Ska det vara sex eller åtta ben?

 och kan man äta sin kaka medan man sitter på den?

La Dame au Canape, c.1927 

Jules Pascin

Jag talar alltså om kanapéer — oftast stavat med k när man avser sittmöbeln och med c när man menar bakverket — Men det beror lite på när texten skrevs. 

 Hemma hos oss finns en kanapé, alltså en soffmöbel. Vi bara föll för den en gång  i en antik möbelaffär, den var gräsligt dyr. Den ser lika galen ut var vi ställer den. Det är en sån där sidenklädd soffa i vilken franska mätresser låg utsträckta med stort behag på 1700-talet, så man kan ju med oro undra vilket behov den fyller i vårt liv. 

Bangs beskrivning (ovan) liknar de som olika uppslagsverk tillhandahåller — minus mätressen. De flesta tycks vara överens om att det är en "stoppad vilsoffa med uppsvängd huvudända". Men det finns tillräckligt många avvikande uppfattningar för att jag nästan har gett upp om att få veta mer om denna möbel — en möbel som av många anses som obekväm. 

Någonstans — jag minns inte längre var — läste jag att en kanapé ska ha sex eller åtta ben. Det är svårt att hitta kanapéer med mer än fyra ben, för den här soffan ser ju inte ut som en kanapé.

 Louis XIV Canape, c.1710 

Innan du googlar på kanapé så se till att du har gott om tid att läsa allt du hittar — för det är multum!

Den ätbara canapén är antingen en smördegshistoria, eller små piffiga smörgåsar. Recept på den förra finns det i parti och minut på nätet, bilden som jag snott från "Bakodyssen", visar ett bakverk bakat efter ett recept "Sju sorters kakor".

Auf dem Kanapee. 1872 

Wilhelm Trübner

Inte vad jag kallar kanapé, och särskilt bekväm verkar den inte — hon får väl trösta sig med bakverket hon har i handen, som inte ser ut som en canapé, och så har hon ju en bok till hands.

109

dagar kvar 

i

Drömmar

 

Dreams II

Heinrich Vogeler

Aedh wishes for the Cloths of Heaven

Had I the heavens' embroidered cloths, 

Enwrought with golden and silver light, 

The blue and the dim and the dark cloths 

Of night and light and the half light, 

I would spread the cloths under your feet: 

But I, being poor, have only my dreams; 

I have spread my dreams under your feet; 

Tread softly because you tread on my dreams.

                                                        W.B. Yeats

110

dagar kvar 

i

Jag vill ha en

 lojebänk!

Girl Resting on a Sofa  

Beatrix Whistler

Exakt hur en dylik tingest ser ut framgår inte av SAOB:s tämligen kortfattade beskrivning av ordet. Förmodligen är det ingen som vet, eftersom ordet inte tycks ha använts sedan 1700-talet.

"ett slags stoppad bänk att ligga o. vila på" är den kortfattade beskrivningen som står till buds, och eftersom jag är loj, så vore väl en slik bänk vara något för mig — fast bänk låter ju inte så värst bekvämt. 

Det finns ju ett antal olika benämningar på möbler avsedda att vila på, så det står var och en fritt att välja — men ordet kan nog användas för alla slags dagbäddar. Så det tänker jag göra.

111

dagar kvar 

i

Oktoberhatt

 

Piffig kanske — men nog verkar den lika obekväm som årets andra hattar.

Att odla en pumpa

 

 For to Be a Farmers Boy, 1897

Winslow Homer

Kommer ni ihåg hur Almanzo i Laura Ingalls Wilders bok "Farmer Boy" drar upp en jättepumpa?

