Jag råkar på en novell av Stephen Vincent Benét, en författare som jag inte läst något av tidigare. Hela tiden medan jag läser den här berättelsen så har jag en känsla av att den starkt påminner om en mycket dålig film jag sett på TV, för ohyggligt många år sedan. När jag lite senare läser om författaren så får jag min misstanke bekräftad — om den här berättelsen, "The Sobbin' Women" (1937) läser jag:
Benét adapted the Roman myth of the rape of the Sabine Women into the story "The Sobbin' Women". It was adapted as the movie musical "Seven Brides for Seven Brothers" (1954).
Ett av många exempel på hur man massakrerar en välskriven text, till sliskig romantik. Visst är det en rövarhistoria, men tack vare humorn och det goda språket, känns berättelsen trolig medan jag läser den— men inte en sekund längre.
Dessutom får jag lära mig vad "A bound-girl" är. En företeelse som jag tror har funnits i de flesta länder, också här, men som jag aldrig haft ett namn på: de stackars barn som mot att de arbetade i en familj, fick mat och husrum, men var livegna — vanligtvis tills de fyllt 21 år.
Jag visste inte heller vad "pillion" var: "Then they rode back to the Valley, her riding pillion, with her bundles in the saddlebags."
pillion (n.) kind of light, simple saddle, especially for women, c. 1500, of Celtic origin (compare Irish pillin, Gaelic pillin), ultimately from Latin pellis "skin, pelt" (from PIE root *pel- (3) "skin, hide"). Later also "adjustable pad or cushion behind a saddle as a seat for a second person, usually a woman."
Jo, jag lärde mig mer än så, men resten lämnar jag åt eventuella läsare att lista ut.
Midnight saw the finishing touches put to the pie. There it stood in the center of the table—which was kitchen, dining-room, and parlor table in one—its flaky crust pinched around the edge by a knowing twist of Miss Serena’s thumb and forefinger, its spicy filling an aromatic golden yellow, and, heaped on the top in little hillocks of delight, the whites of the eggs, lightly browned.
The Prize Pumpkin Pie är en kort charmig novell av en författare som jag uppskattar — vad kan man mer begära, en dag som denna? Mary Rinehart är ju mest känd för sina deckare och kallas ofta för Amerikas Agatha Christie. Kanske borde det ha varit tvärtom eftersom Mary debuterade före Agatha. Trots att den här berättelsen inte löser någon mordgåta, så är den spännande på sitt sätt, och jag undrade, ända från dess början, hur författaren skulle knyta ihop berättelsen på slutet.
It was a great idea. Men, women, and children thronged into the basement of the store, where the pumpkins were being chopped up. The hardware department reported the sale of innumerable pie pans, and the grocery department trebled its sales of spices, eggs, and flour. Several windows were fitted with rows of wooden shelves, rising tier on tier like circus seats, and by the third day of the contest these were occupied by hundreds of pies—pies with meringue and pies without, pies of rich golden yellow, and pies of soggy dark brown, large pies and small pies, crusts that looked ready to melt with flaky richness, and crusts of rubber-like tenacity. And all day long an interested crowd stood outside, trying, like similar gatherings at the races, to pick the winners.
Jag var övertygad om att jag skrivit massor om Mary tidigare, men allt jag hittar är en gratulation, för några år sedan. Det är hög tid att jag återkommer både till henne och till pumpor, som också de har en särskild plats i mitt hjärta.
är dagens ord — och förutom att jag lärt mig att detta ord numera hör till de utdöda, så fick jag ytterligare några lärdomar på köpet. Det började med att jag tänkte läsa några noveller som passar in i novellutmaningen, jag hittade "Homo" av Francis Hopkinson Smith, en intressant mångsysslare, som jag skrivit om tidigare. Men insåg snabbt att novellen inte passade in på något av de givna ämnena — dessutom tyckte jag att berättelsen var urtråkig och helt ointressant!
