Emily Dickinson

There's a certain Slant of light,
Winter Afternoons—
That oppresses,
like the Heft
Of Cathedral Tunes—
0000000 Emily Dickinson (1830 - 1886)
0000000000 No. 258


Det är Emily Dickinsons födelsedag i dag.

Einar "Texas" Ljungberg

Christinas inlägg om personligheter hon mött inspirerade mig till att leta fram den här bilden på min mamma i samspråk med Einar "Texas" Ljungberg. Den togs 1 maj 1964.
Texas var en av dessa kunniga engagerade och engagerande människor som är en förmån att känt. Han var den siste svensk som satt i fängelse för majestätsbrott. I ett fördrag sa' han:
Han kan gärna sitta där och lalla för sig själv sitt gåtfulla valspråk: Med folket för fosterlandet.
För dessa ord fick han plikta med nästan ett år i fängelse.
Det verkar som han är bortglömd idag — på nätet finns en del att hämta (lustigt nog är Wikipedias engelska artikel längre än den svenska) men NE känns inte vid honom.

Julkort

Penning A Letter, painting by George Goodwin Kilburne (1839-1924)

Inte ser jag så här romantisk ut när jag knåpar ihop mina julkort. I vårt gamla hus skulle jag nog få frostskador om jag var så lätt klädd. Så ni får tänka er mig iklädd betydligt varmare och modernare kläder — och med ett stökigare arbetsbord! I tonåren satt jag och pillade med varje kort i bortåt en halvtimme — nu är jag mer rationell. Först kommer bild och text på plats på alla kort, så adresserna innan jag bigar, slår hål, skriver under och frankerar. Namnunderskriften ser lätt neurotisk ut när jag närmar mig det femtionde kortet. Nu är alla "övriga världen" färdiga, de europeiska och inhemska ta'r jag när jag pustat ut. Missförstå mig inte, jag tycker det är jätteroligt — julkorten är en av de få julförberedelser jag inte vill avstå från. Det ger utrymme för tankar, särskilt när jag frankerar dem kan jag sända varje vän en speciell tanke. En del har jag känt i hela mitt liv och minnena passerar revy — andra är relativt nya och ofta går då tankarna till hur vi lärt känna varandra, vilket ibland är märkliga historier.
I går slog det mig att jag förbereder julkorten på samma sätt som en väv. Det roliga är att göra vävnotan, att lösa tekniska problem och provväva. När jag ser att det fungerar då har jag mentalt börjat med nästa projekt. Nu är jag i full fart med att tänka ut nästa års julkort — och har i stora drag klart för mig hur de ska se ut.

Försök till svar

The Sleeping Spinner, målning av Gustave Courbet (1819-1877)

0000

In spite of illness, in spite even of the 
archenemy sorrow, one can remain alive 
long past the usual date of 
disintegration if one is unafraid of 
change, insatiable in intellectual 
curiosity, interested in big things, 

and happy in small ways.

00000000000000000000 Edith Wharton

0

Det är inte helt enkelt att bemöta kommentarer och mejl med önskemål och förslag — men jag ska försöka.
Det är lätt att glömma att en blogg trots allt är en offentlig mötesplats eftersom den kan förefalla personlig. För de av er som känner mig och vet hur jag har det kan det tyckas som ett perfekt ställe för det personliga samtalet. Men då utesluter vi alla som inte vet vad vi talar om. Även om min sjukdom inte på något sätt är en hemlighet så har jag inte gått närmare in på den här eftersom det tarvar förklaringar — och jag har inget behov av att vika ut mig offentligt. Så här följer bara en komprimerad förklaring för mina nya vänner — om ni inte redan slutat att läsa. Min åkomma är mycket ovanlig och har inget namn utan kallas internt Törnrosa syndromet. Symptomen är många, ett av dem är extrem trötthet.
Så för att nu återgå till alla frågor och uppmaningar så blir nog standarsvaret att jag gärna umgås på tumanhand, per brev, telefon eller mejl med dem som så önskar men att låta bloggen bli ett sjukforum kan jag inte tänka mig. Vi är alla så oändligt olika — i synnerhet när det kommer till hur vi hanterar våra krämpor — att det känns omotiverat att dela ut råd till höger och vänster här. Det finns få saker som retar mig så mycket som när folk tror att de vet hur jag känner bara därför att de utgår ifrån att vi alla reagerar på samma sätt i en given situation. Att trösta någon därför att deras situation upplevs som skrämmande är lika fel som att förringa någons reaktion inför sin sjukdom därför att den måhända förefaller bagatellartad. Så glöm det där med att behandla andra som du själv vill bli behandlad — bemötte jag en del av mina medmänniskor som jag vill bli bemött skulle de aldrig vilja se åt mig igen. Min katt vill bli kliad på magen — men det vill definitivt inte jag bli!
Det är alltså därför som jag inte strör generella råd omkring mig.

