lördag 3 september 2016

Grattis Prudence!

Prudence Crandall 
3 september 1803 – 28 januari 1890

Prudence växte upp i en kväkarfamilj, och gick också i en skola som drevs av Vännernas samfund. När hon var 17 år flyttade hennes familj från Rhode Island, där hon var född till Canterbury, Connecticut. 30 år gammal tog hon plats som lärare i Plainfield, Connecticut, och knappt ett år senare öppnade hon tillsammans med sin syster Almira "Canterbury Female Boarding School". Hon stöttades av stadens grädda, och fick genast elever från många av stadens bästa familjer. 
Hösten 1832 ansökte en ung svart kvinna om att bli antagen som elev, för att kunna utbilda sig till lärare. Trots att Prudence insåg att det förmodligen skulle leda till problem, antogs den unga kvinnan, Sarah Harris. 
Det blev ramaskrin från de andra elevernas föräldrar, och de hotade med att ta sina flickor ur skolan, om Sarah tilläts att börja där. Prudence motdrag blev att avisera att hon avsåg att starta en skola för enbart svarta flickor. Så första april 1833 öppnades "Miss Crandall's School for Young Ladies and Little Misses of Color" med ett tjugotal elever — de flesta från Boston, Providence, New York och Philadelphia.
Staden var i uppror och lyckades driva igenom en lag, "the Black Law", som sade att det var illegalt för svarta elever icke bosatta i Connecticut att gå i statens skolor utan särskilt tillstånd. För att ytterligare visa att staden menade allvar, bojkottades eleverna av alla affärsmännen, inga svarta elever tilläts handla någonstans, de tilläts inte åka med några skjutsar och läkarna vägrade att behandla dem. Skolans brunn förorenades med döda djur och avföring, och de tilläts inte hämta vatten någon annanstans.
I juli häktades Prudence för att ha brutit mot den nya lagen och tre rättegångar följde. Debatten, både folkets och lagens, böljade fram och åter allt under det att Prudence stod på sig och fortsatte att undervisa i sin skola. Det som slutligen fick henne att ge upp, var när invånarna i Canterbury, i september, gav sig på skolan med järnrör, innan man slutligen satte eld på huset (låter det bekant?).

6 kommentarer:

  1. Ja, vad kan man annat säga) Vilken kvinna!
    Sen kan man också säga att det är synd om människor som bär sig åt som de som gjorde det de gjorde. Dessvärre.
    Ack ja. Det låter alltför bekant.
    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Ja, jag är full av beundrar för alla som orkar, och vågar, stå på sig. Men det är bittert att de måste ge upp, när det till slut är förenat med livsfara att fortsätta kampen.
      Bittert också, att somliga aldrig tycks lära sig - och att hatet förs vidare från generation till generation.
      Margaretha

      Radera
  2. Nog stämmer det att människan är det värsta rovdjuret av alla och inte minst mot sin egen art.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Det är plågsamt att läsa om hur folk beter sig - och att somliga aldrig kommer på bättre tankar.
      Någonstans, för länge sedan, har jag läst att råttor och myror är de enda som, förutom människan, attackerar sin egen art.
      Margaretha

      Radera