Vådan, eller turen, av att ha ett stort kök

Den här bilden har jag sett hos många bloggare, där den alltid tycks representera det goda livet i ett hemtrevligt kök. Varenda gång jag ser den, går mina tankar till Birgit, en dam som raskt närmar sig de nittio — vi lärde känna varandra på en av mina promenader, när hon bjöd in mig.

Hon är jätterar, vi har väldigt trevligt tillsammans trots att vi egentligen inte har några gemensamma intressen. I hennes kök finns inte en pinal framme, som inte ska vara framme — inte så mycket som en odiskad tesked ligger och skräpar. I mitt kök blir jag tvungen att flytta på bokstaplar och diverse högar med "viktiga papper", om det skulle råka komma en gäst, som behöver en sittplats och en tom yta att ställa temuggen på. Och så lär det förbli, för så länge det går att vara ute kommer husets inre att gro igen.

 För ute är jag, i min trädgård som är i ungefär samma skick som huset.

Där jag går bakom gräsklipparen tänker jag att Karin säkert är tacksam för att hon inte är granne med mina maskrosodlingar — visserligen blåser jag inte på mina maskrosbollar, det klarar vinden på egen hand (lunga?). Jag känner inte heller något behov av att blåsa på dem — känner mig ändå full av majnd*. 

Skulle någon till äventyrs besiktiga mina mossmattor, är risken stor att de skulle misstänka mig för att vara något beskänkt, ity jag kör slalom mellan vackra öar av allehanda blomster. Inte några av dem är sällsynta, det är bara skönheten som styr.

_ _ _

Upptäckte detta opublicerade och ofärdiga inlägg, när jag letade efter något helt annat i min dator — bortsett från att maskrosorna är utblommade, så är innehållet skrämmande aktuellt. *Fast vad den fördubblade stavningkontrollen menade med majnd, är mer än jag förstår, jag kan inte gärna ha känt mig full av majvind i juni — och jag kan inte heller erinra mig att jag någonsin känt mig full av majvind!

När jag nyss skyndade igenom köket, tänkte jag att det är, om inte ett välstädat, så ett levande rum. Strykbrädet mitt på golvet är belamrat med tygprover, och böcker. Bandvävstolen, som står bredvid väntar på att få bandet nedvävt, så jag kan börja på ett nytt — problemet är att jag tycker det är så förtvivlat trist att väva band.

Brickor med torkade päron finns överallt där det får rum en bricka, och de ännu otorkade päronen finns även de lite varstans. (Och ännu fler päron finns kvar på trädet).

Müslin som väntar på att få ännu mer godis nedrört i sig, är utbredd på brickor och plåtar.

Och jag är fortfarande hellre ute än inne.

Köksbordet har ovanligt många tomma ytor kvar.