 Work was not so pressing now. Almanzo had time to weed the garden, and to hoe the row of potato plants he was raising from seed. He had planted a few potato seeds, just to see what they would do. And every morning he fed his pumpkin, that he was growing for the County Fair.  Father had shown him how to raise a milk-fed pumpkin. They had picked out the best vine in the field, and snipped off all the branches but one, and all the yellow pumpkin blossoms but one. Then between the root and the wee green pumpkin they carefully made a little slit on the under side of the vine. Under the slit Almanzo made a hollow in the ground and set a bowl of milk in it. Then he put a candle wick in the milk, and the end of the candle wick he put carefully into the slit.  Every day the pumpkin vine drank up the bowlful of milk, through the candle wick, and the pumpkin was growing enormously. Already it was three times as big as any other pumpkin in the field.

Så många gånger jag har tänkt att jag borde prova om även jag skulle kunna få en pumpa till min tacksägelsepaj. Men det har stannat vid tanken.

112

dagar kvar 

i

Också en pumpa

Hvad herr och fru Bendel beträffar, bestodo deras sommarutflykter i söndagsfärder till Nya Kyrkogården (Haga inbegripet) där en del grafvar besöktes samt kaffe dracks i någon enkel, med kransförsäljning förbunden våffelaffär. Eller också medfördes kaffe i en pumpa ut på Holmen, och under kyrkans lindar och kastanjer dukade man i kullens maskrosströdda gröngräs, hvarifrån man hade utkik  på flottmatroser och en ensam amerikansk ångjakt vid en röd boj. 

     ur "Drömlandet. En Stockholmsnovell", 1909

         av Henning Berger

 Vakuumbryggaren består av två kammare och 

bygger på samma princip som mokabryggaren. 

När man värmer kannan tvingar ångan upp vattnet 

i den övre kammaren, där det blandas med de malda 

kaffebönorna. När värmen stängs av faller det färdiga 

kaffet tillbaka i den nedre behållaren, och sumpet 

blir kvar i den övre behållaren. Kaffet serveras sedan 

från den nedre behållaren.  Vakuumbryggare var 

populära i över hundra år. De bryggde gott och sumpfritt 

kaffe, och deras excentriska design och publikvänliga

 bryggningsteknik bidrog också till deras genomslag. 

När elbryggare med pappersfilter växte i popularitet vid 

1900-talets mitt skedde det dock på vakuumbryggarens 

bekostnad, och de är idag en ovanlig syn i svenska hem. 

Det betyder dock inte att en vakuumbryggare är ett 

dåligt köp. Så länge du har tålamod till att rengöra två 

kannor efter kaffet är det ett utmärkt alternativ 

till en franskpress eller en Chemex.

text från nätet

Mor tillredde under många år sitt kaffe i en Don Pedro kaffepumpa, men den såg ju så modern ut att jag alltid tagit för givet att den var ett tämligen sent påfund. Så fel man kan ha! Inte förrän jag på senare tid stött på ordet pumpa i äldre böcker, i samband med kaffe, har jag kommit mig för med att ta reda på hur det förhåller sig med kaffepumpor.

kaffepumpa, kaffekula , klotformad glasflaska med lång hals, 

lik en laboratoriekolv, i vilken kaffe kokades på vedspisen, 

varpå den före serveringen placerades i en cylindrisk eller 

sfärisk behållare, ofta av näver, där det fanns ett urtag för 

kolvens hals. Pumpan nämns tidigast på 1830-talet och användes, 

särskilt i södra Sverige, fram till andra världskriget.

Still Life with Coffee Pot, Dishes and Fruit, 1888, 

Vincent van Gogh

113

dagar kvar 

i

Pedagogiskt pumpaprat

 Från frö till paj.

Den här söta boken, som får mig att tänka på Pelles nya kläder, är ett samarbete mellan två vänner, konstnären Archibald MacNeal Willard och pastor William Eleazar Barton.  Strax före jul 1897 skickade Archibald 20 skisser på en pumpapajs tillkomst, till William, som skrev en historia om pajens tillblivelse, på vers.

This is the tale of a pumpkin pie.

And of Charlie and Fred. Just how and why

They labored with their sister Nell

And Towser helped, this book will tell.

