Vad som egentligen fick mig att plocka ned Sigfrid Siwertz novellsamling ”De gamla” från bokhyllan, vet jag inte. Det är lite av en gåta eftersom jag vet att jag, för många år sedan, lämnade honom mitt i Selambs, och sedan dess har jag inte längtat efter att ta upp kontakten.
Nu när jag läser den första novellen blir jag glatt överraskad av hur mycket jag uppskattar både innehåll och språket.
”Han gjorde en förmiddagsrond för att se till att allt var i berömvärd ordning. Låg det ett papper och skräpade på trottoaren, så tog han sin stadiga mispelkäpp och makade ned det i rännstenen.”
Kommen så långt blir jag tvungen att slå upp ”mispel”.
Själv har jag en lång och hög häggmispelhäck, men har för mig att det är något helt annat — och det visar sig att vad jag hade för mig stämmer.
Visserligen ser jag häcken från min skrivplats, men beslutar mig ändå för att besöka den på plats. Även om blommorna är vita, står det ett rosa skimmer kring häcken, nu när jag tittar närmare på bladen inser jag varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar