska försöka.
Det är lätt att glömma att en blogg trots allt är en offentlig mötesplats eftersom den kan förefalla personlig. För de av er som känner mig och vet hur jag har det kan det tyckas som ett perfekt ställe för det personliga samtalet. Men då utesluter vi alla som inte vet vad vi talar om. Även om min sjukdom inte på något sätt är en hemlighet så har jag inte gått närmare in på den här eftersom det tarvar förklaringar — och jag har inget behov av att vika ut mig offentligt. Så här följer bara en komprimerad förklaring för mina nya vänner — om ni inte redan slutat att läsa. Min åkomma är mycket ovanlig och har inget namn utan kallas internt Törnrosa syndromet. Symptomen är många, ett av dem är extrem trötthet.
Så för att nu återgå till alla frågor och uppmaningar så blir nog standarsvaret att jag gärna umgås på tumanhand, per brev, telefon eller mejl med dem som så önskar men att låta bloggen bli ett sjukforum kan jag inte tänka mig. Vi är alla så oändligt olika — i synnerhet när det kommer till hur vi hanterar våra krämpor — att det känns omotiverat att dela ut råd till höger och vänster här. Det finns få saker som retar mig så mycket som när folk tror att de vet hur jag känner bara därför att de utgår ifrån att vi alla reagerar på samma sätt i en given situation. Att trösta någon därför att deras situation upplevs som skrämmande är lika fel som att förringa någons reaktion inför sin sjukdom därför att den måhända förefaller bagatellartad. Så glöm det där med att behandla andra som du själv vill bli behandlad — bemötte jag en del av mina medmänniskor som jag vill bli bemött skulle de aldrig vilja se åt mig igen. Min katt vill bli kliad på magen — men det vill definitivt inte jag bli!
Det är alltså därför som jag inte strör generella råd omkring mig.

Dagens fynd

Den som vill läsa om dagens fynd hos Gutenberg kan göra det här.

Ett liv i ultrarapid

Vi fortsätter att ta' det lugnt, älsklingen och jag. Eftersom jag handlade mat i torsdags klarar vi en längre tids belägring. Mina dagliga utflykter sträcker sig inte längre än till brevlådan — vilket är nog så långt ibland.
På dagens tur nedför backen efter tidningen såg jag att den stackars amerikanska alen var helt nedtyngd av snö. Fast jag förstörde det vackra snötäcket så pulsade jag dit och befriade den. När jag ändå var i farten gjorde jag detsamma både med taxusen och rosentryn. I synnerhet den senare som är till åren, knäcks lätt av den tunga snön.
Se'n återgick jag till min lördag med Gutenberg, som jag berättat om tidigare här och här. Hoppas orka återkomma med några av fynden senare i dag.

Egentligen borde jag vara huslig istället för att frossa i gamla böcker, brödet börjar ta' slut och tvätthögen växer. Men det får vänta tills i morgon. I går gjorde jag lemon butter och använde råsocker i stället för raffinerat socker — det gav slutprodukten en vacker honungsfärg i stället för den vanliga citrongula.

Om ett korrumperat Indonesien

Det här brevet kom från min väninna Ann-Britt igår.

Jag har nyligen besökt Borneo som de flesta av er vet och bland annat intervjuade jag Tony Wong som sitter i fängelse i Ketapang, Kalimantan, den del av Borneo som tillhör Indonesien. Jag infogar en karta över Borneo här nere så ni kan få en överblick över hur det ser ut. Ketapang ligger strax söder om de två öarna vid Kalimantans västkust vid tippen som sticker ut. TW har jobbat med timmer en längre tid och har själv ett skogsbolag men efter att han blev alltmer upprörd över den illagala handel som pågick rapporterade han vad han sett till polisen. Han rapporterade att bolaget ALAS KUSUMA illegalt avverkat inne på en av TWs egna sessioner plus att de avverkat inne i det skyddade skogsreservatet Mount Lawang. Men som vi vet så är Indonesien väldigt korrumperat och därför hände inget med TWs anmälan. Men TW gav sig inte utan lyckades få reportrar från indonesiska METRO TV att komma till Kalimantan och göra en dokumentär om den illegala handeln. Och det var en omfattande verksamhet det handlade om, med enorma mängder virke som transporterades via skepp från Kalimantan och vidare till Sarawak (den malajsiska delen av Borneo), vilket är en skandal i sig, då Indonesien har exportförbud på timmer. Efter att METRO TV visat sin dokumentär blev handeln offentlig och den nationella polisen från Jakarta kom över och undersökte saken, och konstaterade att Tony Wong hade rätt. Vilket så klart både generade och upprörde många som gjort sig en hacka på handeln. För varje båt med timmer som lämnade hamnen i Ketapang behövdes ett tillstånd, som gavs av den lokala polisen. Och som kostade pengar. Och det var flera tillstånd som behövdes på resans gång.