All boys and girls who read it through

Will know what they themselves should do.

If they will work, and wait, and try,

They, too, may have a pumpkin pie.

Where shines the sun with mellow light,

And grass grows green and flowers are bright,

There live our girl and jolly boys,

In all the farm home's cares and joys.

They drive the cows down the lot

Where cool the creek, though days are hot;

In health and happiness the dwell,

And what they do I now will tell.

 Said Carl next day, "Now, Fred, we've found

That we can work. Let's plow the ground.

We'll make a garden all our own,

And have a pumpkin in it grown."

A forked stick they quickly got,

And started there to plow the lot.

Carl was a horse the dog another;

The plowman was the younger brother.

 Said Carl next day, "Now, Fred, we've found

That we can work. Let's plow the ground.

We'll make a garden all our own,

And have a pumpkin in it grown."

De väntar otåligt, men så en dag har fröna börjat gro, och upp kommer en gul blomma!

When autumn came, the children three,

With books and lunch and noisy glee,

Went off to school, their task to learn,

And Towser waited their return.

And then, so short had grown the day,

They had but little time for play,

But drow the cows, the chicken fed,

They supper ate and went to bed.

​

​But Saturday they viewed their prize,

And, lo, it grew to monstrous size!

And autumn sunbeams  shining down

Colored the pumpkin golden brown.

Pumpan växer, vädret blir kallare och barnen oroar sig för att frosten ska ta pumpan, men den klarar sig, skördas och transporteras hem med stort besvär.

 In golden crescents cut their prize

To make it into pumpkin pies;

yet saved the seeds to plant next spring,

That these might other pumpkin bring.

A smaller pumpkin had they still,

And carved it out with wondrous skill.

Made eyes and mouth, put in a light,

A funny lantern 'twas at night!

 Then mother cooked each golden slice,

And seasoned it with sweet and spice,

And rolled the crust so crisp and thin

To bake the precious pumpkin in.

 The children pressed the table nigh,

Unti the oven claimed the pie,

And then with appetites most keen

They scraped the pan and licked it clean.

Och äntligen, äntligen är det Thanksgiving, men innan de får smaka pajen sitter de stilla och sedesamt i kyrkbänken och bara väntar på att den långa predikan ska ta slut.

Vill du se alla bilderna och läsa alla verserna så hittar du klicka dig fram till The story of a pumpkin pie.

 

114

dagar kvar 

i

Franska pumpor

 

Oktober

Carl Larsson

I sin bok  Kvarstadsresan (2007) ägnar Strindberg  ett helt kapitel åt Carl Larsson. Om målningen "Oktober", som ibland kallas pumporna, skriver han:

Detta hindrade icke den flitige mannen att i våras hava tre salongtavlor färdiga, en i olja och två i akvarell av vilka senare en tog tredje medaljen. Det är icke någon  djupsinnig tavla, men den är vacker och det vackra dyrkas än i Paris, endast dock i det fall att det är sant; och Larssons tavla är sann och enkel. En bit av pensionsträdgården i den lilla byn Grez par Nemours där han slagit sig ner i ro från Parisbullret;  ett land med gula pumpor, en gumma som står i begrepp att välja den största och gulaste, några äppelträn och som bakgrund ett stycke av pensionens flygelbyggnad. Detta är allt! Med de lovord som landsmän alltid vinna då de hedra gamla Sverige inför utlänningen blandades som vanligt talet om att nu skulle Larsson vara förlorad för den svenska konsten. Härutinnan kan jag med anspråk att bli trodd, skingra farhågorna, ty Larsson själv tillmäter icke sitt salongspris någon för hans  utveckling epokgörande verkan; han har tvärtom denna sommar återgått till sina buxbomsstockar och illustrerat Böghs kända arbete, på svenska Sanningens vallfärd, vilket vid detta lag bör vara både bekant och berömt. Och hans planer äro, såsom jag ovan antytt, icke att söka lyckan, äran och rikedomen  i Paris som målare, utan att så snart han anser sig ha fulländat sina studier som tecknare, återvända till det fattiga hemlandet och på allvar bli illustratör, kanske han till och med går så långt att han själv kommer som etsare att utföra det hantverk  som förut var jämte en del av hans artistöde lämnat i träsnidarens omilda händer, och därför böra landsmännen, om det är  möjligt vara tacksamma mot Carl Larsson.