Dagens fynd

Den som vill läsa om dagens fynd hos Gutenberg kan göra det här.

Ett liv i ultrarapid

Vi fortsätter att ta' det lugnt, älsklingen och jag. Eftersom jag handlade mat i torsdags klarar vi en längre tids belägring. Mina dagliga utflykter sträcker sig inte längre än till brevlådan — vilket är nog så långt ibland.
På dagens tur nedför backen efter tidningen såg jag att den stackars amerikanska alen var helt nedtyngd av snö. Fast jag förstörde det vackra snötäcket så pulsade jag dit och befriade den. När jag ändå var i farten gjorde jag detsamma både med taxusen och rosentryn. I synnerhet den senare som är till åren, knäcks lätt av den tunga snön.
Se'n återgick jag till min lördag med Gutenberg, som jag berättat om tidigare här och här. Hoppas orka återkomma med några av fynden senare i dag.

Egentligen borde jag vara huslig istället för att frossa i gamla böcker, brödet börjar ta' slut och tvätthögen växer. Men det får vänta tills i morgon. I går gjorde jag lemon butter och använde råsocker i stället för raffinerat socker — det gav slutprodukten en vacker honungsfärg i stället för den vanliga citrongula.

Om ett korrumperat Indonesien

Det här brevet kom från min väninna Ann-Britt igår.

Jag har nyligen besökt Borneo som de flesta av er vet och bland annat intervjuade jag Tony Wong som sitter i fängelse i Ketapang, Kalimantan, den del av Borneo som tillhör Indonesien. Jag infogar en karta över Borneo här nere så ni kan få en överblick över hur det ser ut. Ketapang ligger strax söder om de två öarna vid Kalimantans västkust vid tippen som sticker ut. TW har jobbat med timmer en längre tid och har själv ett skogsbolag men efter att han blev alltmer upprörd över den illagala handel som pågick rapporterade han vad han sett till polisen. Han rapporterade att bolaget ALAS KUSUMA illegalt avverkat inne på en av TWs egna sessioner plus att de avverkat inne i det skyddade skogsreservatet Mount Lawang. Men som vi vet så är Indonesien väldigt korrumperat och därför hände inget med TWs anmälan. Men TW gav sig inte utan lyckades få reportrar från indonesiska METRO TV att komma till Kalimantan och göra en dokumentär om den illegala handeln. Och det var en omfattande verksamhet det handlade om, med enorma mängder virke som transporterades via skepp från Kalimantan och vidare till Sarawak (den malajsiska delen av Borneo), vilket är en skandal i sig, då Indonesien har exportförbud på timmer. Efter att METRO TV visat sin dokumentär blev handeln offentlig och den nationella polisen från Jakarta kom över och undersökte saken, och konstaterade att Tony Wong hade rätt. Vilket så klart både generade och upprörde många som gjort sig en hacka på handeln. För varje båt med timmer som lämnade hamnen i Ketapang behövdes ett tillstånd, som gavs av den lokala polisen. Och som kostade pengar. Och det var flera tillstånd som behövdes på resans gång.