ALAS KUSUMA har aldrig blivit åtalade, det är ju sällan de stora grabbarna blir det, utan istället blev ett antal mindre gubbar åtalade och satta i fängelse. Plus Tony Wong! Han blev åtalad för illegal logging, ett åtal man senare släppte i brist på bevis men istället åtalade man honom för korruption! Han blev släppt i brist på bevis efter ett år, men efter tre timmar i frihet blev han haffad igen! Åtalad för sitt första åtal om illegal logging. Ack, ja. Och nu har TW fått tilldömt sig ett fyraårigt straff för detta åtal. Snacka om saker som händer bakom scenen.


Jag besökte alltså Tony Wong i fängelset i Ketapang nu i oktober och jag fick till ett foto av honom och mig tillsammans. Hur är det möjligt kanske ni frågar? Men det här är Indonesien, så det är korruption och mutor som gäller. Så behöver ni inte fråga mer...

TW för en ojämn kamp mot det korrumperade systemet och mot ALAS KUSUMA men han tänker inte ge upp. När jag träffade honom sa han att han vägrar att hålla tyst om det han vet, han vill fortsätta kampen mot den illegala handeln. Han vill att regnskogen ska bevaras och att det ska finnas ett Kalimantan för framtida generationer. Och därför skriver jag till er, för att be om lite stöd. Och det behöver inte vara särskilt krävande, jag vet att folk idag har mycket omkring sig. Men vad ni enkelt kan göra är att besöka Tony Wongs blogg http://paktw.multiply.com så att den får registrerat fler besökare. Mycket av informationen är så klart på indonesiska men där finns också text på engelska, om ni bara skrollar ner en bit på första sidan, och flera videos har engelsk text inlagd. Myndigheterna följer vad som händer på TWs blogg och om de ser att aktiviteterna på bloggen ökar förstår de att information om hans fall sprids, och att han inte glöms bort. Ännu bättre vore också om ni skriver in något i hans gästbok, som ni hittar om ni skrollar längst ner på första sidan, på fliken Home på bloggen. Ni måste registrera er på multiply först, men det går snabbt och enkelt, ni behöver inte göra någon profil om ni inte har lust, utan endast skaffa ett namn. Och ni behöver inte skriva några romaner i gästboken, det kan räcka med ett ”Well done!”, ”Keep your spirit up” eller något annat kort och uppmuntrande. Det är guld värt för en person som sitter i fängelse att veta att folk ”därute” vet att man finns. Det är den vetskapen som gör att man kan känna en mening i det man gör. Och det är den länken som bär i tunga stunder.

Har ni sedan lust att följa vad som händer med Tony Wong och den illegala handeln kring hans fall kan ni lista er på mitt nyhetsbrev IL BORNEO via www.sternfeldt.se/newsletter Jag kommer att följa vad som händer (har just beställt ett indonesiskt lexikon) och troligt återvänder jag till Kalimantan nästa år igen. Eftersom jag inte räknar med att alla har lust att läsa på engelska så har jag skapat ett nyhetsbrev på svenska också, vilket ni ser när ni går in på sidan.

