Grattis Emil!

 Emil von Qvanten

22 augusti - 5 december 1903

Ännu en av alla dessa bortglömda författare — i alla fall bortglömda av den breda massan, dit jag räknar mig. Det var herr Gutenberg som presenterade mig för honom vid en av våra lördagsträffar. 

I den här finska artikeln om honom står det att han var född den 23 augusti, men alla andra källor säger att det var den 22 auguati.

Emil von Qvanten är född i Björneborg den 23 Augusti 1827. Han blef student i Helsingfors 1846, men hade redan dessförinnan gjort sig känd såsom lyrisk diktare, samt utgifvit: Lärkan. Poetisk kalender. H:fors 1845. En annan årgång af denna kalender utgafs af honom 1849 dersammastädes. År 1851 anträdde t. Qvanten för sin helsas skull en sjöresa, som sträckte sig ända till  Kaplandet o.oh Ostindien. Återkommen år 1853 till Europa, bosatte  han sig i Stockholm, der han fortfarande verkat såsom litteratör och publicist, och sedan någon tid är anställd såsom vice-bibliothekarie vid konungens privatbibliothek.
En samling Dikter af Emil v. Qvanten utgafs i Helsingfors år 1851, då förf. redan var frånvarande från hemlandet. En af honom sjelf omredigerad och beriktigad upplaga deraf har sedermera utkommit, under titel: Lyriska Dikter. Stockholm 1859.

Dersammastädes, vilket underbart ord!

Dikterna i Lärkan, är skrivna av tolv olika författare — tyvärr inte namngivna, utan bara undertecknade med ett par bokstäver, förmodligen initialer, så det kommer att ta mig en stund att klura ut vilka författare de står för. Kanske står Zt för Zacharias Topelius. Jag har i alla fall förstått att Q står för Emils dikter. 

Hvar är Friden?

Tystnen, o böljor!

Tystnen, o vindar!

Hvarföre sucken j så?

Hjertat det suckar,

Söker sig friden,

Finner den ej! —

Finnen j något

Då för er längtan?

Ägen j något

Mål, dit j styren?

Intet, ack intet!

Hvarföre sucken j då?

Stranden ar hög, —

Böljorna sjunka tillbaka;

Rymden är evig, —

Böljorna ila

Evigt, o evigt!

Tystnen då böljor och vindar!

Jag vill ha ro.

Slumren, ack slumren!

Ensamt, allena

Hjertat vill söka

Friden, blott friden!

Slumren j tyst? —

Slumren!

Nej! j slumren ej! — Nej! —

Hjertat kan icke slumra;

Evigt dess vindar ila,

Evigt dess vågor slå;

Friden söka de alla, — alla, —

Evig är saknadens rymd,

Längtans böljor ej hvila;

Hvar är då friden — friden?

                      Q.