ALAS KUSUMA har aldrig blivit åtalade, det är ju sällan de stora grabbarna blir det, utan istället blev ett antal mindre gubbar åtalade och satta i fängelse. Plus Tony Wong! Han blev åtalad för illegal logging, ett åtal man senare släppte i brist på bevis men istället åtalade man honom för korruption! Han blev släppt i brist på bevis efter ett år, men efter tre timmar i frihet blev han haffad igen! Åtalad för sitt första åtal om illegal logging. Ack, ja. Och nu har TW fått tilldömt sig ett fyraårigt straff för detta åtal. Snacka om saker som händer bakom scenen.


Jag besökte alltså Tony Wong i fängelset i Ketapang nu i oktober och jag fick till ett foto av honom och mig tillsammans. Hur är det möjligt kanske ni frågar? Men det här är Indonesien, så det är korruption och mutor som gäller. Så behöver ni inte fråga mer...

TW för en ojämn kamp mot det korrumperade systemet och mot ALAS KUSUMA men han tänker inte ge upp. När jag träffade honom sa han att han vägrar att hålla tyst om det han vet, han vill fortsätta kampen mot den illegala handeln. Han vill att regnskogen ska bevaras och att det ska finnas ett Kalimantan för framtida generationer. Och därför skriver jag till er, för att be om lite stöd. Och det behöver inte vara särskilt krävande, jag vet att folk idag har mycket omkring sig. Men vad ni enkelt kan göra är att besöka Tony Wongs blogg http://paktw.multiply.com så att den får registrerat fler besökare. Mycket av informationen är så klart på indonesiska men där finns också text på engelska, om ni bara skrollar ner en bit på första sidan, och flera videos har engelsk text inlagd. Myndigheterna följer vad som händer på TWs blogg och om de ser att aktiviteterna på bloggen ökar förstår de att information om hans fall sprids, och att han inte glöms bort. Ännu bättre vore också om ni skriver in något i hans gästbok, som ni hittar om ni skrollar längst ner på första sidan, på fliken Home på bloggen. Ni måste registrera er på multiply först, men det går snabbt och enkelt, ni behöver inte göra någon profil om ni inte har lust, utan endast skaffa ett namn. Och ni behöver inte skriva några romaner i gästboken, det kan räcka med ett ”Well done!”, ”Keep your spirit up” eller något annat kort och uppmuntrande. Det är guld värt för en person som sitter i fängelse att veta att folk ”därute” vet att man finns. Det är den vetskapen som gör att man kan känna en mening i det man gör. Och det är den länken som bär i tunga stunder.

Har ni sedan lust att följa vad som händer med Tony Wong och den illegala handeln kring hans fall kan ni lista er på mitt nyhetsbrev IL BORNEO via www.sternfeldt.se/newsletter Jag kommer att följa vad som händer (har just beställt ett indonesiskt lexikon) och troligt återvänder jag till Kalimantan nästa år igen. Eftersom jag inte räknar med att alla har lust att läsa på engelska så har jag skapat ett nyhetsbrev på svenska också, vilket ni ser när ni går in på sidan.

Om ni har förslag om vad som kan göras när det gäller såväl stöd till TW som att hitta mer information om ALAS KUSUMA och den illegala handeln, så var snäll och hör av er till mig. Kanske känner ni till någon organisation som kan vara intresserad av det här fallet, eller som kan bidra med någon information. Hör även av er om det är något ni själva vill veta, kanske är det indonesisk information på TWs blogg ni inte förstår. Eller något annat.
Och skicka gärna vidare till vänner ni tror kan vara intresserade.
Varma tropiska hälsningar Ann-Britt

Gryningsraid

Iförd min fars snöskottningsanorak, hans pälsmössa och mina nålbundna vantar (ja, inte bara det) beväpnad med spade och skyffel, begav jag mig nedför backen för att attackera snövallen.
Det var den sortens snö som hade varit roligare att bygga en snöfästning av än att flytta på den. Så jag röjde bara precis så mycket att jag kunde komma ut — och inte mer än att jag orkade up för backen se'n.