Om ni har förslag om vad som kan göras när det gäller såväl stöd till TW som att hitta mer information om ALAS KUSUMA och den illegala handeln, så var snäll och hör av er till mig. Kanske känner ni till någon organisation som kan vara intresserad av det här fallet, eller som kan bidra med någon information. Hör även av er om det är något ni själva vill veta, kanske är det indonesisk information på TWs blogg ni inte förstår. Eller något annat.
Och skicka gärna vidare till vänner ni tror kan vara intresserade.
Varma tropiska hälsningar Ann-Britt

Gryningsraid

Iförd min fars snöskottningsanorak, hans pälsmössa och mina nålbundna vantar (ja, inte bara det) beväpnad med spade och skyffel, begav jag mig nedför backen för att attackera snövallen.
Det var den sortens snö som hade varit roligare att bygga en snöfästning av än att flytta på den. Så jag röjde bara precis så mycket att jag kunde komma ut — och inte mer än att jag orkade up för backen se'n.

Jag dansar tövädersdans och rasslar

med kastrullerna, hoppas att det hjälper!

Tack Christina för insatsen — kanske är avståndet mellan oss för stort eller möjligtvis hade du för moderna kastruller — men om du fortsätter att öva kanske vi får en tidig vår.

Nu sitter min älskling och jag vid brasan, båda är vi utmattade efter dagens strapatser. Veterinären tyckte som vanligt att älsklingen är en praktkisse — tack och lov är han frisk. Det finns väl inget sorgligare än ett sjukt djur som bara ligger och ser håglös ut.

Snö

Med risk för att låta tjatig måste jag säga att det är vackert ute — rena julkortet — men jag tycker inte om det! Vi har en "snögubbe" som kommer och plogar vår rätt långa uppfartsväg, men nu är problemet att det nog inte har kommit tillräckligt mycket för att han ska komma. Däremot har snöplogen vräkt upp en rejäl snövall i öppningen på vår infart. I vanliga fall skulle det inte göra så mycket — jag skulle inte åka hemifrån förrän den töat bort eller snögubben varit här. Men just i morgon ska min älskling till veterinären för sin årliga vaccinering och hälsokoll. Stackarn, han gillar det inte får tass-svett och lämnar små söta avtryck på undersökningsbordet.

Hur jag ska få undan snön är mer än jag förstår — den är tung — och jag har inte mycket kraft. Någon som har tumme med vädergudarna och kan fixa ett rejält regnväder i natt?

Vad vill Ni veta?

De Quoi Ecrire, målning av Hermann Fenner Behmer, 1866-1913

Så hette Svenska Journalens frågespalt en gång i tiden. Jag läser i nummer 2 1932:

Fråga: När en man och en kvinna brevväxla, utan att ha sett varandra, vem tillkommer det då, att först säga du uti breven?
0000000000000En tacksam prenumerant

Svar: Om båda parterna ha ungefär samma sociala ställning och äro jämnåriga, brukar det vara den kvinnliga parten förbehållet att föreslå titelbortläggning och det torde väl vara lämpligt, även om parterna känna varandra endast per brev. Dock bör man väl, för att säga du till en person, känna denna bättre än man kan göra enbart genom brevväxling.

Detta får mig att tänka på min tid i Lübeck där jag arbetade i en vävateljé. Vi var tre tjejer mellan 30 och 40 år. Hilde och Helga som redan arbetade där när jag kom, hade inte kommit på tanken att lägga bort titlarna. Jag tyckte det var ohyggligt knöligt och redan första dagen sa' jag avsiktligt fel varje gång jag tilltalade dem — började meningen med hast eller kannst för att snabbt ändra mig innan jag kom till Sie. Det hade avsedd effekt, innan vi gick hem sa Helga att det verkade som jag hade svårt med niandet så varför lägger vi inte bort titlarna? På så sätt blev ju också Helga och Hilde du med varandra. Tänk att det ska vara så svårt!
Helga berättade då att hon och en jämnårig gesäll hade suttit i samma vävstol i tio år utan att lägga bort titlarna innan de prövade på att säga du — men de klarade inte av det utan återgick till att frua och nia varandra.

Hur mår vi idag?

Jag hör till dem som har svårt att acceptera tilltals-ordet ni. De flesta av oss som var med före du-reformen tyckte nog att det var befriande att inte behöva grunna på hur man skulle tilltala sina medmänniskor. Jag har en känsla av att det är mest unga människor som niar — och jag blir lika irriterad varje gång det händer. Att det är ett sätt att visa respekt tycker jag är struntprat — jag kan vara utstuderat ohövlig även om jag säger Ni till någon. Faktum är att det är ännu enklare att vara stroppig och hålla distansen om man niar, fröknar eller ingenjörar folk.