Novellen som är från 1909 handlade till stor del om en duell, något som aldrig intresserat mig, men det slog mig att mina begrepp om duellering var minst sagt dimmiga, något som tillhörde riddarnas värld — och möjligtvis Don Quixote. Nu har jag lärt mig en del om dueller och dess historia, som fortfarande inte intresserar mig, men icke desto mindre är väldigt intressant. Dueller förekom mycket senare än jag trodde, och i Tyskland tycks duellerandet länge ha haft en speciell ställning:
"Vilhelm I av Tyskland utfördes till och med 1874 en förordning om Ehrenräte som i praktiken innebar att den ämbetsman eller officerare som blivit kränkt av någon annan ur samma socialgrupp och inte utmanade denne på duell kunde avskedas ur sin tjänst."
[liksom d. belære af t. belehren; jfr mnt. beleren]
(†) eg.: lära, undervisa; upplysa, (ut)visa. Månde Bisperne .. en sådan förskrifning från sig giffwa, som (bilagan) N(ummer) 8 belärer. HSH 21: 304(1691).
Bland det sista jag gjorde i går kväll var att läsa novellen "The Second Time", 1898, av Sarah Knowles Bolton, vilket höll mig vaken en bra stund, när jag började fundera på hur kvinnor i alla tider hållits på plats av konventioner och brist på egna medel. Informationen om författaren är knapphändig, hon sägs ha varit en beläst och intelligent kvinna som ägnade stor del av sin tid åt arbetet inom "The National Woman's Christian Temperance Union" och välgörenhet. I sitt författarskap framhåller hon ofta vikten av hårt arbete och en gudstro. Ingenstans hittar jag ens en antydan om att hon sympatiserade med suffragetterna, vilket man skulle kunna tro att hon gjorde när man läser novellen som börjar så här:
THE HON. John Crawford had become a prominent man in his community. He had begun life in poverty, had learned economy early, and fortunately had married a girl with tastes and habits similar to his own. Both desired to rise in the world, and she, forgetting herself, bent all her energies toward his progress and success. She did her own housework for years, made her own clothes and those of her children, and in every way saved, that John might be rich and influential. Her history was like that of thousands of other New England women—she wore herself out for her family. She never had time for social life, and not a very great amount of time for reading, though she kept up as well as possible with the thought of the day; but her one aim was to have her husband honored.
John Crawford was a good husband, though not always considerate. He thought nobody quite so good and helpful as Betsey, nobody cooked so well, nobody was more saving, and he was proud to rise by her help. He failed sometimes to consider how large a matter that help had been in his life. If he had been asked who made his money he would have replied without hesitation, “I made it.” That Betsey was entitled to half, or even a third, would never have occurred to him. He provided for her and the children all they seemed to need. He was the head of the family, and that headship had made him somewhat selfish and domineering.
As the children grew older, and Mrs. Crawford looked out into the future and realized the possibility of leaving the world before her husband, she thought much of their condition under a changed home. Mr. Crawford would marry again, probably, and her children might have little or none of the property which they together had struggled to earn.
Klicka på novellens titel om du vill veta hur det går.
Bland det första jag hör när jag slår på radion i morse är en recension av filmen "The Wife". Filmens hustru är uppenbarligen kvinnan bakom mannen — för det visar sig att utan sin hustru skulle mannen förmodligen inte ha fått Nobelpriset i litteratur.
Ett ämne som uppenbarligen fortfarande är högaktuellt.
The Major, whose surname was unfortunately Pratts, sat reading a book in the morning-room. He did not read as you and I read—as people read who turn the pages of a volume consecutively. No; the Major had, during the course of his career, spent many years in different places about the deserts of Africa, and had, in consequence, acquired an entirely individual manner of reading. Each page, having been perused, was torn from its fellows and cast like a white raft upon the ocean of the Major's blue Persian carpet. The Pomeranian, who slept this morning at the old soldier's feet, had been accustomed to these fluttering pages for close upon fifteen years, and quivered not a whisker as the beginning of Chapter Five of certain considerably tropic memoirs glided past her ears to the floor. She had heard many times—and who shall say had not understood?—the reason, given with martial precision, why the Major always read his books in this uncommon manner. He would explain very gravely—for he had a sense of humor—that when one travels in the desert every ounce carried is important; one must pay with the sweat of one's brow for each jot and tittle of superfluity. ur From a Balcony, by James F. Courage
Man Reading
Emmanuel Levy (1900-1986)
James Francis Courage (9 February 1903–5 October 1963) was a New Zealand novelist, short-story writer, poet and bookseller. He was born in Christchurch, North Canterbury, New Zealand on 9 February 1903.
