0Från Winnipeg till Omaha är det över 100 mil, jag lämnade Winnipeg tidigt på morgonen och var inte framme i Omaha för än efter midnatt. Även om bussarna är rätt bekväma så är det påfrestande att tillbringa så lång tid på en buss och jag var tacksam för att jag inte hade någon medpassagerare bredvid mig utan kunde bre' ut mig. Men när vi kom till Sioux Falls insåg jag att jag fick plocka ihop mina pinaler eftersom kön till bussen var lång. Jag hoppades att det skulle bli en inte alltför talträngd liten tant som jag skulle få dela säte med. Men när jag fick syn på en spenslig man i 30-års åldern så bara visste jag att han skulle komma att sitta bredvid mig. Jag gillade inte hans utseende så jag lindade in mig i kappan och låtsades sova. Tyvärr var mina aningar korrekta, han frågade om platsen var ledig och jag nickade och fortsatte att se sovande ut. Den här gossen brydde sig inte ett smack om att jag ville sova utan inledde genast en konversation och bjöd på godis. Jag tog en bit och försökte svara så enstavigt som bara var möjligt. Det bet inte på honom! Han skulle pilla på mina örhängen och frågade varför jag hade hatten på (60-tals keps) — kunde jag inte ta' av mig hatten! Nej det kunde jag inte och då frågade han varför jag var så sarkastisk.
Nu var jag utless på honom och sa' att jag var trött och ville sova, så jag blundade och lutade mig mot fönstret. Efter fem minuter känner jag en hand på mitt knä. Jag bad honom hövligt att ta' bort handen, och det gjorde han — i hela fem minuter. Så höll det på några gånger, och varje gång fortsatte handen högre upp, ända tills jag med mycket hög röst sa' att om du inte ta'r bort din hand från mitt ben så kommer jag att säga till busschauffören. Passagerarna runt omkring vände på huvudet och alla tittade på oss — och han blev sur. Men bara en liten stund, se'n kom handen tillbaka och jag upprepade mitt hot. Den här gången tog det, han vände ryggen mot mig och började tala med passagerarna på andra sidan gången — men först sa' han "och jag som bjöd dig på godis!" Han visade sina nya vänner bilder av hästar och berättade att han var jockey. Men jag fick vara i fred.
Det visade sig att vi kom en halvtimme för tidigt till Omaha och naturligtvis hade mina kusiner inte kommit än. Alla medpassagerare försvann snabbt från busstationen — alla utom jockeyn. Där stod jag med mitt pick och pack i det ljusaste hörnet jag kunde uppbringa och upplevde en av de längsta halvtimmarna i mitt liv.
Jag följer med spänning din resa! Eftersom du är hemma igen, så förstår jag att det slutade bra.
SvaraRaderaVem är Celia Thaxter? Jag hade aldrig hört talas om Childe Hassam förut, nu ska jag läsa mer om honom och se om jag hittar fler av hans målningar.
Är bilden med skissblocket och garnet från ön?
Har aldrig hört talas om LeFanu förut heller.
kram från Mette
Usch, precis en sån bussresa upplevde jag i 20-årsåldern när jag åkte buss från Sthlm till Luxenburg, för att där fortsätta med billighetsflyg till Karibien.
SvaraRaderaEn karl satt och tafsade under filtarna precis hela resan så jag gick av någonstans i Tyskland och fortsatte med tåg till Luxenburg.
Jag var så blyg i 20-årsåldern, idag hade jag strypt karln eller genast klagat hos chauffören.
Mette,
SvaraRaderaJa, bilden är tagen på balkongen på ön.
Jag kan tala hur länge som helst om Celia och Appeldorn - det enklaste är om du googlar. Förresten finns det en länk i Hassam artikeln, under en bild, som du kanske redan upptäckt. Isle of Shoales är en ögrupp utanför Maines kust. Den ön Celia bodde på är inte öppen för allmänheten men jag blev bjuden dit en gång och har sett hennes trädgård, den som Hassam har målat. Så för mig hör både Celia och Hassam ihop med Appeldorn och är förknippat med ljusa minnen från mitt besök där.
Att du inte hört talas om LeFanu är inge förlust, boken Green Tea är värsta sortens skräckroman. I och för sig intressant därför att den är en av de första i genren.
Christina,
Karibien låter trevligt! Men tafsandet mindre trevligt. Tyvärr är det nog sån't som de flesta tjejer mött nå'n gång i livet. Jag var nog inte heller så stöddig i den åldern, men jag är glad att jag sa' ifrån. Nu kan ju inte så mycket hända på en fullsatt buss - men den halvtimmen på busstationen när det bara var han och jag och en städare i väntrummet - då var jag skraj.
Margaretha
Jag har kommit efter här eftersom hela familjen haft flunsan, så jag hoppar mellan dina bloggar och städningen. Bloggarna är förståss roligare men städningen nödvändig eftersom jag inte hittar mina nycklar!
SvaraRaderaDu har så fin färggrann tekanna och mugg långt ned på höger sida - är det dina?
Annkatrin