 Carl-Larsson gårdens hemsida ger mer fakta: 

År 1882 påbörjade Carl Larsson målningen Oktober. Året därpå blev den klar och ställdes ut på Salongen där den fick medalj av 3:e graden. Här har Carl målar mére Morot med korg på armen bland pumporna i sin trädgård. Även Karin Bergöö, målade en tavla med detta motiv och det var de nyförlovades första samarbete. Carl beskriver det i boken Larsson som utkom 1902: ”… Och så målade vi mère Morot tillsamman. Och fjällen föllo från mina ögon! Jag hade dittills ej fått någon fason på min så kallade talang, men nu gjorde jag genast ett litet mästerverk, antar jag, ty jag fick medalj för tavlan, köpte anbud af franska staten, och genom mina vänner Birger och Pauli fick jag den per telegraf såld till Pontus Fürstenberg…”

115

dagar kvar 

i

LÄSGLÄDJE

 

 "Clovis" 

Paul Gauguin

“Let children read whatever they want and then talk about it with them. If parents and kids can talk together, we won't have as much censorship because we won't have as much fear.”  

                                                                                    Judy Blume

Själens spegel?

 

New Face On The Block  

Wilhelm Goebel

“Pumpkins are the only living organisms with triangle eyes.”  

                                                               Harland Williams

116

dagar kvar 

i

LÄSLUST

 

"Man with Book" 

Charles Demuth

“He liked the mere act of reading, the magic of turning scratches on a page into words inside his head.”     

                                                                                                  John Green

Precis vad jag behövde

 denna grå och våta dag.

 Midnight saw the finishing touches put to the pie. There it stood in the center of the table—which was kitchen, dining-room, and parlor table in one—its flaky crust pinched around the edge by a knowing twist of Miss Serena’s thumb and forefinger, its spicy filling an aromatic golden yellow, and, heaped on the top in little hillocks of delight, the whites of the eggs, lightly browned.

The Prize Pumpkin Pie är en kort charmig novell av en författare som jag uppskattar — vad kan man mer begära, en dag som denna? Mary Rinehart är ju mest känd för sina deckare och kallas ofta för Amerikas Agatha Christie. Kanske borde det ha varit tvärtom eftersom Mary debuterade före Agatha. Trots att den här berättelsen inte löser någon mordgåta, så är den spännande på sitt sätt, och jag undrade, ända från dess början, hur författaren skulle knyta ihop berättelsen på  slutet.

It was a great idea. Men, women, and children thronged into the basement of the store, where the pumpkins were being chopped up. The hardware department reported the sale of innumerable pie pans, and the grocery department trebled its sales of spices, eggs, and flour. Several windows were fitted with rows of wooden shelves, rising tier on tier like circus seats, and by the third day of the contest these were occupied by hundreds of pies—pies with meringue and pies without, pies of rich golden yellow, and pies of soggy dark brown, large pies and small pies, crusts that looked ready to melt with flaky richness, and crusts of rubber-like tenacity. And all day long an interested crowd stood outside, trying, like similar gatherings at the races, to pick the winners.

Jag var övertygad om att jag skrivit massor om Mary tidigare, men allt jag hittar är en gratulation, för några år sedan. Det är hög tid att jag återkommer både till henne och till pumpor, som också de har en särskild plats i mitt hjärta.

117

dagar kvar 

i

LÄSHUNGER

 

A Quiet Hour,  1942

Mary Elwell 

 “No matter how busy you may think you are, you must find time for reading, or surrender yourself to self-chosen ignorance.”  