He moved to England as a young man, dying in Hampstead.
från Wikipedia
Mer information än så, hittar jag inte om James. Och en endaste novell hittar jag på nätet — det är synd, jag skulle verkligen vilja läsa mer av honom. Det här är den sortens novell, som inte ger mig några ledtrådar om vilken riktning berättelsen kommer att ta — och som därför får mig att nyfiket läsa vidare.
Det är en tidlös berättelse, som lika gärna kunde ha varit skriven i dag som för 91 år sedan.
Upptäckte i går att det var "The New Yorkers" nittioandra födelsedag — det vill säga uppgifterna går isär, på ett ställe läser jag att första numret kom ut 17 februari.
Huvudsaken är att tidningen kommer ut, för den är i allra högsta grad läsvärd. Ta en titt, och missa inte novellerna! De går både att lyssna till, och läsa.
I går upptäckte jag Lore Segal, och är fast besluten att läsa mer av henne — det är förresten hon själv som läser sin novell "Ladie's Lunch". En humoristisk berättelse om det inte alls humoristiska åldrandet! Ägna 18 minuter av ditt liv åt att läsa eller lyssna till den!
Jag fortsätter på det inslagna novellspåret, och för tillfället fråssar jag i Edna Ferbers noveller. Hon har ibland beskyllts för att vara för romantisk, det är ingenting jag lagt märke till — inte än, men kanske gäller det hennes romaner, och dit har jag inte hunnit än.
Edna hade förmågan att med några få ord, teckna ett porträtt av sina personer, såväl deras utseende som karaktär:She had a mayonnaise spoon and a leaf of lettuce in her hand then, and still she did not look comic. Hennes humor var av den lågmälda och rätt beska sorten — humor som får mig att småle, snarare än att skratta.
Citatet ovan är hämtat från "The Maternal Feminine",1919, i novellsamlingen "One Basket". Berättelsen handlar om Aunt Sophy:
Called upon to describe Aunt Sophy, you would have to coin a term or fall back on the dictionary definition of a spinster. "An unmarried woman," states that worthy work, baldly, "especially when no longer young." That, to the world, was Sophy Decker. Unmarried, certainly. And most certainly no longer young. In figure, she was, at fifty, what is known in the corset ads as a "stylish stout." Well dressed in dark suits, with broad-toed health shoes and a small, astute hat. The suit was practical common sense. The health shoes were comfort. The hat was strictly business. Sophy Decker made and sold hats, both astute and ingenuous, to the female population of Chippewa, Wisconsin. Chippewa's East End set bought the knowing type of hat, and the mill hands and hired girls bought the naive ones. But whether lumpy or possessed of that thing known as line, Sophy Decker's hats were honest hats.
I de av hennes noveller, som jag hitintills läst har jag tidigt trott mig förstå hur de ska sluta — och till en viss del har jag haft rätt, men precis när jag tänkt, att det har jag redan räknat ut, så har berättelsen tagit en ny oväntat riktning, och det har inte blivit det lyckliga slutet jag förväntat mig. Som i "The Woman Who Tried to Be Good",1913, ur samma novellsamling, där får man aldrig veta vad som gjort Blanche Devine till en så dålig kvinna att ingen vill ens se åt henne — och vad som fått henne på andra tankar.
Before she tried to be a good woman she had been a very bad woman—so bad that she could trail her wonderful apparel up and down Main Street, from the Elm Tree Bakery to the railroad tracks, without once having a man doff his hat to her or a woman bow. You passed her on the street with a surreptitious glance, though she was well worth looking at—in her furs and laces and plumes. She had the only full-length mink coat in our town, and Ganz's shoe store sent to Chicago for her shoes. Hers were the miraculously small feet you frequently see in stout women.
Det är en hjärtskärande beskrivning av hur en liten stad lyckas med att frysa ut en person som på alla vis försöker smälta in och få kontakt med sina grannar. Lika aktuell i dag, som när den skrevs 1913.
Många av Edna Ferbers böcker finns att köpa hos Bokus, däribland "One Basket".