Jag dansar tövädersdans och rasslar

med kastrullerna, hoppas att det hjälper!

Tack Christina för insatsen — kanske är avståndet mellan oss för stort eller möjligtvis hade du för moderna kastruller — men om du fortsätter att öva kanske vi får en tidig vår.

Nu sitter min älskling och jag vid brasan, båda är vi utmattade efter dagens strapatser. Veterinären tyckte som vanligt att älsklingen är en praktkisse — tack och lov är han frisk. Det finns väl inget sorgligare än ett sjukt djur som bara ligger och ser håglös ut.

Snö

Med risk för att låta tjatig måste jag säga att det är vackert ute — rena julkortet — men jag tycker inte om det! Vi har en "snögubbe" som kommer och plogar vår rätt långa uppfartsväg, men nu är problemet att det nog inte har kommit tillräckligt mycket för att han ska komma. Däremot har snöplogen vräkt upp en rejäl snövall i öppningen på vår infart. I vanliga fall skulle det inte göra så mycket — jag skulle inte åka hemifrån förrän den töat bort eller snögubben varit här. Men just i morgon ska min älskling till veterinären för sin årliga vaccinering och hälsokoll. Stackarn, han gillar det inte får tass-svett och lämnar små söta avtryck på undersökningsbordet.

Hur jag ska få undan snön är mer än jag förstår — den är tung — och jag har inte mycket kraft. Någon som har tumme med vädergudarna och kan fixa ett rejält regnväder i natt?

Vad vill Ni veta?

De Quoi Ecrire, målning av Hermann Fenner Behmer, 1866-1913

Så hette Svenska Journalens frågespalt en gång i tiden. Jag läser i nummer 2 1932:

Fråga: När en man och en kvinna brevväxla, utan att ha sett varandra, vem tillkommer det då, att först säga du uti breven?
0000000000000En tacksam prenumerant

Svar: Om båda parterna ha ungefär samma sociala ställning och äro jämnåriga, brukar det vara den kvinnliga parten förbehållet att föreslå titelbortläggning och det torde väl vara lämpligt, även om parterna känna varandra endast per brev. Dock bör man väl, för att säga du till en person, känna denna bättre än man kan göra enbart genom brevväxling.

Detta får mig att tänka på min tid i Lübeck där jag arbetade i en vävateljé. Vi var tre tjejer mellan 30 och 40 år. Hilde och Helga som redan arbetade där när jag kom, hade inte kommit på tanken att lägga bort titlarna. Jag tyckte det var ohyggligt knöligt och redan första dagen sa' jag avsiktligt fel varje gång jag tilltalade dem — började meningen med hast eller kannst för att snabbt ändra mig innan jag kom till Sie. Det hade avsedd effekt, innan vi gick hem sa Helga att det verkade som jag hade svårt med niandet så varför lägger vi inte bort titlarna? På så sätt blev ju också Helga och Hilde du med varandra. Tänk att det ska vara så svårt!
Helga berättade då att hon och en jämnårig gesäll hade suttit i samma vävstol i tio år utan att lägga bort titlarna innan de prövade på att säga du — men de klarade inte av det utan återgick till att frua och nia varandra.

Hur mår vi idag?

Jag hör till dem som har svårt att acceptera tilltals-ordet ni. De flesta av oss som var med före du-reformen tyckte nog att det var befriande att inte behöva grunna på hur man skulle tilltala sina medmänniskor. Jag har en känsla av att det är mest unga människor som niar — och jag blir lika irriterad varje gång det händer. Att det är ett sätt att visa respekt tycker jag är struntprat — jag kan vara utstuderat ohövlig även om jag säger Ni till någon. Faktum är att det är ännu enklare att vara stroppig och hålla distansen om man niar, fröknar eller ingenjörar folk.

