söndag 14 mars 2010

5

Del fem av sju.


Jag har i hela mitt liv varit en barfotalasse, skor och tofflor har alltid åkt av fortare än kvickt och mina föräldrar lärde sig snart att det var lönlöst att försöka att sko mig.
Under hela min skoltid gick jag barfota från mitten av maj och långt in i september — även i Stockholm.
Jag kunde gå barfota på en stubbåker och har fått höra att jag skulle nog kunna vandra på glödande kol — fast det har jag aldrig fattat vitsen med.
I London blev jag nekad att komma in på British Museum därför att jag inte hade skor — men räddades av en vänlig dam som råkade ha ett par extra sandaler i sin väska. De var tre nummer för stora, så jag fick hasa runt i museets salar.

5 kommentarer:

  1. Kan det månne ha med graniten att göra? Barfota har mitt liv varit också,i långliga tider. Nu har jag skott mig litet mera, eftersom jag egentligen inte får vara barfota i bageriet. Jobbigt men man lär sig:).
    Rena akupunkturen. De tjocka sulor man får klarar det mesta även fast folk kastar glas litet här och där runtomkring sig.

    SvaraRadera
  2. Tur att det finns fler stollar än jag.
    Enda skillnaden: Jag använder aldrig strumpor, äger inga.
    mvh R

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Ja, det är nog graniten - det har jag inte tänkt på tidigare!
    Jo, även jag kränger ibland på mig pinoredskapen när så krävs. Det kan vara problematiskt eftersom fötterna brer ut sig när de får vara i ständig frihet.

    Renée,
    Vi har så kalla golv i vårt gamla hus att jag nyttjar raggsockor på vintern. Och jag äger knästrumpor - men minns inte när jag använde dem senast.

    Margaretha

    SvaraRadera
  4. En stolle till! Jag slutade gå barfota i Stockholm när jag plötsligt såg hur äckligt det var på golvet i tunnelbanan...

    SvaraRadera
  5. Mira,
    Det var kanske lite senare än när jag gick barfota i sta'n. Det var förhållandevis rent på gatorna och tunnelbana åkte jag nästan aldrig.
    Margaretha

    SvaraRadera