Miss Chauncey's cat, Sam, had been with her many years before she noticed anything unusual, anything disturbing, in his conduct. Like most cats who live under the same roof with but one or two humans, he had always been more sagacious than cats of a common household. He had learned Miss Chauncey's ways. He acted, that is, as nearly like a small mortal dressed up in a hairy coat as one could expect a cat to act. He was what is called an 'intelligent' cat.
But though Sam had learned much from Miss Chauncey, I am bound to say that Miss Chauncey had learned very little from Sam. She was a kind, indulgent mistress; she could sew, and cook, and crochet, and make a bed, and read and write and cipher a little. And when she was a girl she used to sing 'Kathleen Mavourneen' to the piano. Sam, of course, could do nothing of this kind.
But then, Miss Chauncey could no more have caught and killed a mouse or a blackbird with her five naked fingers than she could have been Pope of Rome. Nor could she run up a six-foot brick wall, or leap clean from the hearthmat in her parlour on to the shelf of her chimneypiece without disturbing a single ornament, or even tinkling one crystal lustre against another.
Miss Chauncey, och Sam, bor mitt ute på en hed, (i det fulaste hus som någonsin byggts) utan några grannar inom synhåll. Jag känner mig lätt befryndad med miss Chauncey:
As for Miss Chauncey herself, she was a niggardly eater, though much attached to her tea. She made her own bread and cookies. On Saturday a butcher-boy drove up in a striped apron with her Sunday joint; but she was no meat-lover. Her cupboards were full of home-made jams and bottled fruits and dried herbs—everything of that kind, for Post Houses had a nice long strip of garden behind it, surrounded by a high old yellow brick wall.
Miss Chauncey är djupt fäst vid den kolsvarte Sam, och de lever i bästa sämja — ända tills Miss Chauncey börjar lägga märke till att Sam beter sig underligt.
Novellen "Broomsticks" ingår i "Collected Stories for Children" från 1947, för vilken han erhöll "The Carnegie Medal". Jag är inte helt säker på att jag skulle ha uppskattat berättelsen som barn — men nu gör jag det, mycket för det detaljerade småpratet, som gör att berättelsen långsamt tar form. Walter de la Mare skrev ju gärna om det övernaturliga — kanske gör han det även här, men man får aldrig någon förklaring till händelserna.
Det är något speciellt med "riktiga" böcker, att ha en trave liggande på bordet, bredvid tekannan — att kunna bläddra i dem, känna lukten av böcker och känslan av att hålla i en bok går utanpå e-böcker. Å andra sidan, vill jag inte för allt i världen vara utan e-böckerna — tänk att kunna ha med sig några hundra böcker i paddan, när man sitter på en ö utan internet, postgång eller affärer — och möjligheten att kunna slå upp ord, personer eller som i det här fallet musik, är fantastiskt. Nåja, på ön utan internet, får jag klara mig utan att slå upp. Att söka på nätet fick vänta tills jag kom hem.
Många av de gamla sångerna och dikterna som nämns i böckerna, har jag aldrig hört talas om tidigare — som "Molly Darling".
OUT of the warm distance came the song:
"Do you love me, Mollie darling?
Say you love none else but me—"
The man seated in the cabin door raised a battered face and listened, as down the trail came the singer and the song.
"Mollie, sweetest, fairest, dearest;
Look up, darling, tell me this.
Do you love me, Mollie darling?
Let your answer be a kiss!"
The dog at the man's feet cocked his head knowingly on one side and seemed to listen, too. The man addressed the dog.
"Duffer, that's a right sweet old song, ain't it?—a right plaintive air. When you're fifty odd, Duffer, them old songs dig holes in your memory." As he spoke he gently caressed the dog. It was yellow and palpably of uncertain breed, but just as palpably of distinguished social qualities. "Duffer, I'll bet you what you like he ain't fifty,—and that his Mollie's within safe walking distance!"
Around a turn in the trail, a winding path that led up and up, and from behind a big boulder, came the singer in blue work-stained overalls and blouse. He swung a tin dinner pail with one hand and his cap with the other. His years were plainly a scanty half of fifty. Catching sight of the man in the cabin door, he paused, while the song died abruptly on his lips.
Så inleds den här novellen där sången inte har någon betydelse för handlingen, annat än att ge den sin lokalfärg. Vaughan Kester är en ny bekantskap för mig — en trevlig sådan, och det trots att jag inte har något till övers för män av tvivelaktig karaktär i Vilda Västern. Men här är det den försynte mr. Brown (Duffers husse) som med en pistol i handen ser till att allting ordnar sig till det bästa.