                                                                          Atwood H. Townsend

Tre läsvärda böcker

 

Böcker som handlar om krig och elände, läser jag inte så ofta nu för tiden — kanske fick jag nog av det i yngre tonåren när jag upptäckte alla berättelser om andra världskriget och koncentrationslägren. Lite senare upptäckte jag en del böcker om efterkrigstiden och insåg att bara för att ett krig är slut, så är inte allt frid och fröjd. Där betydde Margaret Bennary Isberts ungdomsböcker mycket för mig. Naturligtvis slinker det fortfarande med en och annan bok i ämnet, men inte så ofta — men för en tid sedan slumpade det sig så att jag kom att läsa ett antal böcker av det slaget, på raken.  

Av personlig skäl berörde de mig djupt, och de senaste månaderna har jag gång på gång återkommit till vad jag läst.

Det finns inte mycket att läsa om Margaret Sherwood ( 1883-1956), allt jag kunnat läsa mig till är att hon var feminist och under 41 år undervisade i litteratur vid Wellesley College i Massachusetts. Hon har skrivit både romaner och noveller varav några går att läsa hos Gutenberg och InternetArchive.

Det är nog snart ett år sedan jag läste hennes The Worn Doorstep, den bok som fortfarande lever kvar i mina tankar. Den börjar i augusti 1914 och det tar en stund innan jag förstår om det är brev eller en dagbok personens jag skriver — så småningom förstår jag att det är en kombination, hon skriver till sin stupade fästman — en slags sorgebearbetning. Hon skriver om vardagen under krigsåren i England, om sina tankar, om grannar och naturligtvis kriget. 

Inte långt efteråt kom jag att läsa om Nevil Shutes "The Pied Piper" (Mannen med sälgpiporna), en bok sedan jag inte läst sedan skoltiden — då tyckte jag den var bra — nu förstår jag den. Den handlar om andra världskriget, och om hur en engelsman blir fast i Schweiz och hur han på sin väg, mestadels till fots, till England får med sig en skara barn som han ska föra till släkt och vänner i England.

Jag har inte mycket mer än läst ut boken så behöver jag en "väntrumsbok" och vid en tur till bokhyllan finner en lagom stor bok, som jag inte läst på länge: "A Wild Herb Soup, The Life of a French Countrywoman" av Emilie Carles. Det är en självbiografi och handlar om så mycket mer än de båda krigen som hon upplevde. 

Emilie Carles, 1900-1979, föddes och framlevde sitt liv i franska alperna - ett krävande liv utan några moderniteter, bland konservativa bönder. Hon gjorde uppror mot trångsyntheten, samtidigt som hon visade stor förståelse för hur en isolerad trakt formats. På ett förunderligt sätt fick hon ihop alla sina roller som jordbrukare, lärare, mor och feminist.

Hon vågade berätta för sina skolelever att Napoleon Bonapart inte var en hjälte och att det fanns andra ideal än de som hyllades av staten — som anarkism och pacifism — och hon och hennes man var aktiva i en rörelse mot nazismen.

En frispråkighet som 1941 ledde till att hon förlorade sitt arbete som lärare.

118

dagar kvar 

i

LÄSGIRIG

 

 "The Green Book", 1915 

Harold Knight

The only books that influence us are those for which we are ready, and which have gone a little farther down our particular path than we have yet got ourselves.

                                                                                    E. M. Forster 

Nostalgisk efterrätt

det vill säga, det är väl inte troligt att efterrätten är nostalgisk — men de av oss som genomlevt middagar med denna trista uppfinning, kanske blir det, när de tänker tillbaka på dessa måltider.

