Om läsning och vänner

“There is no surer foundation for a beautiful 

friendship than a mutual taste in literature.”
                                 P.G. Wodehouse

Nej käre Pelham Grenville (eller Plum, som du föredrog att bli kallad), jag håller inte med dig ― vore den litterära smaken avgörande i val av vänner, så skulle många av mina närmaste vänner trilla bort. Precis som det finns de vars boksmak sammanfaller med min, och som jag uppskattar att diskutera böcker med — men det är allt, när vi tröttnat på bokpratet så skulle vi inte ha mycket mer att säga varandra.

Jag som kan stå ut med (till en viss gräns) sliskiga och svamliga böcker bara språket är gott och jag lär mig något jag inte visste tidigare. På sistone har min läslust inte frodats, jag har bläddrat lite förstrött i en mängd böcker, för att se om de innehåller några godbitar. Hittar jag inget i första kapitlet så klickar jag mig vidare, men i George Manville (nästan lika illa som Pelham) Fenns "The New Mistress", från 1891, hittar jag alldeles i början av boken: "Hazel Thorne kissed the stiff stately-looking lady in the stiffest of widow’s weeds", visst förstod jag vad som avsågs — och att ett ord har mer än en betydelse är ju inte ovanligt — men varifrån kom denna ovanliga innebörd av weeds?
Så här förklarar Online Etymology Dictionary saken:

Weeds and Stones, Shoreham-by-Sea, West Sussex, 1958 

 Anthony R. Cooke

weeds (n.)

"garments" (now surviving, if at all, in widow's weeds), plural of archaic weed, from Old English wæd, wæde "robe, dress, apparel, garment, clothing," from Proto-Germanic *wedo (source also of Old Saxon wadi, Old Frisian wede "garment," Old Norse vað "cloth, texture," Old High German wat "garment"), probably from PIE *wedh-, extended form of root *au- (3) "to weave." Archaic since early 19c.