Jag gillar språket i berättelsen med de snabba personteckningarna, som lämpar sig utmärkt för diskussioner om hur trovärdiga de är:
M. Ferguson was another Mollie, the younger Mollie's aunt. Years before while Sunset was still a prosperous mining camp, she had come West to make her home with her brother and to take charge of his motherless child. The brother had died in that evil time when the bottom was dropping out of Sunset. She had given the best years of her life to her niece; singlehanded she had fought a long fight with adverse circumstances and had won a modest victory. Now one can not live an utterly self-sacrificing life to no purpose, so Miss Mollie had a certain sweet dignity that came of much goodness, and a soul at peace with itself.
_ _ _
From under the flapping brim of his hat Brown stole a covert glance in her direction. She was very good to look at, he decided, with her soft brown hair drawn smoothly back from her comely face, and her dark eyes that held just the hint of a sorrow lightly borne.
som hur man med ögonkast avgör att någons ögon "held just the hint of a sorrow lightly borne".
_ _ _
Johnny listened abashed to Mr. Bunny's easy flow of words. It might have occurred to him that this fascinating stranger never spoke of anybody but himself; that his own moods, emotions, ambitions, thoughts so called, occupied him entirely and to the exclusion of all else, for he moved in a world of men rock walled by his own towering egotism. It was wasted labor to try to change the drift of the conversation. Whatever was said instantly reminded Mr. Bunny of himself. At the most, one merely opened up fresh and inviting fields for him to enter and claim his place in the foreground"
_ _ _
"Naturally she's feeling some annoyed the way you've acted, but if you go back humble... Look here,—you don't know the first thing about a woman's love. It don't go by merit. Just look at a woman,—take her as a mother,—it's a boy, or a girl, or it's twins,—and she's there with her love. She never makes a kick, not she! That boy, or that girl, or them twins, suit her apparently down to the ground. It's pretty much the same when it's a case of man. You come along and you're what she loves; not because you're any good—which you ain't—but you're what life's offerin' her and it's up to her to make the best of her chances. Does she notice any rake-off when she sizes you up? Nope, she don't. It's her nature to make mistakes and have poor judgment. She just loves you because you happen to be you. That there's a sixty dollar a month limit to the game you'll play, don't bother her none, for she's got a heap more courage than sense; she takes her fightin' chance. She's ready to believe in the luck you'll never taste, and through it all think you're a good man but unfortunate."
"I wonder feeling that way about women, you ain't never married," said Johnny.
"I respect 'em too highly. But if I ever had any idea of that kind, I wouldn't be like you, young man!
I ett förord, skrivet av författarens äldre bror Paul Kester, även han författare, får man lära sig mer om Vaughan än vad Wikipedia vet att berätta. Hos Gutenberg hittar du ytterligare några av hans böcker.
Novellutmaningen har fått mig att hålla utkik efter fler noveller, som jag har kommit på är utmärkt sommarläsning på balkongen — och som passar utmärkt till en kopp te.
Edward Bellamy är väl i dag mest hågkommen för sin utopiska framtidsroman "Looking Backward" från 1888. Riktigt som han tänkte sig år 2000, blev det väl inte, men somt har slagit in. Han skulle säkert gråta blod över dagens lönesättning, han som ansåg att alla skulle ha samma lön, eftersom alla gör sitt bästa på jobbet.
Han var liksom William Morris socialist, men deras visioner stämde inte alltid överens, vilket man förstår om man läser Williams "News from Nowhere", som kom 1890.
Men nu var det som sagt noveller jag var ute efter, och det blev "Hooking Watermelons, som handlar om hur det går för en ung man som en natt vaktar sin fars vattenmelonodling.
Det är lättare att säga vad och vem jag inte är. — jag är inte mitt yrke — jag är inte min inkomst — eller eventuell avsaknad därav — jag är inte min ålder — jag är inte min sjukdom Så vem är jag då? — en lagom tjock tant i min bästa år — en slarvig pedant — en konservativ radikal — en vänlig stropp Och vad gör jag då? — läser — väver — lyssnar på musik, företrädesvis klassisk — gärna barockmusik
