I Fritz von Dardels dagbok från 1877 finns den här teckningen från en picknick på icke angiven plats.
Så här på Piqueniquens dag kan jag inte motstå frestelsen att skriva ännu ett inlägg om att picknicka. Mest för jag har hittat ännu en skådedikt som jag inte kan motstå.
Picknicken
Så hett skiner solen på gatorna ner, Och ice cream’en ger ingen svalka mer.
Då svettas fru mor, lossar underkjolsbandet
Och suckar: “Hå hå! Den som vore på landet!”
En picknick beramas. På den skall man med,
Den saken är afgjord, och far får ej fred,
Förr’n hattar och klädningar, röda och hvita,
Köpts in åt hans qvinnfolk — förstår sig, på krita.
En picknick skall stånda uti Ogdens Grove,
Ty Julisoln “ler” som en rödhettad “stove.”
Det är så poetiskt, förstås, i det gröna,
Att kyssa förstulet de flickor så sköna!
Af saliga aningar rörs nu hvar barm, Och halfkloten bäfva och blicken blir varm
Vid tanken på, hur man skall leka herdinna
I “lundens” — om bara ett får man kan finna.
De sköna sig pynta i tylle så gles,
Att rosor och liljor må lätt kunna ses.
Det hör till kostymen vid picknickspartier:
Ta’n ingenting på er, men “plenty” uti er!
Och mamma hon stoppar i korgarna ner
Kotletter, anjovis och plättar med mer,
Samt hårdkokta ägg i parti, det är gifvet,
Ty de “gifva styrka.” (Hos Braun står det skrifvet.)
Men pappa han makar med högtidlig min
Diverse buteljer allt ner i kantin.
”Ty,”menar han, “visst få vi torka utvärtes,
Men så, ta mej f - n, vi ska torka invärtes!”
Vid femtiden redo till affärd man står
Med knyten och korgar, och usch hvad det går!
”Vi vandra till fots!” ropar godhjertefaren,
Men flickorna föredra vanligtvis ”car’en.”
I gräset man lägrar sig, äter och dricker
Tills svetten han lackar, när middagssoln sticker,
Och pappa han ropar gemytligt: “gutår!”
Då ljusnar allt mankön, som hvar man förstår.
Men flickorna smyga sig bort då och då.
Hvarthän ta de vägen, Guds englarna små?
Så frågar hvar ungkarl. Men flickorna mysa
Och gå för sig sjelfva med ögon, som lysa.
De komma så sedesamt åter till slut. Då klingar ett rop: “sista paret skall ut!”
Vips skalar man af öfver stenar och stockar
Och rödaste smultron ur snön man sig plockar .
Hur dägligt! Man trycker sin utvaldas hand
Och “känner tillbaka en tryckning ibland.”
Man suckar, man brinner, man darrar, man faller —
Hvad gör det? Det syns ej bland trädenas galler!
Så träder man ut ur den grönskande sal
Och gäspar, när en af “kom’ten” håller tal.
Ack, ljufvare saker man sade hvarandra,
När nyss, två ock två, i grön lund man fick vandrat
Det mörknar. I träden hängs lyktorna opp,
Ock dansen begynner vid stråkarnes lopp.
Man valsar ock svettas, så lockarne rakna
Ock kvita styfkjortlarne ynkligen slakna.
”Har slagsmålet börjat än?” — “Nej, inte ännu?”
Så spörja hvarandra irländare tu. “By God, I will fight you!" — Straxt dåna knytnäfvar
Mot rusiga pannor, så jorden den bäfvar.
Vid svordomar, hvisslingar, jämmer och skrän
Man smyger sig bort bland de susande trän .
Med skrynkliga kjortlar ock löshåret rifvet,
Man tackar sin Gud man kom undan med lifvet.
Man kryper till kojs, ock när väl man sig lagt,
Gå snöhvita englar kring oskulden vakt.
Man snarkar ock ler mot de lyckliga tider,
Då nästa gång picknick skall hållas omsider!
Magnus Elmblad
Det finns inte mycket skrivit om Magnus Elmblad, annat än att han under några år tycks ha bott i Amerika, vilket också märks av ordvalet i versen.
Om picknickens etymologin och historia har jag som sagt skrivit tidigare — om än kortfattat, så det vill jag bespara er i dag. Men mycket är fortfarande osagt, så jag kan inte lova att jag inte återkommer i ämnet.
Underbar dikt!
SvaraRaderaJohanna