Nu var jag inte så gammal när konventionerna började luckras upp, men jag minns att jag hade kamrater som blev stötta när de blev duade i affärer — och då var vi i yngre tonåren! Jag tyckte bara att det var besvärande. Fru Risberg i Risbergs bokhandel envisades med att kalla mig lilla fröken och jag tyckte alltid att det var lika pinsamt. Minns ni Risbergs bokhandel — först låg den på Drottninggatan inte så långt ifrån högskolan, se'n flyttade den ner på Sveavägen. Vilken bokhandel!

Men för att återgå till niandet — det kan bli löjligt när man inte vet hur man ska tilltala varandra. Jag blev sjuk en sommar när jag var i Stockholms skärgård och fick hämtas med helikopter. Det var naturligtvis veckans samtalsämne på den lilla ön så när jag kom tillbaka var alla nyfikna på vad som hänt. En dag när jag tog en stilla promenad mötte vi en av ö-borna som efter mycket hummande sa': "Det ses lite blekt ut."

En utmärkelse

Vilken överraskning — tack Renée!

Jag har valt att vidarebefodra utmärkelsen till:

Camilla

Giesela

Gunn & John Arne

Rutan

Smulan

Maureen

Nan

Bloggare emellan

L' Empire des Lumieeres, målning av Rene Magritte

Det har gått flera da'r se'n Eva skrev om vänliga människor och jag har gått och tänkt på vad hon och många andra har skrivit om medmänniskor i allmänhet och medbloggare i synnerhet.
Jag tycker att världen är full av trevliga, roliga och omtänksamma människor — hela världen inte bara bloggvärlden. Fast i bloggosfären blir det så koncentrerat — kanske för att vi inte känner varandra så slås vi av häpnad över hur trevliga och hjälpsamma bloggaren i datorn bredvid är. Delvis tror jag att det beror på att vi väljer ut bloggar som vi gillar, där vi känner att vi har något gemensamt med skribenten. Det finns bloggar som jag läser ibland men aldrig kommenterar därför att jag tycker att det är helt åt skogen det som sägs där.
Jag har också sett hur elaka kommentarer fått bloggare att lägga av eller stänga sin blog för allmänheten.

En annan medbloggare, Rutan, skrev för lite' se'n om det här med att kika in i andra människors vardag. Hon talar om att kika in genom upplysta fönster när man är ute och går på kvällen — det är något som nog fascinerar många av oss. I "The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society" av Mary Ann Shaffer skriver Juliet i ett brev om en tågresa efter kriget: "...no, black-out curtains. All the windows we passed were lighted, and I could snoop once more."
Jag minns när Stockholm hade dubbeldeckare, då kunde man sitta på övre våningen och kika in hos okända Stockholmare.
Det ser så hemtrevligt ut, ibland när jag åker bil på kvällen kan jag fundera över om det alltid är så mysigt i alla hus och lägenheter som det ser ut. Vet inte om det bara är jag som ofta begår misstaget att förutsätta att andra människor har det lika bra och trevligt som jag har det. Naturligtvis vet jag rent teoretiskt att det inte är så, men förmodligen avskärmar jag mig från elände och missär helt automatiskt.

Önskar er alla en skön och stressfri adventstid!

Översättningens svåra konst

Mrs. Teachwell and her Pupils.
"Harrison's New Nursery Picture Book" författare okänd.

Roade mig med att låta översätta en av mina inlägg (pro captu lectoris) till engelska — roa är verkligen det rätta ordet, det är nästan lika roligt som de klassiska grodorna från skolans värld. Jag kan förstå att datorn inte kan veta vilket ord som är det rätta när jag använder ett svensk ord med flera betydelser.
Den långa smärta flickan blir "The long pain girl". Ord som inte finns i ordlistan översätts helt sonika inte — men ibland har jag svårt att förstå varför vanliga ord inte översätts eller varför datorn väljer att använda versaler när inte jag har gjort det.

