Så har ännu en kall vecka ilat förbi, med ilfart färdas också våren — nyss var allt brunt, risigt och kallt. Kallt är det fortfarande men grönskan har tagit över det bruna och nu gäller det att hänga med så att man varken missar knoppar eller utblommade växter.
Men vantarna har jag inte stuvat undan för vintern — inte än. För jag är definitivt inte som Karl XII, om vilken det sägs:
”aldrig var muff eller want på sina händer, ehuru brännande kölden war.”
Nån gånger, mitt i vintern, upptäckte jag att mina gröna vantar inte fanns där de borde vara. Men häromdagen ligger en vante mitt på gräsmattan, men bara en…
Jag misstänker starkt att det är min vän räven som varit framme. Det händer ju att jag lägger ifrån mig vantar, mössor & annat småplock på bordet på kökstrappen, medan jag bär in matkassarna — förmodligen var det mer än han kunde motstå.
Nu är bara den stora frågan om den andra vanten kommer att dyka upp.
Att binda, eller sticka, nya vantar är inte längre ett alternativ, även om Karl Eskilson Dahlman, i en av sina böcker om lanthushåll skrev: ”Den som kan sticka 3 par strumpor i wickan, hinner ock altid med 5 eller 6 par wantar.”
Jag hade ingen aning om att Lagercrantz skrev den här sortens dikter. Underbart!
SvaraRaderaGulligt med en räv som hälsar på, men inte så gulligt om han snor dina grejer!
Hoppas du hittar den andra snart! Inte så kul att behöva göra nya.
Åh finvantarna! Hoppas den andra kommer tillrätta! Jag brukade tillåta mig tre par vantar per vinter när jag bodde i innerstaden och sällan åkte kommunalt. När man går dit man ska tappar man inte bort lika många vantar som när man åker buss och tunnelbana. Nu har jag höjt min vanttilldelning till fem par. Sen får jag klara mig utan vantar. Hittills har jag klarat det, även om det kan bli lite omaka par mot slutet av säsongen.
SvaraRadera