fredag 30 mars 2012

Tre läsvärda böcker

Från skogen kunde man få mycket utom ved och timmer. 
Grankåda till exempel, men man skulle ta den skära,
 tog man den gula klibbade tänderna ihop och
 fingrarna och den var nästan omöjlig att få bort.

Redan tidigare har jag tänkt skriva om Elise Lindow-Agnarssons charmiga barnböcker. Fast jag tänkte vänta till den 17 november som var hennes födelsedag. Men så använde jag en av hennes illustrationer i går och tycker att det passar bra att peka på böckerna i dag.
Elise som var utbildad reklamtecknare arbetade under många år på arbetsförmedlingen — men vad hon egentligen ville göra, var att skriva och rita. Redan under gymnasietiden bildade hon och två skolkamrater O. A. C. (our artist club) med kam-ratringar där O. A. C. var ingraverat. 
Elise föddes i Sysslebäck 1915 och dog 2010, hennes tre barnböcker handlar om hennes egen barndom. Jag vet inte om böckerna finns att köpa längre — men du kan hitta dem på nätet. Tyvärr är bilderna mindre än i böckerna.
Böcker som jag verkligen rekommenderar för barn från förskoleålder och uppåt. Det är böcker att läsa tillsammans med en vuxen, som kanske då själv minns en del av de saker som förekommer i böc-kerna — och som kan leda till samtal om hur det var då.
Den första boken "När jag var liten var jag väldigt liten" kom 1976 och nästa bok, "När jag var liten var allt så väldigt stort" 1979. När hon höll på att skriva den hälsade vi på henne i hennes stuga i Syssle-bäck, vi talade både om gemensamma minnen och barndomen. Mor berättade om det lyckliga ögon-blicket när hon för första gången nådde upp över bordskanten och kunde se vad som fanns på bordet. Det tyckte Lisa var så roligt att det kom med i boken.

Det var en underbar dag då mina ögon nådde 
över bordskanten. Då tyckte jag att jag var stor.

Och jag mindes hur jobbigt det var att hålla en vuxen i handen — armen somnade, och jag vet att jag mycket hellre ville ha sele på mig. Varför använder man inte sele nu för tiden? Barnmisshandel att hindra ungarna från att göra vad de vill?

Det var jobbigt att gå med armen i vädret, när jag 
gick med nån stor. När vuxna tar ett steg, 
måste ett litet barn ta två.

Den tredje boken som heter "Innan allt är glömt" och kom 1992.
Även om du inte har barn eller barnbarn i "rätt" ålder, så tycker jag att du ska ta' en titt på böckerna — det är rolig läsning för alla åldrar!

4 kommentarer:

  1. Det där verkar vara böcker som jag vill läsa för både Wilhelm och Timothy och deras mormor...och visst minns jag också hur armen domnade och att stegen blev många
    Tack för fint tips!

    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Ja, jag tror att ni kommer att uppskatta böckerna alla tre - inte minst mormor!
      Kanske kan du få tag på böckerna antikvariskt, det är ju roligare att läsa en bok tillsammans, än att titta på små bilder och liten text på skärmen.
      Jag minns att jag var ledsen när jag växte ur selarna - jag hade en röd och en blå.
      Margaretha

      Radera
  2. Inte förstår jag heller varför man inte använder sele på små barn längre. Det är väl värre misshandel av både barn och föräldrar att man riskerar att ungen vinglar ut i gatan?
    Att bryskt hålla ett litet barn i handen kan dessutom resultera i en sk piglux, dvs att armbågsleden rycks ur led om ungen konstrar och drar och den vuxne rycker till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Unga föräldrar i dag, har väl aldrig hört talas om selar, skulle jag tro.
      Jag minns att det kändes tryggt eftersom ett lyft i selen hindrade mig från att falla. Eftersom jag, som jag uttryckte det "snablar jämt och ständligt" så underlättade det både för mig och föräldrarna.
      Margaretha
      på sin soliga
      men kylslagna
      kulle

      Radera