Nu var jag inte så gammal när konventionerna började luckras upp, men jag minns att jag hade kamrater som blev stötta när de blev duade i affärer — och då var vi i yngre tonåren! Jag tyckte bara att det var besvärande. Fru Risberg i Risbergs bokhandel envisades med att kalla mig lilla fröken och jag tyckte alltid att det var lika pinsamt. Minns ni Risbergs bokhandel — först låg den på Drottninggatan inte så långt ifrån högskolan, se'n flyttade den ner på Sveavägen. Vilken bokhandel!

Men för att återgå till niandet — det kan bli löjligt när man inte vet hur man ska tilltala varandra. Jag blev sjuk en sommar när jag var i Stockholms skärgård och fick hämtas med helikopter. Det var naturligtvis veckans samtalsämne på den lilla ön så när jag kom tillbaka var alla nyfikna på vad som hänt. En dag när jag tog en stilla promenad mötte vi en av ö-borna som efter mycket hummande sa': "Det ses lite blekt ut."

En utmärkelse

Vilken överraskning — tack Renée!

Jag har valt att vidarebefodra utmärkelsen till:

Camilla

Giesela

Gunn & John Arne

Rutan

Smulan

Maureen

Nan

Bloggare emellan

L' Empire des Lumieeres, målning av Rene Magritte

Det har gått flera da'r se'n Eva skrev om vänliga människor och jag har gått och tänkt på vad hon och många andra har skrivit om medmänniskor i allmänhet och medbloggare i synnerhet.
Jag tycker att världen är full av trevliga, roliga och omtänksamma människor — hela världen inte bara bloggvärlden. Fast i bloggosfären blir det så koncentrerat — kanske för att vi inte känner varandra så slås vi av häpnad över hur trevliga och hjälpsamma bloggaren i datorn bredvid är. Delvis tror jag att det beror på att vi väljer ut bloggar som vi gillar, där vi känner att vi har något gemensamt med skribenten. Det finns bloggar som jag läser ibland men aldrig kommenterar därför att jag tycker att det är helt åt skogen det som sägs där.
Jag har också sett hur elaka kommentarer fått bloggare att lägga av eller stänga sin blog för allmänheten.

En annan medbloggare, Rutan, skrev för lite' se'n om det här med att kika in i andra människors vardag. Hon talar om att kika in genom upplysta fönster när man är ute och går på kvällen — det är något som nog fascinerar många av oss. I "The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society" av Mary Ann Shaffer skriver Juliet i ett brev om en tågresa efter kriget: "...no, black-out curtains. All the windows we passed were lighted, and I could snoop once more."
Jag minns när Stockholm hade dubbeldeckare, då kunde man sitta på övre våningen och kika in hos okända Stockholmare.
Det ser så hemtrevligt ut, ibland när jag åker bil på kvällen kan jag fundera över om det alltid är så mysigt i alla hus och lägenheter som det ser ut. Vet inte om det bara är jag som ofta begår misstaget att förutsätta att andra människor har det lika bra och trevligt som jag har det. Naturligtvis vet jag rent teoretiskt att det inte är så, men förmodligen avskärmar jag mig från elände och missär helt automatiskt.

Önskar er alla en skön och stressfri adventstid!

Översättningens svåra konst

Mrs. Teachwell and her Pupils.
"Harrison's New Nursery Picture Book" författare okänd.

Roade mig med att låta översätta en av mina inlägg (pro captu lectoris) till engelska — roa är verkligen det rätta ordet, det är nästan lika roligt som de klassiska grodorna från skolans värld. Jag kan förstå att datorn inte kan veta vilket ord som är det rätta när jag använder ett svensk ord med flera betydelser.
Den långa smärta flickan blir "The long pain girl". Ord som inte finns i ordlistan översätts helt sonika inte — men ibland har jag svårt att förstå varför vanliga ord inte översätts eller varför datorn väljer att använda versaler när inte jag har gjort det.