Fruit Cocktail in Light Syrup

 

Rocket-shaped popsicles that dyed your lips blue
were popular when I was a kid. That era got labeled
"the space age" in honor of some longed-for,
supersonic, utopian future. Another food of my
youth was candy corn, mostly seen on Halloween.
With its striped triangular "kernels" made
of sugar, wax and corn syrup, candy corn
was a nostalgic treat, harkening back to days
when humans grew, rather than manufactured,
food. But what was fruit cocktail's secret
meaning? It glistened as though varnished.
Faint of taste and watery, it contained anemic
grapes, wrinkled and pale. Also deflated
maraschino cherries. Fan-shaped pineapple
chunks, and squares of bleached peach
and pear completed the scene. Fruit cocktail's
colorlessness, its lack of connection to anything
living, (like tree, seed or leaf) seemed
cautionary, sad. A bowl of soupy, faded, funeral
fruit. No more nourishing than a child's
finger painting, masquerading as happy
appetizer, fruit cocktail insisted on pretending
everything was ok. Eating it meant you embraced
tastelessness. It meant you were easily fooled.
It meant you'd pretend semblances,
no matter how pathetic, were real, and that
when things got dicey, you'd spurn the truth.
Eating fruit cocktail meant you might deny
that ghosts whirled throughout the house
and got sucked up the chimney on nights
Dad wadded old newspapers, warned you
away from the hearth, and finally lit a fire.

                                         Amy Gerstler

Fruit salad

James Rosenquist 

Det var den här målningen från 1964 som inspirerade Amy Gerstler att skriva poemet om den tråkiga och smaklösa efterrätten

Vem som "uppfann" den konserverade "fruit cocktail" är ingen som vet — men vad man vet är att den kom till för att få användning för restbitar av frukt som inte dög till något annat, och att skillnaden mellan frukt cocktail och frukt sallad är att bitarna i cocktailen är jämnstora, och mindre än de i en sallad.

Amerikaner som har dille på att äta sliskiga frukostar, säger att den här mjuka kakan är idealisk som frukosträtt:

Fruit Cocktail Cake

this easy cake recipe is the perfect coffee cake for breakfast! It's full of coconut and fruit with no oil! This old fashioned recipe is the perfect way to use up canned fruit cocktail. 

Total Time 45 minutes 

Yield 10 -12 servings

2 eggs 

1 cup sugar 

2 teaspoons baking soda 

1/2 teaspoon salt 

1 teaspoon vanilla 

1/2 teaspoon cinnamon 

1 can 15 ounces Libby's Fruit Cocktail with juice 

1 1/4 cups all purpose flour 

1/2 cup coconut 

1/2 cup brown sugar 

1/4 cup powdered sugar 

2-3 teaspoons milk

Preheat oven to 350°F. Spray a 9x13” pan with nonstick cooking spray. 

Stir together eggs, sugar, baking soda, salt, vanilla, and cinnamon in a large bowl using a wooden spoon or spatula. 

Stir in fruit cocktail with the juice, then stir in flour. 

Pour into prepared pan. 

Stir coconut and brown sugar together and sprinkle over the top of the cake. 

Bake for 25-35 minutes or until golden brown and a toothpick comes out mostly clean. 

Make the glaze (optional) by whisking powdered sugar and enough milk for a pourable consistency. Drizzle over cake. 

Serve warm or room temperature. 

Store loosely covered for up to 2 days.

Jag har sett liknande recept både i böcker och på nätet, där man använt olika märken av den burkade frukten. 

Det här receptet hittade jag här.

119

dagar kvar 

i

 

Dagens ord

 är tennis — det vill säga gårdagens ord var tennis, men då funkade inte blogger.

Jag har aldrig spelat tennis och har aldrig funderat så värst mycket över ordets ursprung — men som alltid får man lära sig något nytt när man börjar läsa om ett ords ursprung. I synnerhet brukar det vara lärorikt att läsa om alla sammansättningar man kan få till.

Som tennistyg. Vad i all världen är tennistyg?

Jo, det är samma sak som oxford. Som om alla nu för tiden vet vad oxford är för slags tyg.

