onsdag 8 juli 2020

17 gram smultron

är vad som ryms i min hand.

  Smultron 1890
Albert Edelfelt

Det vet jag eftersom jag glömde min "smultronpåse" hemma för några dagar sedan. Vanligtvis får jag ihop ett drygt hekto smultron på min morgonpromenad — också den dagen då jag plockade i jackfickan, eftersom jag även då glömt påsen hemma. Vad som är hindersamt i dag är att jag ideligen trasslar in mina fingrar i det höga våta gräset. 
Det är ovanligt gott om smultron i år, och det förvånar mig att jag tycks vara ensam om att plocka dem. Kanske resonerar folk som min kompis som avstår, därför att en hund kanske kissat på dem. Jag invänder att det knappast är troligt att en hund eller räv är så pricksäkra. Vid en punkt på promenaden brukar det faktiskt lukta rävpiss, men sticker jag ned näsan i min påse så känner jag bara den ljuvliga smultrondoften.
 Doften av ett smultron är väl så effektivt som en madeleinekaka, och barndomens somrar väller över mig. Då, liksom nu, regnade det också en hel del — vilket inte heller då hindrade oss från att plocka smultron.  Glada somriga minnen från den tiden då sommarloven var evighetslånga och nutid var det enda tempus som betydde något.


En dag när Britta och Anna och jag åkte hölass med Norrgårdsdrängen, kom vi på ett smultronställe i ett stenröd ute på ett gärde, där vi hämtade höet. Där växte så mycket smultron, så jag har aldrig sett så mycket smultron. Vi kom överens om, att vi aldrig, aldrig, aldrig skulle tala om det smultronstället för pojkarna eller någon annan. Vi plockade smultron och trädde upp dom på strån, och  det blev tretton strån fulla. På kvällen åt vi upp dom med socker och grädde till.
                                            ur "Alla vi barn i Bullerbyn"
                                                                                  av Astrid Lindgren




4 kommentarer:

  1. Ett ovanligt smultronrikt år! Jag kan knappt klippa gräset på tomten överhuvudtaget, eftersom den lilla plätt jag brukar klippa för att hålla fästingarna kort (medan jag lämnar det mesta som äng), den plätten har nu blivit ett smultronland, så det får bli några smala klippta gräsgångar mellan smultrontuvorna. Jag klagar inte, tvärtom. Ljuvligt är det att kunna gå ut och plocka en handfull, när andan faller på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Så det är inte bara här vi kan "fråssa" på smultron - härligt!
      Hur det ser ut under mitt midjehöga gräs vet jag inte, men vägrenen räcker åt mig.
      Men snart är väl smultronsäsongen över, och det blir bråttom att ta hand om de andra bären.
      Margaretha

      Radera
  2. Härligt med smultron! Jag tänker på Barfotavisan som vi sjöng till skolavslutningarna - "jag plockar smultron vid vägens rand och trär sen upp dem på strå..."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annika,
      Ja, smultron är verklig sommarlycka!
      Mats Paulsons visa hade jag glömt bort, tack för den påminnelsen!
      Vet inte exakt när den kom till, men det känns som 60-70-tal och sorgfria somrar.
      Må din sommar bli så sorgfri som bara är möjligt!
      Margaretha

      Radera