Men inte bara datorer har problem med att översätta — jag kom att tänka på en klasskamrat som hade en brevvän i ett avlägset land. Brevvännen hade skickat ett foto på sig själv och Pia ville naturligtvis återgälda detta men hade ingen bild av sig själv. Så hon slog i sitt lexikon och skrev se'n: "I don't have a short of myself". Pia var nog inte särskilt intresserad av språk, på en tysklektion i sexan bad vår lärare henne att berätta vad hon odlade i sin trädgård. Kartoffeln svarade hon, men sen blev det tvärstopp. Erik lutade sig mot henne och viskade något och Pia sa' glatt: "und Wurst".

I have enough money to last me the rest of my life, unless I buy something.
00000000000000000000Jackie Mason, b. 1934

The Money Counter, målning av Pompeo Massani, 1850-1920

Svängde iväg till konsum och visade upp mitt kvitto. Det verkar som det är vågen det är fel på eftersom kvittot påstod att en gurka vägde i det närmaste 1 kg och ett päron 8 hg — priserna stämde om varorna verkligen hade vägt så mycket. Skönt att det hände i en affär där alla vet vem jag är — ingen tvivlade på mitt ord och jag fick drygt 50 kronor tillbaka.
Jag kommer nog att kika lite noggrannare på kvittot framöver.

Dyrort?

Tittar på mitt kvitto när jag kommer hem från Konsum. En gurka för 30 kronor, ett päron för 25 kronor och ett blomkålshuvud kostade 41 kronor. Det senare vägde 6 hg och kostade 17 kronor kilot! Till och med jag med mina skrala mattekunskaper förstod att det var något galet. Ringde till affären och de skulle kika på den aktuella kassan - själv ska jag ta' med kvittot nästa gång jag handlar. Det får mig naturligtvis att undra hur länge det fungerat så här. Jag tittar inte alltid på kvittot och jag ser att många inte ens ta'r med sig kvittot. Inte en enda av felräkningarna var till min fördel......
Ska bli spännande att se vad som händer härnäst.

Husliga decibel

Gårdagens kök var kanske inte tystare än dagen — men frågan är om det inte är trevligare när det slamras med mortlar och kjortlar än dagens elektroniska pipanden.
Kunde inte annat än skratta åt vårt högljudda kök i morse, just som jag satte på mikrovågsugnen ringde telefonen. Ett kort samtal, med ena handen för det lurlösa örat hörde jag att en bok jag beställt på bibban har kommit. Innan jag hade lagt på började min pump pipa — dags att byta påse — samtidigt skriker ugnen att brödet är färdig och bakmaskinen pockar på uppmärksamhet. Bakmaskinen får vänta medan jag byter påse. Nu står min älskling vid mina fötter och ber mig fixa bättre väder — jag försöker förklara att det är en av de få saker jag inte klarar av samtidigt som jag ser till bakmaskinen och pumpen tjuter. Jag har glömt att öppna en klämma så jag får meddelande om övertryck — fast på tyska eftersom pumpen efter den årliga översynen blev tysktalande. Nyttigt att träna tyska kan man tycka, även om pumpens ordförråd inte är det mest användbara i en vardaglig konversation.

En räddare i nöden

I flera da'r har jag försökt att få in en översättnings-manick i mina bloggar. Om det var datorn eller Blogger som strulade vet jag inte — men det var lögn att få det att funka. Så hittade jag en ny läsvärd blog och upptäckte att det fanns en dylik tingest där. Så jag anropade Christina som genaste ryckte in med både råd och dåd. Jag kunde trots hennes anvis-ningar nämligen inte få in manicken — men det kunde Christina. Och i dag på morgonen när jag gjorde exakt samma klickningar som i går då plötsligt halkar allt på plats utan de minsta protester. Jag har för länge se'n gett katten i att förstå datorns själsliv — bara den gör vad den ska är jag nöjd. Nu är jag mycket nöjd!
Nöjsamt är det också att läsa översättningarna — de så kallade översättningarna — ibland är de näst intill omöjliga att förstå.
Kika in hos Christina i Stribergs stationshus!