tisdag 1 maj 2018

Räkna de soliga stunderna blott

The Sundial  
Laslett John Pott (1837–1898

Solur har altid fascinerat mig. Kanske för att de tycks se på tiden på samma vis som jag gör. En kvart hit eller dit är väl inte så noga — och vissa dagar bryr de sig inte alls om att visa tiden. En avslappnad och skön attityd!
Men något solur har jag inte — jag hade hoppats få ett när jag fyllde femtio. Förmodligen är jag för ung för att någonsin ha fått den sortens standardpresent — och det är ju trevligt att åtminstone ibland, vara för ung.
Jag har ett svagt minne av hur vi i skolan lärde oss hur man gör ett solur genom att slå ner en pinne i marken. Det lät så enkelt då, bara man visste var man hade söder, och man chansade på att pinnen lutade i 45°, så vips hade man fixat sitt privata ur. Nu lär jag mig att läran om solur, och hur man tillverkar dem, heter gnomonik — och det är långt ifrån så enkelt som jag trodde. Det finns utmärkta artiklar på nätet, för den hågade. De är så utmärkta att jag bara förstår hälften, och inser att jag antingen får leva utan, eller hoppas att 100-års dagen kanske kan inbringa ett slikt ur.

Sundials in Gardens, 1927
Fast när jag ser de här målningarna så inser jag att jag inte har den rätta sortens trädgård för ett solur.
 A sundial in a rose garden 
 Där är varken räta linjer eller ett rosarium. 

Past the ruined house she ran, and down the farther slope of the hill, through unexplored country where thick hedges and overgrown flower beds showed the traces of an abandoned formal garden. There was a sundial, so covered with vines that no one, even at high noon, could have read the hour on its mossy face, and a tumbledown arbor smothered in climbing yellow roses. More and more she realized what a beautiful place this must have been where Miss Miranda had once lived, but Dick’s unhappy progress gave her little time for observation.
                        ur The Pool of Stars, av Cornelia Meigs
Flowers and Sundial  
Robert Alexander Dakers (c.1866–1954)

Men ett litet hopp tänds när jag ser den här målningen, för en praktfull lupinodling har jag ju, där ett solur skulle göra sig bra.
Eller skulle jag kanske skaffa ett solfickur, jag ser att det var statusprylen på 1500-talet.


Memento Mori (A Nude Woman Holds a 
Sundial and Stands on a Skull with a Background 
Landscape) Matthaus Zaisinger - 1500-1502

Visserligen håller den här damen i ett sådant fickur, men jag är inte särskilt trakterad av henne. Nedanstående idyll, kan synas mesig och borgerlig, men är trots allt närmare mitt ideal.  Katt, solur och någon som kommer till mig med te och böcker där jag sitter och dåsar i min korgstol  vad kan jag mer begära?


The Sundial 1898
Thomas James Lloyd

Så banal anses han tydligen att allt jag hittar om konstnären är:
Thomas James Lloyd   1849-1910
Lloyd was a Brittish  watercolor  painter who was interested mostly in landscape, genre and marine subject matter. He lived in London, Walmer Beach and Yapton Sussex. Lloyd exhibited in the RA and elsewhere.


6 kommentarer:

  1. Det är något visst med solur. Det tycker jag också som inte heller har ett eget sådant. Och inte fick jag heller ett till min femtioårsdag för längesen.
    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Vi har ju alltid 100-årsdagen kvar att se fram emot!
      Margaretha

      Radera
  2. Jag har också önskat mig ett solur men aldrig fått något. Jag tycker att de är så stiliga. Att få ett ficksolur skulle kännas lite snopet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helena,
      Jag vill också ha ett rejält ur, som jag kan ha i trädgården - ändå kan jag tänka mig att ett ficksolur är bra mycket ovanligare och värdefullare än ett stort solur att sätta på en piedestal.
      Margaretha

      Radera
  3. Vi hade solur på ett par ställen där vi bodde när jag var barn, men det var den där vanliga klotformade. Jag tror faktiskt att den ena kom från Norge, kanske var det farmors gamla, men vart den tog vägen när vi flyttade vet jag inte. Men en granne hade ett solur som satt på väggen det fascinerade mig otroligt, fast jag hade svårt att läsa av det, för det var så många linjer som gick i olika riktningar. Så minns jag det i alla fall.
    kram från Mette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mette,
      Grannen på sommarön hade ett klotformat ur som jag alltid tittade på, men jag minns att jag tyckte det var lite knepigt att tyda.
      Ni kan kanske skaffa ett, nu när ni tycks ha slagit er ned för gott!
      Margaretha

      Radera