onsdag 28 mars 2012

Vad gör väl namnet?

Namnsdag på härbret, 1898
Carl Larsson

Är man numerolog  så kan man uppenbarligen få ut mycket av ett namn — för oss andra är det nog mest en subjektiv historia. Somliga namn gillar man, kanske för att man känner en trevlig person med det namnet — andra namn har man svårare för.

Jag umgicks för länge se’n en tjej som hette Lena — båda hennes föräldrar hade namn som började på L, liksom hennes tre syskon. Hon tyckte det var urbota dumt — att sex personer i samma hushåll hade samma initialer gillade hon inte. Inte heller att folk blandade ihop Lena, Lisa och Linda.


Blandade ihop namnen gjorde många när mor hette Ing-Britt och dottern Britt-Inger — och i en annan familj Inga och Ingrid. 
När jag svarade i telefon och tyckte att personen frågade efter Joan, och jag svarade att hon inte var hemma, kände jag jag mig korkad när det visade sig att han frågade efter hennes bror John — ända tills jag fick höra att jag inte var den första som miss-uppfattat deras namn.
Kan även tänka mig att det är svårt att hålla isär tvillingarna Helen och Ellen — i all synnerhet som det är snudd på omöjligt att skilja på dem om man inte känner dem mycket väl.
I en syskonskara där alla fem flickorna hade dubbelnamn som började på Ann, lyckades jag aldrig lära mig vem som hette vad. Så det var väl tur att jag bara umgicks med Ann-Kristin.

Alla dessa namnfunderingar rann till när jag satt och tittade på namnen i en almanacka. För några år se’n skrev jag ett inlägg om vår almanackas namnlängd, det som förbryllade mig då, gör det fortfarande — så jag kan inte komma med några förtydligande. För att friska upp minnet konsul-terar jag återigen Wikipedia och läser att den namnlängd som infördes 2001 bara är tänkt att gälla i femton år. Är det inte lite fnattigt — efter femton år försvinner kanske somligas namnsdagar, eller flyttas. Visserligen tror jag att folk har vett nog att fira som de själva vill — om de över huvud taget firar — men jag fattar inte vitsen med det. Är det någon slags jämnlikhetstanke; alla ska någon gång i livet få fira sin namnsdag under en femtonårs-period.
Jag grunnar också över godtyckligheten första punkten på kriterielistan: “Både en-, två- och trenamnsdagar ska kunna förekomma.” Är det inte lite njuggt att bara ha ett namn på somliga dagar — varför inte klämma dit tre på en gång, eller ännu fler.
Kanske är det på tiden att bilda ett politiskt namnsdagsparti under mottot “En namnsdag åt alla”.
Men innan jag gör det, ska jag baka — bara jag kan bestämma mig för vilket av recepten i receptbunten jag ska välja.

7 kommentarer:

  1. Här fastnar jag fastän jag borde baka.
    Namn är mycket intressant ur många synvinklar. Jag har också svårt att hålla reda på när många i samma familj har dubbelnamn och det första är likadant för alla.
    En brödraskara Pontus, Rasmus,Linus och Markus fick veta att om det skulle komma en bror till så skulle namnet bli Bonus. Men det blev ingen Bonus:)
    Blir du eller Åskar partiledare i namnsdagspartiet?
    Här blir det bullar, något mjukt och något hårt.

    Karin

    SvaraRadera
  2. De glömde de gamla namnet Sofous (även stavat sophus, fast det kan missförstås!).

    Namn är spännande, fast som förälder ska man nog tänka sig för, det är inte säkert att barnen roas av samma bokstavslekar som föräldrarna. Familjen Fink, lät klokt nog bli att kalla sonen Bo, som de skojat om. En kamrats invandrade pappa hette förresten Karl Kuhn - så han kallade sig Charlie.

    Eftersom Åskar siktar på att bli president, så får jag väl bli partiledare - om inte du ställer upp?

    Langa hit en hård macka är du så hygglig!
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Något av det svåraste här i USA är att uppfatta namn korrekt - tycker jag. Jag hör ofta inte med en gång utan får fråga om. Och att veta hur man stavar kan också vara knepigt.
    I USA har man ju inga namnsdagar - tycker det är trevligt att vi har det i Sverige.
    Jag har ett långt för- och efternamn plus ett rätt långt mellannamn. Får aldrig plats i angiven ruta om man skall fylla i en blankett. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,
      Alltid knepigt att uppfatta namn som vi i vår kultur tycker är ovanliga. Och i U.S.A. finns ju förfärligt många olika nationaliteter och udda namn (udda även efter amerikansk standard!). Men jag tycker att amerikanerna är bra på att memorera namn, upprepar namnet när man blir presenterad, och försöker få till det. Så jag tycker aldrig att jag känner mig fånig som frågar om, eftersom så många gör det. Man använder ju namnet mer i Amerika, när man talar med varandra - här nöjer vi oss med ett hej, men amerikanen lägger nästan alltid till namnet.
      Jag har också problem med att få plats med mina 20 bokstäver i namnet när jag ska fyll i något. Förstår inte varför det alltid är så små rutor eller korta rader.
      Visst är det trevligt med namnsdagar - inte så pretentiöst som födelsedagar. Fast namnlängden förstår jag mig inte på.
      Margaretha

      Radera
  4. Hej. Jag har inte haft tid att "läsa in mig" på din och flera andras bloggar på några dagar så jag missade det här intressanta inlägget. Visst är det kul med namnfunderingar. Jag blev ett år väldigt glad då jag - av en händelse- upptäckte att jag hade lyckats få en namnsdag! Tillsammans med Lucia! Inte dåligt. Jag firade stort! MEN tyvärr nästa år var den borttagen igen! Sic transit... Namn på orter är också intressant tycker jag men då handlar det om härkomsten av dem. Jag har en bok liggande i bilen och den kommer fram titt som tätt när vi är ute och åker och mina ögon fastnar på något lite udda namn. Oftast står det med i min lilla uppslagsbok.

    SvaraRadera
  5. Jag glömde berätta om allt besvär jag hade med namnen på deltagarna i en liten bouletävling som jag ordnade i vintras. Liiiite svårt var det att hålla isär alla deltagarna. Av de 15 som deltog hette nämligen två av dem Inga två Inger, en In-Britt, en Ing-Marie, en Inga-Lill, en Britt -Marie och en Maj-Britt......!!!Liiite knepigt att hålla isär vill jag påstå då det gällde protokollförandet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lisette,
      Ortsnamn är jättespännande, vi har också några böcker som förklarar dem - dessutom har Elof Hellquist både en del orts- och personnamn i sin bok.

      Alla dessa dubbelnamn, de är så lätta att bland ihop!
      Minns en period i scouterna när vi hade Karin, Karina, Katarina, Katrin - ett par av namnen var det flera som hade.
      Talade nyligen med en tjej som var ledsen över att hennes smeknamn från barndomen fortfarande hängde med - så nog kan man säga mycket om namn.
      Du hade tydligen din firarperiod första året när man började peta i namnlängderna.

      Glömde säga för lääääänge se'n, att om du vill ha fler underhållningstips för din läsecirkel så hittar du ett par tips på min andra blogg : http://itsalwaysteatime.blogspot.se/
      de två senaste inläggen.
      Margaretha

      Radera