Men inte bara datorer har problem med att översätta — jag kom att tänka på en klasskamrat som hade en brevvän i ett avlägset land. Brevvännen hade skickat ett foto på sig själv och Pia ville naturligtvis återgälda detta men hade ingen bild av sig själv. Så hon slog i sitt lexikon och skrev se'n: "I don't have a short of myself". Pia var nog inte särskilt intresserad av språk, på en tysklektion i sexan bad vår lärare henne att berätta vad hon odlade i sin trädgård. Kartoffeln svarade hon, men sen blev det tvärstopp. Erik lutade sig mot henne och viskade något och Pia sa' glatt: "und Wurst".

I have enough money to last me the rest of my life, unless I buy something.
00000000000000000000Jackie Mason, b. 1934

The Money Counter, målning av Pompeo Massani, 1850-1920

Svängde iväg till konsum och visade upp mitt kvitto. Det verkar som det är vågen det är fel på eftersom kvittot påstod att en gurka vägde i det närmaste 1 kg och ett päron 8 hg — priserna stämde om varorna verkligen hade vägt så mycket. Skönt att det hände i en affär där alla vet vem jag är — ingen tvivlade på mitt ord och jag fick drygt 50 kronor tillbaka.
Jag kommer nog att kika lite noggrannare på kvittot framöver.

Dyrort?

Tittar på mitt kvitto när jag kommer hem från Konsum. En gurka för 30 kronor, ett päron för 25 kronor och ett blomkålshuvud kostade 41 kronor. Det senare vägde 6 hg och kostade 17 kronor kilot! Till och med jag med mina skrala mattekunskaper förstod att det var något galet. Ringde till affären och de skulle kika på den aktuella kassan - själv ska jag ta' med kvittot nästa gång jag handlar. Det får mig naturligtvis att undra hur länge det fungerat så här. Jag tittar inte alltid på kvittot och jag ser att många inte ens ta'r med sig kvittot. Inte en enda av felräkningarna var till min fördel......
Ska bli spännande att se vad som händer härnäst.

Husliga decibel

Gårdagens kök var kanske inte tystare än dagen — men frågan är om det inte är trevligare när det slamras med mortlar och kjortlar än dagens elektroniska pipanden.
Kunde inte annat än skratta åt vårt högljudda kök i morse, just som jag satte på mikrovågsugnen ringde telefonen. Ett kort samtal, med ena handen för det lurlösa örat hörde jag att en bok jag beställt på bibban har kommit. Innan jag hade lagt på började min pump pipa — dags att byta påse — samtidigt skriker ugnen att brödet är färdig och bakmaskinen pockar på uppmärksamhet. Bakmaskinen får vänta medan jag byter påse. Nu står min älskling vid mina fötter och ber mig fixa bättre väder — jag försöker förklara att det är en av de få saker jag inte klarar av samtidigt som jag ser till bakmaskinen och pumpen tjuter. Jag har glömt att öppna en klämma så jag får meddelande om övertryck — fast på tyska eftersom pumpen efter den årliga översynen blev tysktalande. Nyttigt att träna tyska kan man tycka, även om pumpens ordförråd inte är det mest användbara i en vardaglig konversation.

En räddare i nöden

I flera da'r har jag försökt att få in en översättnings-manick i mina bloggar. Om det var datorn eller Blogger som strulade vet jag inte — men det var lögn att få det att funka. Så hittade jag en ny läsvärd blog och upptäckte att det fanns en dylik tingest där. Så jag anropade Christina som genaste ryckte in med både råd och dåd. Jag kunde trots hennes anvis-ningar nämligen inte få in manicken — men det kunde Christina. Och i dag på morgonen när jag gjorde exakt samma klickningar som i går då plötsligt halkar allt på plats utan de minsta protester. Jag har för länge se'n gett katten i att förstå datorns själsliv — bara den gör vad den ska är jag nöjd. Nu är jag mycket nöjd!
Nöjsamt är det också att läsa översättningarna — de så kallade översättningarna — ibland är de näst intill omöjliga att förstå.
Kika in hos Christina i Stribergs stationshus!