 Så här säger NE: oxford (efter staden Oxford, Storbritannien), tennistyg, inom textiltekniken mjukt, fylligt skjorttyg, vävt i panamabindning.  Oxford tillverkades ursprungligen av bomull; numera har tyget ofta inblandning av polyester eller viskos.

Och SAOB lägger till: (numera mindre br.) visst slags mjukt, rätt tjockt bomullstyg, enfärgat l. med olika varp o. inslag.

Two lawn tennis costumes for October, 1905 

Om damernas klänningar är sydda av tennistyg vill jag låta vara osagt, men nog verkar de förfärligt obekväma. Korgen som den ena damen bär på huvudet kan man kanske lägga bollar i.

VAD 17

- har nu tagit åt blogger? - jag kan varken ändra teckensnitt eller storlek på texten - här kommer inga nya inlägg förrän allt är normalt igen!

The Face of an Angry Man Charles Le Brun - som inte är något mot en arg kvinnas ansikte just nu

120

 dagar kvar

i

Om konsten att anteckna

 Jag träffade en som hade rett ut ett dödsbo häromdagen, ett gammalt hem som hon stått nära. Hon  hade vadat i papper i tre dar, gamla brev och urgamla  kvitterade räkningar och gåtfulla gamla lappar av alla  de slag. Det var inte onormalt mycket, men det var  ändå hekatomber av vemod och damm och hon var  alldeles slut. 

Det är ingenting mot vad den blir som skall städa  efter mig en gång i tiden. Om jag inte har ljusnat till  förståndet innan dess och skyfflat undan det värsta  själv. Men det ser inte lovande ut: vi som inte för vårt  liv kan göra oss av med papper är en kast för sig.

                                                  ur kåseriet "Vi pappersbesatta" från 1946 

                                                                           av Barbro Alving

Joseph Ernest Renan,1892

Anders Leonard Zorn

Det ser inte ut som om Joseph ens kom i 

närheten av Bangs, och mina, pappershögar.

Att höra till samma kast som Bang är inte dåligt, så jag erkänner, om inte med stolthet så ändå utan att skämmas, att jag har svårt att skiljas från anteckningar, brev, artiklar och diverse oförklarliga lappar, kuvert och oläsliga ord på baksidan av kvitton. 

Och inte bara riktiga papper, som går att skrynkla ihop och slänga, utan alla anteckningar som består av ettor och nollor i datorn. Jag antecknar flitigt även i datorn, men är urdålig på att ta reda på alla anteckningar. Även om de går att läsa, så är det inte alls säkert att jag förstår vad jag menade med dessa kryptiska meddelanden till mig själv.

Varför har sparat det här citatet av Bill Farrel: "Single men are like waffles, single women are like spaghetti." Jag förstår inte ens vad han menar med det.

Och vad i all världen menar jag med: snigel senior sökes? 

Eller 2 x gnod? Såvitt jag förstår finns inte ordet gnod, om man inte räknar med ett rockband som heter gnod — och jag är säker på att jag inte avser det.

Däremot så förstår jag varför jag sparat länken "läslust österbotten", för det är intressant läsning, liksom "Difference between I'm fine” and “I'm good”, med ett antal exempel från olika sidor.

Inte underligt att dagarna bara rinner ifrån mig, när jag med ojämna mellanrum, fylld av goda föresatser, kavlar upp mina symboliska ärmar och med dödsförakt kastar mig ut bland anteckningarna. I nio fall av tio hittar jag något intressant, som leder vidare till något annat intressant — och i det tionde fallet ger jag upp eftersom jag inte vet om jag ska spara något, och i så fall var. I alla fall leder det till fler anteckningar.

Och alla konstnärer och deras konst! — dem har jag inte ens nämnt — mitt liv kommer inte att räcka till för dem.

Som den skulptören Nnamdi Okonkwo.

 Contemplation, 2012

121

   

dagar kvar

i