Kallt men vackert

Ännu en fantastisk vacker morgon — men kall -9° nu, och det har varit ännu några grader kallare under natten.

Nu återstår bara att se om jag lyckas hålla mig på spåret idag och göra vad jag tänkt. Jag är lika lätt-distraherad som en treåring — eller kanske ännu mer, det krävs inte mycket för att jag ska spåra ur. Försöker intala mig att det är simultankapacitet när jag gör 17 saker samtidigt; men när dagen är slut har jag aldrig 17 utförda saker att visa upp så jag borde ju inse att jag inte klarar av mer än högst två saker samtidigt och inrätta mig efter det. Men min sangviniska natur får mig alltid att tro att den här gången går det nog.

I går lyckade jag i alla fall fylla den stora koppar-kitteln med ved — skönt nu när det är så kallt. Jag var mycket glad över handvärmarna (det röda hjärtat).

Nu är det nog dags att göra te — att förtäras inom-hus! Hur vackert det än är ute så föredrar jag stugvärmen. Men först ska jag rusa ut i garaget och tjudra bilen för första gången den här säsongen (= koppla på motorvärmaren).

E. jag ska försöka att skriva till dig snart — kan inte lova att det blir idag eftersom livet är överfullt just nu. Jag vet vad du tycker om andra språk, men du kan ju alltid titta på bilderna på den andra bloggen.

Stjärnklart

Det är bara 600 meter mellan min bostad och verk-sta'n — en vacker promenad utmed älven, från en kommun till en annan. Eftersom det är kommunerna som sköter gatubelysningen så betyder det att det är en stump — gissningsvis 200 meter som inte är belyst. Visserligen bytte de ut den gamla ..."syföreningsbelysningen" för rätt länge se'n men inte heller den nyare belysningen är alltför ljus — tack och lov. Det betyder att den tredjedel av sträckan som saknar belysning är mycket mörk så här års.
Nu när temperaturen sjunker krävs det tätare turer än vanligt till verksta'n för att kontrollera värmen. I kväll när temperaturen ligger strax under noll och det nästan är stjärnklart är det en vacker promenad — särskilt den mörka biten när man ser både stjärnor och ljus från bostäder spegla sig i älven. På hemvägen ser jag ett svagt ljus som med en hiskelig fart rör sig från öster till väster på låg höjd. Kan inte räkna ut vad det är, det liknar inte de stjärnfall jag sett — men jag är ingen expert på området. Det påminde mig om en promenad på samma väg för många år se'n. Jag såg ett ljus i väster som jag tyckte rörde sig men jag var inte säker så jag stannade för att se bättre och tog då ett steg tillbaka mot vägrenen. Något ta'r tag kring halsen på mig.... Det kan bara ha rört sig om sekunder men jag hinner tänka massor, spöken, utomjordingar eller värst av allt människor.... Det var grenarna på ett träd.

Bilden har jag snott från hojen liksom följande text.

K. kallades vagn redan av Homeros och har namn på -vagn även på latin, Plaustrum, liksom på många nutida språk, bl.a. tyska, nederländska, franska och grekiska. Innebörden av förleden Karla- har diskuterats mycket, men den kan ha samband med att Lilla björnens fornisländska namn betydde 'Kvinnovagnen' (jfr danska dialekters Drengsvognen). På arabiska kallas den Banat Nash al-Kubra ('de större gråterskorna') och ses som en vagn följd av tre gråterskor. Enligt en arabisk myt är det Polstjärnan som har slagit ihjäl den som ligger i vagnen, och varje natt deltar stjärnorna i K. i en begravningsprocession runt Polstjärnan. På engelska kallas K. bl.a. Plough ('plogen'), Big Dipper ('den stora skopan') och Charles's Wain ('Karl den stores vagn'). På grönländska har K. ett namn som betyder 'luftfallos'. K. har inte spelat någon större roll i nordisk folklore.